Oberoende, njutbar, distingerad hängivelse

image

Det finns saker jag tar seriöst på och sen finns det saker som mest är på lek. Efter många tuffa år försöker jag hitta tillbaka till den fria leken. Det påmindes jag om av ett kort och som alltid tänkvärt stycke text av Gunilla Gerland.

Jag har svårt för regellekar och spel, som barn begrep jag mig oftast inte på dem, idag förstår jag dem men jag finner dem inte njutbara. De är inte rekreation för mig, de är fulla av hårt arbete.. inget annat.

Den fria leken, den vill jag gärna få in i livet varje dag om det går! Inte oseriöst men heller inte på blodigt allvar. Gärna med nytta som en naturlig följd, gärna med inslag av det allvarliga utan att avfärda eller förminska det. Leken uppstår och fortgår med hänsyn till de förutsättningar som situationen erbjuder, den är oändligt uppfinningsrik och hittar de mest fantasifulla sätt att leva vidare utan att tvinga fram några integritetskompromisser. Leken bygger på ärlighet och förutsättningslös interaktion, på intimitet.

Så snart det finns baktankar hos någon av deltagarna övergår delar av leken i att bli ett spel. Så snart det finns regler och givna roller som var och en inte är fri att förändra eller kliva ur när hen känner sig obekväm så har vi med ett spel att göra, inte fri lek. Så snart man ger sig in för att försöka befästa en vinnare eller en förlorare är det ett spel vi talar om, leken kan också innehålla tävlingsmoment, vinnare och förlorare men den går aldrig in för att befästa dem som roller.

Spel har den baksidan att dess regler och roller är viktigare än och står över rådande förutsättningar och integritet (personlig integritet, relationernas- och gruppens integritet, den fysiska omgivningens integritet osv). Spel är inte beroende av att ta hänsyn, tvärt om så är detta att inte fullt ut ta hänsyn en viktig beståndsdel. Vi behöver spel för att lära oss hantera världens oflexibilitet, spel är väldigt nyttiga och användbara verktyg! Spel har sin alldeles särskilda plats i livet och de måste få finnas. De kan också vara en mycket bra lösning när enskilda individers intressen krockar på ett olösligt vis men situationen måste fortlöpa till vägs ände.

När det som är nödvändigt hotas så blir jag genast väldigt seriös! Inte nödvändigtvis allvarlig men jag tar det på allvar.

Jag förnekar inte att rollekar, vilka kan vara förvillande lika spel, kan vara en konstruktiv lösning på ett praktiskt problem. Men oftast är det själva spelet som är problemet, som orsakat det omöjliga, som hotar det nödvändiga, som utrotat alla ärliga inslag och som effektivt mördat alla möjligheter till intimitet. Vi har helt enkelt för stor tilltro till regler, skyldigheter och förpliktelser.. vår benägenhet att falla tillbaka på system av strukturerade förutsättningar är för stark.. vår rädsla för den där totala tillgivenheten som leken erbjuder för det alldeles för smärtsamt! Med rätta kanske? För det livet lärt oss är ju att den som vågar sig på den får skylla sig själv när en spelare närmar sig och utnyttjar den för att slå mynt av tillfället.

Borde vi inte istället lära ut att skylla sig själv ska man -aldrig- om man blir dragen vid näsan! Självklart ska man använda sina förmågor förnuftigt inom rimlighetens gränser, men skulden ligger likt förbannat alltid kvar hos gärningsmannen.

Kognitivt karpaltunnelsyndrom

image

Jag minns ett liv som var för mycket länge sedan. Ett liv fyllt av fontänbad, långa promenader, mycket kaffe och glass. Ändlösa samtal om oförutfattade tankar kring livet och världen, när händelser och handlingar var ett med varandra och tiden, när skeenden var sekvensiella, när världen med allt det kända och det okända satt ihop.

Jag vill inte resa tillbaka dit, jag är inte nostalgisk eller sentimental. Men jag är glad att minnas det jag inte kom ihåg att jag glömt. Det kompletterar, som att få tillbaka full känsel i en hand efter tre år med karpaltunnelsyndrom. Man kommer aldrig tillbaka till där man var då, men man kan hitta tillbaka till någon nu stans.

Jag vet inte om det kommer badas i några fontäner och det blir nog inga långa promenader men det blir kanske mycket kaffe och glass. Det blir många mil bakom ratten och testa att besöka alla dyra utflyktsmål jag aldrig varit på. Och kanske, bara kanske kan skeenden bli sekvensiella igen när handlingar och händelser får sitt rättmätiga erkännande och länkas ihop.

Kaffe var det, mycket kaffe och glass!

– Livet betraktat från en solstol på skuggsidan. –

Godnatt kära värld

image

Jag sitter och funderar på sekelskiftesideal ur perspektiven Theory of Mind, anknytningsmönster, interaktionsestetik och kognitionsfilosofi. På hur starkt sekelskiftesidealen fortfarande präglar vår syn på barn och på relationer.

Jag har hela mitt liv haft en stark vurm för sekelskiftesarkitektur och tycker det finns någonting otroligt tilltalande i hur klädedräkten för sig teatralt och estetiskt. Och vem kan låta bli att älska den galna tekniska uppfinningsrikedomen? Unga farbröder som lekte och hittade på.

Allt var möjligt och man trodde verkligen på det på riktigt! Innan vi blev disillusionerade, depraverade och deprimerade av erfarenheten att världskrig nu blivit fullt möjliga företeelser. Innan vi blev ironiska jävlar som under 20- och 30-talen..

Jag har helhjärtat och okritiskt tagit till mig den romantiska bilden av sekelskiftesidealen, rationellt intellektuellt har jag avfärdat mycket (Väldigt Mycket) men idén om idéerna har ändå levt kvar.. ”Om bara som hade vetat lite bättre så hade det varit helt genialt!” ungefär.. ”Dom var bara lite naiva och okunniga, men tanken var ju ändå god” typ..

Jag börjar få känslan av att det är jag som är lika socialrealistiskt romantisk och naiv som någon av alla populära karaktärer i alla dessa romaner, noveller och pjäser vi av någon underlig anledning fortfarande tycker känns moderna och aktuella fast än de handlar om människor som saknar normalt anknytningsmönster, som uppvisar grava brister i Theory of Mind, som ofta helt saknar självinsikt och självreflektion, som har extremt begränsad förståelse för intima relationer och mellanmänskligt samspel, som istället tycks ägna sig åt rollspel och regelstyrda ömsesidiga förpliktelser.. jag skulle kunna fortsätta länge!

I natt dog min vurm för sekelskiftesidealen! Må de vila i frid.

Damm eller lera

image

Den olidliga smärtan av att bli sedd och förståd utan att ens försöka.
Tårar vaskar upp det torra jorddammet och blandar det till en smutsig lera.
Världen blir fläckigt gråbrun och ful som stryk. Min fina vita kritade putsfasad är nu både prickig och randig.
En bil kör förbi lite för fort och stänker ner mig ända upp på kavajslaget.
Tidningen börjar krulla sig i kanten, rör jag vid den blir det bara ännu värre.
Jag tar ett steg och och hör dina förmaningar spelas upp i huvudet.
”Snubbla inte.” ”Tänk på var du sätter fötterna!”
”Akta pölen, inte för nära gatan, var försiktig.. det kan läcka från stuprännorna, se upp för det stänker och forsar vid stuprören.”
Ingen plats är säker, ingen plats är torr.

Ingenting blir rent av dessa tårar! Allt blir fullt och smutsigt.
Det första regnet är alltid värst, ingen vill möta bedrövelsen morgonen efter.
Det andra och tredje är de som sätter oss på prov, kan jag utan att skämmas? Kan du utan att bortförklara och ge mig undanflykter?
Kan alla de andra utan att sucka eller starta en här?
Därefter är frågan om det går att våga förändra, om det går att hejda sig från slentrian.. rutin.. vana.. och i förlängningen vanmakt.

Det osynliga dammet har smakat illa länge!
Det färgar snorkråkorna mörka, agerar slipmedel i våra kullager, svärtar våra ansikten om vi någon gång skulle våga anstränga oss nog för att jobba upp lite svett, förorenar allt vi inte håller hermetiskt tillslutet!

Vi vaknar upp, ser vår förut vita vägg alldeles randig och prickig.
Vi ser gyttjepölarna på trottoaren.
Vi ser bilen nedsänkt nästan ända upp till antennen.
Vi ser spillrorna av den blöta tidningen vi glömde ute över natten..

..men vi känner inte hur lätt det blev att andas.
Vi lägger inte märke till att en bris drar förbi men det smakar inte knastrig sand mellan tänderna.
Vi tänker inte på hur det luktar annorlunda än innan.
Och om vi inte vågar göra det här om och om och om igen så många gånger genom resten av livet kommer vi aldrig att få veta att svett i sig gör inte mer än att svalka dig, snorkråkor kan ha många färger där nästan alla är ljusa genomskinliga pasteller och ytterst få saker här i världen mår bra av att hållas tillslutet undan atmosfären vi alla delar.

Så rädd som få gråter jag mina kinder randiga och världen brun.
Ostadigt kliver jag ut på trottoaren trots att jag tog fel skor och glömde paraplyet hemma.
Oskyddat går jag ut över bron, möter det blöta ovanifrån och det blöta från sidan där uppe långt över det stora mörka blöta under mig.
Otaktiskt tar jag upp min telefon och letar efter koden in trots att touchsskärmen inte lyder mig när dropparna börjar täcka den.
Odramatiskt kliver jag in och funderar inte ens över hur jag ska gå till väga för att tvätta det bruna vitt från alla prickar och ränder..
Om ett tag blir det din tur.

Puppy-hate

image

Vissa människor är som hundvalpar som går runt och tuggar sönder o kissar på allting, ändå är det ingen som tillrättavisar dom. Istället står alla och tittar på som fån till den finstämda körsången av ”Ååh, så gulligt! Kolla vad söt den är!!”. Skulle man själv ingripa kommer man mötas av ”Nej, men stackars liten, se vad ledsen den blev nu..!”.

Vedervärdigt och fasansfullt frustrerande!!

Levande löften

image

”Ett nej är alltid ett nej.” brukar man ju säga, men när jag hörde ”Jag vill lära mina barn att ett ja är alltid ett ja.” så börjar jag faktiskt undra hur långt man bör dra det. Är det aldrig okej att anpassa sig efter omständigheterna? Är det aldrig okej att ändra sig när ny information förändrar hela situationen?

Är det inte bättre att lära sina barn att ja eller nej betyder ”Med den kunskap jag har för stunden och utifrån min bästa förmåga att bedöma situationen är mitt svar ja/nej och så länge ingenting ändras så står det fast.”. Jag tror att det skulle göra dom till bättre rustade ungdomar och vuxna när det blir dags för dom att möta den stora osäkra världen där ute. Men jag tror också att det är någonting som bara fungerar om man delar med sig av sitt resonemang både initialt och när ny information som förändrar situationen dyker upp.

Det är vacker kommunikationsestetik och någon dag hoppas jag känna att jag når ditt tillräckligt ofta!

Flådd

image

Vissa människor vet precis hur dom ska få en ur balans, hur dom ska göra för att slita av hela huden i ett stycke och sedan dingla den mellan sina fingertoppar framför näsan på en men precis utanför räckhåll.. samtidigt som dom själva gråter i förtvivlad panik över den fruktansvärda åsynen av ens nyflådda kropp.

Stjälp-jag..

image

Jag. Bara. Orkar. Inte.

Ibland kommer den där brutala känslan och plötsligt bara infinner sig. ”Jag orkar inte vara ditt hjälp-jag.” Och jag förstår att det är djupt orättvist! Jag förstår att du behöver det mer än de flesta. Jag förstår att du inte har någon fallback solution. Jag förstår att det känns kontraintuitivt att jag plötsligt erbjuder samma villkor och inte en millimeter till när jag så ofta pushar för att man bör bortse från den principen till förmån för att ge alla lika förutsättningar att klara av och lyckas med saker och ting.

Men ska jag vara ärlig så handlat det här inte om dig. Det handlar om mig. Om att jag inte längre är beredd att bära dig genom livet. Om att det är dags för mig att ge mig själv lika förutsättningar att lyckas, att klara av saker och ting! Om att jag inte längre mäktar med den sidan av dig som om och igen tynger ner mig under vattenytan med nya kallsupar.. om att du blivit mitt stjälp-jag.

Så om du inte är beredd att avlöna mig för det arbete jag utför som din personliga kognitiva assistent så säger jag härmed upp mig med omedelbar verkan. Är du inte beredd att erbjuda en skälig ersättning för den tid jag lägger ner på att få ditt liv att fungera och flyta smidigaste.. då är jag inte längre intresserad av att lyfta ett finger för dig. Faktiskt.

På skoltid: Lärandets korthus

image

Det obligatoriska sommartalet på gårdagens skolavslutning innehöll det vanliga med ”ha roligt, njut av sommaren, fortsätt lära, läs mycket och bada, bada, bada”. Kanske lite för långt. Men..

När det hette att läs- och skrivförmåga är någonting ”som underlättar lärandet” i skolan så var jag nära att resa mig upp och lämna kyrkan i protest!

Det ligger någonting så formidabelt uselt i att stå inför elever & föräldrar och formulera sig så. Att läsa och skriva är inte någonting som gynnar, det är ett krav! Att ha god läs – och skrivförmåga är en grundförutsättning för att ta kunna ta till sig kunskap och visa att man nått uppsatta mål i skolan. Kan du inte läsa och skriva på den nivå som förväntas i förhållande till din ålder så är du chanslös.

Att några små fel valda ord kan göra så ont! En klumpigt formulerad mening gjorde mig både ledsen och förbannad. Jag var inte beredd på att reagera så, jag har erövrat det skrivna språket, jag läser mycket och jag tar mig med glädje an svåra texter. Jag har slutat skämmas för de stavfel jag fortfarande gör och jag tar till mängder med fantastiska hjälpmedel varje dag för att minska försprånget som de flesta människor har jämfört med mig för att dom föddes med en hjärna som har den där lilla delen vilken är gjord för att hantera text och skrivet språk (eller rättare sagt så är text och skrivet språk speciellt utformat för att använda just den delen av hjärnan).

För det är vad dyslexi handlar om. Det är inte att man har lite svårt att lära sig stava, att man har dålig handstil, att det är jobbigt och går långsamt att läsa eller att bokstäverna ”hoppar runt och byter håll”. Alla såna sakerna är svårigheter många dyslektiker har, men dyslexin som sådan är någonting helt annat. Den är en bestående predisposition som gör att man måste använda fler och suboptimala delar av hjärnan för att göra något som de flesta har inbyggd specialiserad hårdvara som hanterar automagiskt åt dom. Även när en dyslektiker övervunnit sitt handikapp så använder henne i regel mer energi och större del av hjärnan för att avkoda eller producera skrivet språk. Det är en livslångt funktionsnedsättning oavsett hur litet eller stort hinder det utgör.
Fastän jag är vuxen idag, fast än skrivet språk är någonting jag kommit att älska, så upplever jag det som ett hån att en representant för högsta ledningen kan stå inför två lågstadieskolor och säga att de ser läs- och skrivförmåga som någonting som ”underlättar” när man går i skolan.

Inte förrän den dagen man fullt ut erbjuder en icke-textbaserad inlärning för den som har lättare för det kan man uttrycka sig på något annat sätt än att det är ett ovillkorligt krav att lära sig läsa och skriva för att över huvud taget få tillgång till majoriteten av den kunskap som krävs för att nå sina mål som elev.

För att förtydliga: Jag behöver inte främst stöd och sympatier. Det jag vill är att uppmärksamma den väldigt skeva uppfattningen skolan har av sig själv, sin uppgift och sitt sätt att arbeta. Jag tycker det är bra att man fokuserar på god läs- & skrivförmåga som en av de viktigaste grundpelarna i utbildningsväsendet. Jag är okej med att det är ett krav och jag tycker att man ska vara ärlig med att det är så!

Jag tror att vi måste vara ärliga och tala öppet om att det är ett kompromisslöst krav både i skolan och i samhället. För det är först då vi kan se bortom det och förstå att vi kan göra skolan tillgänglig för alla utan att kompromissa visionen om 100% läs- och skrivkunnighet.