Taggarkiv: Personligt

Damm eller lera

image

Den olidliga smärtan av att bli sedd och förståd utan att ens försöka.
Tårar vaskar upp det torra jorddammet och blandar det till en smutsig lera.
Världen blir fläckigt gråbrun och ful som stryk. Min fina vita kritade putsfasad är nu både prickig och randig.
En bil kör förbi lite för fort och stänker ner mig ända upp på kavajslaget.
Tidningen börjar krulla sig i kanten, rör jag vid den blir det bara ännu värre.
Jag tar ett steg och och hör dina förmaningar spelas upp i huvudet.
”Snubbla inte.” ”Tänk på var du sätter fötterna!”
”Akta pölen, inte för nära gatan, var försiktig.. det kan läcka från stuprännorna, se upp för det stänker och forsar vid stuprören.”
Ingen plats är säker, ingen plats är torr.

Ingenting blir rent av dessa tårar! Allt blir fullt och smutsigt.
Det första regnet är alltid värst, ingen vill möta bedrövelsen morgonen efter.
Det andra och tredje är de som sätter oss på prov, kan jag utan att skämmas? Kan du utan att bortförklara och ge mig undanflykter?
Kan alla de andra utan att sucka eller starta en här?
Därefter är frågan om det går att våga förändra, om det går att hejda sig från slentrian.. rutin.. vana.. och i förlängningen vanmakt.

Det osynliga dammet har smakat illa länge!
Det färgar snorkråkorna mörka, agerar slipmedel i våra kullager, svärtar våra ansikten om vi någon gång skulle våga anstränga oss nog för att jobba upp lite svett, förorenar allt vi inte håller hermetiskt tillslutet!

Vi vaknar upp, ser vår förut vita vägg alldeles randig och prickig.
Vi ser gyttjepölarna på trottoaren.
Vi ser bilen nedsänkt nästan ända upp till antennen.
Vi ser spillrorna av den blöta tidningen vi glömde ute över natten..

..men vi känner inte hur lätt det blev att andas.
Vi lägger inte märke till att en bris drar förbi men det smakar inte knastrig sand mellan tänderna.
Vi tänker inte på hur det luktar annorlunda än innan.
Och om vi inte vågar göra det här om och om och om igen så många gånger genom resten av livet kommer vi aldrig att få veta att svett i sig gör inte mer än att svalka dig, snorkråkor kan ha många färger där nästan alla är ljusa genomskinliga pasteller och ytterst få saker här i världen mår bra av att hållas tillslutet undan atmosfären vi alla delar.

Så rädd som få gråter jag mina kinder randiga och världen brun.
Ostadigt kliver jag ut på trottoaren trots att jag tog fel skor och glömde paraplyet hemma.
Oskyddat går jag ut över bron, möter det blöta ovanifrån och det blöta från sidan där uppe långt över det stora mörka blöta under mig.
Otaktiskt tar jag upp min telefon och letar efter koden in trots att touchsskärmen inte lyder mig när dropparna börjar täcka den.
Odramatiskt kliver jag in och funderar inte ens över hur jag ska gå till väga för att tvätta det bruna vitt från alla prickar och ränder..
Om ett tag blir det din tur.

Stjälp-jag..

image

Jag. Bara. Orkar. Inte.

Ibland kommer den där brutala känslan och plötsligt bara infinner sig. ”Jag orkar inte vara ditt hjälp-jag.” Och jag förstår att det är djupt orättvist! Jag förstår att du behöver det mer än de flesta. Jag förstår att du inte har någon fallback solution. Jag förstår att det känns kontraintuitivt att jag plötsligt erbjuder samma villkor och inte en millimeter till när jag så ofta pushar för att man bör bortse från den principen till förmån för att ge alla lika förutsättningar att klara av och lyckas med saker och ting.

Men ska jag vara ärlig så handlat det här inte om dig. Det handlar om mig. Om att jag inte längre är beredd att bära dig genom livet. Om att det är dags för mig att ge mig själv lika förutsättningar att lyckas, att klara av saker och ting! Om att jag inte längre mäktar med den sidan av dig som om och igen tynger ner mig under vattenytan med nya kallsupar.. om att du blivit mitt stjälp-jag.

Så om du inte är beredd att avlöna mig för det arbete jag utför som din personliga kognitiva assistent så säger jag härmed upp mig med omedelbar verkan. Är du inte beredd att erbjuda en skälig ersättning för den tid jag lägger ner på att få ditt liv att fungera och flyta smidigaste.. då är jag inte längre intresserad av att lyfta ett finger för dig. Faktiskt.

På skoltid: Lärandets korthus

image

Det obligatoriska sommartalet på gårdagens skolavslutning innehöll det vanliga med ”ha roligt, njut av sommaren, fortsätt lära, läs mycket och bada, bada, bada”. Kanske lite för långt. Men..

När det hette att läs- och skrivförmåga är någonting ”som underlättar lärandet” i skolan så var jag nära att resa mig upp och lämna kyrkan i protest!

Det ligger någonting så formidabelt uselt i att stå inför elever & föräldrar och formulera sig så. Att läsa och skriva är inte någonting som gynnar, det är ett krav! Att ha god läs – och skrivförmåga är en grundförutsättning för att ta kunna ta till sig kunskap och visa att man nått uppsatta mål i skolan. Kan du inte läsa och skriva på den nivå som förväntas i förhållande till din ålder så är du chanslös.

Att några små fel valda ord kan göra så ont! En klumpigt formulerad mening gjorde mig både ledsen och förbannad. Jag var inte beredd på att reagera så, jag har erövrat det skrivna språket, jag läser mycket och jag tar mig med glädje an svåra texter. Jag har slutat skämmas för de stavfel jag fortfarande gör och jag tar till mängder med fantastiska hjälpmedel varje dag för att minska försprånget som de flesta människor har jämfört med mig för att dom föddes med en hjärna som har den där lilla delen vilken är gjord för att hantera text och skrivet språk (eller rättare sagt så är text och skrivet språk speciellt utformat för att använda just den delen av hjärnan).

För det är vad dyslexi handlar om. Det är inte att man har lite svårt att lära sig stava, att man har dålig handstil, att det är jobbigt och går långsamt att läsa eller att bokstäverna ”hoppar runt och byter håll”. Alla såna sakerna är svårigheter många dyslektiker har, men dyslexin som sådan är någonting helt annat. Den är en bestående predisposition som gör att man måste använda fler och suboptimala delar av hjärnan för att göra något som de flesta har inbyggd specialiserad hårdvara som hanterar automagiskt åt dom. Även när en dyslektiker övervunnit sitt handikapp så använder henne i regel mer energi och större del av hjärnan för att avkoda eller producera skrivet språk. Det är en livslångt funktionsnedsättning oavsett hur litet eller stort hinder det utgör.
Fastän jag är vuxen idag, fast än skrivet språk är någonting jag kommit att älska, så upplever jag det som ett hån att en representant för högsta ledningen kan stå inför två lågstadieskolor och säga att de ser läs- och skrivförmåga som någonting som ”underlättar” när man går i skolan.

Inte förrän den dagen man fullt ut erbjuder en icke-textbaserad inlärning för den som har lättare för det kan man uttrycka sig på något annat sätt än att det är ett ovillkorligt krav att lära sig läsa och skriva för att över huvud taget få tillgång till majoriteten av den kunskap som krävs för att nå sina mål som elev.

För att förtydliga: Jag behöver inte främst stöd och sympatier. Det jag vill är att uppmärksamma den väldigt skeva uppfattningen skolan har av sig själv, sin uppgift och sitt sätt att arbeta. Jag tycker det är bra att man fokuserar på god läs- & skrivförmåga som en av de viktigaste grundpelarna i utbildningsväsendet. Jag är okej med att det är ett krav och jag tycker att man ska vara ärlig med att det är så!

Jag tror att vi måste vara ärliga och tala öppet om att det är ett kompromisslöst krav både i skolan och i samhället. För det är först då vi kan se bortom det och förstå att vi kan göra skolan tillgänglig för alla utan att kompromissa visionen om 100% läs- och skrivkunnighet.

Fiskelycka

image

Nu ser jag varför vissa relationer fungerar medan andra inte gör det. Nu förstår jag varför det finns människor man tycker otroligt mycket om, känner är fantastiskt intressanta, som man aldrig vill sluta prata med och som man verkligen anstränger sig för att det ska fungera med.. men där samspelet ändå hela tiden slutar i besvikelse. Medan andra liksom fladdrar fram alldeles magiskt och får en att må bra.

Nu ser jag vad som ibland saknas!

I alla relationer finns ett samspel där man kastar ut små beten till varandra och där man nappar på varandras beten. När det där fungerar ömsesidigt tillfredsställande så mår man som regel bra i relationen, och de allra flesta klarar tillfälliga svackor bra (tex en stressig dag, man är sjuk, har sovit dåligt). Det är rent av så att den typen av tillfälliga avbrott i det som brukar fungera fyller en viktig funktion, det talar om för partnern att nu har någonting hänt och det vore kanske bra om du är extra uppmärksam för att ta reda på vad.

Men när det inte fungerar under en längre tid så tar relationen skada, tillslut blir det ohållbart att upprätthålla den. Det finns så mycket som kan gå fel! Det finns dom som aldrig agnar, som kastar ut den tomma kroken vilket kan träffa visa i ögat men fungerar bra för den som uppskattar så rak nakenhet. Det finns som som agnar alldeles för mycket, med rätt partner blir det en fest varje dag men många blir mätt och måste sova middag redan på andra tuggan. Det kan hända att man är ur fas och hugger fel, kanske tuggar man på skräp i vattnet eller på flötet istället men missar.det stora smarriga masken som sprattlar. Sen finns det människor som systematiskt går runt och klipper av linan varje gång man slänger ur den. Människor som kastar ur beten utan krok och bara går därifrån. Dom som kastar ut oemotståndligt vackra drag, vevar in med skicklighet för att sedan skära upp magen på en utan nackning och kasta tillbaka en i sjön att bli uppäten levande bit för bit.

Oavsett varför så för det ont när det inte fungerar längre än man har buffert till!

Det är ofta så att man lärt sig ett mönster för hur hur man kastar, vad man hugger på och vad man gör när det inte känns helt bra. Men det är inte alltid det mönstret fungerar till ens fördel. Då är det bra att veta om att det här är något som händer i alla relationer och försöka förstå vad det är som händer. Det är också bra att veta att man kan påverka även den här delen av samspelet som trots att man sällan pratar om den ju är helt avgörande för relationens framtid.

Jag vet att jag har svårigheter på det här området, jag har inlärda mönster som är till min nackdel och som jag själv tycker mycket illa om! Ibland är det väldigt svårt att göra annorlunda även när man vet att någonting är fel.. men nu har jag bestämt mig för att ge det tanke och uppmärksamhet fast än det känns jobbigt att erkänna att jag har fortsatt göra fel så länge när jag varit medveten om det. För jag har fått anledning att inte låta en dum och fånig inlärd brist hos mig fortsätta nöta. Inte för att jag är rädd för hur ONT det skulle göra om det slet hål på någonting jag vill behålla.. utan för att jag vill ha mer, mycket Mycket MYCKET mer av det bra som är när det fungerar.

Vardagsfunderingar

image

En sån där dag som räddades upp av ortopeden på Lunds universitetssjukhus, tonårsminnen från hjärnlabbet på Karolinska institutet och en kort personlig rapport från Lorimer Moseleys stockholmsbesök.

Varför är det alltid i den biomedicinska vetenskapen jag finner trygghet och tröst när livet känns övermäktigt? Och varför står jag samtidigt inte ut i eller med sjukvården?

Ibland tänker jag att jag skulle vilja inrikta mig mot produktutveckling med medicinsk implementation, jag älskar verkligen medicinområdet! Jag vet att jag skulle vara bra på det men skulle jag stå ut?

En sån där dag..

image

En sån där dag då både mellanmänsklig interaktion och all slags tankeverksamhet gör fysiskt ONT bortom ord.
En sån där dag som blev den första riktigt jobbiga skoldagen på en månad och barnets så långsamt uppbyggda sköra värld rasade fullständigt.
En sån där dag som började vingligt på gränsen mellan tillförsikt och besvikelse för andra barnet.
En sån där dag när en extra vuxen hade varit bra men istället är det välförtjänt party all night long och troligen närmare död än bakis som står på Dr Mormors schema.
En sån där dag då det ohållbara inte gick att stå ut med längre, må det bära eller brista!
En sån där ”I want to punch you in the face”-dag. Igen! Det hade jag i fredags, lördags, söndags, tisdags och onsdag också.. den i ordningen när ”not on speaking terms” känns rätt lockande igen.

En sån där dag när jag faktiskt omvärderar mitt liv! Och inser att jo, det vilar faktiskt på precis de principer jag tycker är riktiga och förnuftiga. Det är i vissa stunder krävande att utforska och sedan bevaka sina personliga gränser med ödmjuk bestämdhet, men det blir snabbt ett levande helvete om man inte gör det! Jag andas djupt och ser med förtröstan mot en snar framtid som fylls av lite långtråkig innehållslöshet, inte för länge men bara alldeles lagom för att längta efter händelserikedom igen.

Borderline awareness month

image

Det är Borderline awareness month under maj månad. Det är sällan att jag engagerar jag mig i den typen av evenemang men eftersom jag sett hur stor okunskapen fortfarande är, hur kontraproduktiv den starka stigmatiseringen är, hur psykiatrin på många håll fortfarande ser människor med den här problematiken som ”hopplösa fall” så väljer jag att uppmärksamma detta.

Jag vill tala ut nu, det är dags! Jag har delat livet med många människor som haft borderlineproblematik, det är fruktansvärt jobbigt för personen själv och för omgivningen. Om inte den först så intensiva relationen får ett lika snabbt och ofta dramatiskt slut så hamnar man som anhörig nästan alltid i en position som medberoende. Det är bland det mest smärtsamma och krävande man kan vara med om samtidigt som belöningarna överskrider alla normala gränser!

Min första sambo hade grava borderlineliknande svårigheter (bland annat). Jag tror aldrig han fick någon diagnos för han avhöll sig som regel helt från nära relationer. Jag kom ur den relationen svårt medtagen och med vad jag nu i efterhand förstår var posttraumatisk stress. Jag lyckades tillslut bryta mig fri efter att ha mottagit hotelser och fruktat för min egen säkerhet under ett års tid. Det här är första gången jag talar öppet om de mörka hemligheterna i vår relation, jag var fortfarande tonåring när vi träffades och många år har passerat men ändå har jag inte vågat prata om det tidigare. Jag är ledsen för att jag betedde mig konstigt tiden som följde, för allt ältande och för märkliga beslut. Ni är några här som stod ut och jag uppskattar det verkligen!

Jag önskar att han och alla andra med de här svårigheterna kunde få tillgång till det dom behöver för att må bättre och förvärva förmågan att bygga fungerande, hälsosamma, ömsesidiga relationer! Idag finns det så mycket kunskap och evidens som verkligen kan göra skillnad i människors liv, behandling som ger goda resultat. Eftersom borderline så starkt påverkar samspelet med omgivningen så tror jag det behövs en bredare syn än psykiatrin är van vid idag, man vet redan att personer med de här svårigheterna tar skada av kortvarig behandling (12 veckor är tex normal längd för KBT-behandling vid depression). Så långvarig kontinuerliga insatser på minst 1 år men gärna 2-3 år, och anhörigstöd skulle jag vilja se som ny norm!

Borderline personality disorder (BPD) är inte längre en dom utan nåd, det är en psykiatrisk diagnos, ett beskrivande verktyg som bör öppna upp dörren till att få den hjälp och det stöd som personen behöver för att må bra och förbättra sin egen och sina närståendes livskvalitet.

What progress looks like with those with borderline personality disorder