Taggarkiv: Kognitionsfilosofi

Ofrånkomligheten

Ibland skrubbar livet liksom sönder huden på en och allt, precis allt gör outhärdligt ont. Nervsystemet klarar inte att hantera så stora skador så alla signalerna blir fel, man går in i chock. Världen blir ohanterlig och obegriplig fast än man egentligen mycket väl skulle kunna peka ut och beskriva varje liten sak för sig. Det går bara inte att sätta ihop alla de där detaljerna till en kontext.

Då är det lätt att bli mer rädd för hur ont någonting och allting kan riskera göra.. även det man förstår leder till någonting positivt, det man verkligen vill få gjort för att inte göra det kommer helt garanterat att leda till enorma smärtor och förluster! Det kan bli väldigt svårt att ta sig för och uthärda nödvändiga bandagebyten och smärtan att sätta sig upp för att ta smärtstillande tabletter och antibiotika.. trots att det är ens bästa chans snart få lite mindre ont.

Så är det ibland med andra saker också, emotionell smärta fungerar på precis samma sätt. För att kunna uthärda den och göra det som i längden för det bättre för oss så räcker det inte med att se och kunna beskriva detaljerna, vi måste kunna bygga ett sammanhang som vi förstår av dem.. och vi måste kunna hålla kvar detta sammanhang i tankarna i sin helhet länge nog att kunna förstå det.

Oberoende, njutbar, distingerad hängivelse

image

Det finns saker jag tar seriöst på och sen finns det saker som mest är på lek. Efter många tuffa år försöker jag hitta tillbaka till den fria leken. Det påmindes jag om av ett kort och som alltid tänkvärt stycke text av Gunilla Gerland.

Jag har svårt för regellekar och spel, som barn begrep jag mig oftast inte på dem, idag förstår jag dem men jag finner dem inte njutbara. De är inte rekreation för mig, de är fulla av hårt arbete.. inget annat.

Den fria leken, den vill jag gärna få in i livet varje dag om det går! Inte oseriöst men heller inte på blodigt allvar. Gärna med nytta som en naturlig följd, gärna med inslag av det allvarliga utan att avfärda eller förminska det. Leken uppstår och fortgår med hänsyn till de förutsättningar som situationen erbjuder, den är oändligt uppfinningsrik och hittar de mest fantasifulla sätt att leva vidare utan att tvinga fram några integritetskompromisser. Leken bygger på ärlighet och förutsättningslös interaktion, på intimitet.

Så snart det finns baktankar hos någon av deltagarna övergår delar av leken i att bli ett spel. Så snart det finns regler och givna roller som var och en inte är fri att förändra eller kliva ur när hen känner sig obekväm så har vi med ett spel att göra, inte fri lek. Så snart man ger sig in för att försöka befästa en vinnare eller en förlorare är det ett spel vi talar om, leken kan också innehålla tävlingsmoment, vinnare och förlorare men den går aldrig in för att befästa dem som roller.

Spel har den baksidan att dess regler och roller är viktigare än och står över rådande förutsättningar och integritet (personlig integritet, relationernas- och gruppens integritet, den fysiska omgivningens integritet osv). Spel är inte beroende av att ta hänsyn, tvärt om så är detta att inte fullt ut ta hänsyn en viktig beståndsdel. Vi behöver spel för att lära oss hantera världens oflexibilitet, spel är väldigt nyttiga och användbara verktyg! Spel har sin alldeles särskilda plats i livet och de måste få finnas. De kan också vara en mycket bra lösning när enskilda individers intressen krockar på ett olösligt vis men situationen måste fortlöpa till vägs ände.

När det som är nödvändigt hotas så blir jag genast väldigt seriös! Inte nödvändigtvis allvarlig men jag tar det på allvar.

Jag förnekar inte att rollekar, vilka kan vara förvillande lika spel, kan vara en konstruktiv lösning på ett praktiskt problem. Men oftast är det själva spelet som är problemet, som orsakat det omöjliga, som hotar det nödvändiga, som utrotat alla ärliga inslag och som effektivt mördat alla möjligheter till intimitet. Vi har helt enkelt för stor tilltro till regler, skyldigheter och förpliktelser.. vår benägenhet att falla tillbaka på system av strukturerade förutsättningar är för stark.. vår rädsla för den där totala tillgivenheten som leken erbjuder för det alldeles för smärtsamt! Med rätta kanske? För det livet lärt oss är ju att den som vågar sig på den får skylla sig själv när en spelare närmar sig och utnyttjar den för att slå mynt av tillfället.

Borde vi inte istället lära ut att skylla sig själv ska man -aldrig- om man blir dragen vid näsan! Självklart ska man använda sina förmågor förnuftigt inom rimlighetens gränser, men skulden ligger likt förbannat alltid kvar hos gärningsmannen.

Kognitivt karpaltunnelsyndrom

image

Jag minns ett liv som var för mycket länge sedan. Ett liv fyllt av fontänbad, långa promenader, mycket kaffe och glass. Ändlösa samtal om oförutfattade tankar kring livet och världen, när händelser och handlingar var ett med varandra och tiden, när skeenden var sekvensiella, när världen med allt det kända och det okända satt ihop.

Jag vill inte resa tillbaka dit, jag är inte nostalgisk eller sentimental. Men jag är glad att minnas det jag inte kom ihåg att jag glömt. Det kompletterar, som att få tillbaka full känsel i en hand efter tre år med karpaltunnelsyndrom. Man kommer aldrig tillbaka till där man var då, men man kan hitta tillbaka till någon nu stans.

Jag vet inte om det kommer badas i några fontäner och det blir nog inga långa promenader men det blir kanske mycket kaffe och glass. Det blir många mil bakom ratten och testa att besöka alla dyra utflyktsmål jag aldrig varit på. Och kanske, bara kanske kan skeenden bli sekvensiella igen när handlingar och händelser får sitt rättmätiga erkännande och länkas ihop.

Kaffe var det, mycket kaffe och glass!

– Livet betraktat från en solstol på skuggsidan. –