Ignoranta illusioner för den goda sakens skull..

image

Jag vägrar sprida, stödja eller förespråka totalitära och fascistiska metoder oavsett vad saken gäller! Vissa dagar känner jag mig väldigt ensam om det ställningstagandet..

Som av en händelse började jag läsa Kafkas Förvandlingen som godnattsaga just i kväll, den har stått på önskelistan över böcker barnet i fråga önskar sig i två år och äntligen hade jag hittat en fin inbunden utgåva. Öronen stod på spets alla nio sidor!

En kort stund senare hade jag ett godnattsamtal med det andra barnet som bland annat handlade om känslor och agerande, hur man kan reagera på provokationer på olika sätt, om hur man redan förlorat vid startskottet om man bemöter våld med våld, sabotage med sabotage osv. Om hur enda sättet att ha en god chans att komma ut på andra sidan någonting här i livet är att våga stå kvar och stå på sig, trygg i hjärtat och säker på sin sak i hjärnan.

Jag förstår vilka känslor som gett upphov till dagens aktion och varför den väcker sån glädje hos alla som känt sig maktlösa och frustrerade, jag kan bara inte begripa hur man kan rättfärdiga den! Jag bryr mig inte om huruvida det handlar om solidarisk totalitarism eller liberal fascism eller någon annan bisarr apocalyptisk avart.. jag kan tillräckligt mycket om den historiska idépolitiska bakgrunden för att inte längre kunna svälja ett enda av de ruttna resonemangen utan att få kväljningar.

Aktivism, engagemang, handlingskraft och att agera tillsammans för sin ståndpunkt – Ja!
Att låta sig själv eller andra ge efter för lockelsen att använda totalitära och fascistiska tillvägagångssätt när ilskan och frustrationen växer sig för stor? – Aldrig någonsin!!

Pedagogiskt missbruk

image

Jag funderar på det här med att använda avskräckande exempel, jag känner det logiska resonemanget bakom. Men är vi verkligen så naiva att vi inte kan se att det det bara är en teori, och att den sedan länge visat sig ligga någonstans på skalan mellan ”högst bristfällig” och ”falsk”?

Våra hjärnor tycker om att lura oss och de belönar oss rikligt när vi sväljer dessa lögner genom att söka upp ”bevis” som bekräftar dem. Våra hjärnor är dessutom lata, de plockar gärna första bästa association som dyker upp och presenterar det som en briljant genomtänkt objektiv analys. Så det är inte alls konstigt att vi drar slutsatsen att det måste vara det avskräckande exemplet som hjälpte oss på rätt väg. Det är faktiskt inte alls konstigt att vi sedan inom kort är övertygade bortom tvivel och har en gedigen uppsättning argument och indicier som styrker vår sak.

Men om avskräckande exempel är ett så potent verktyg som många påstår.. Varför används det huvudsakligen bara på områden som 1) är systematiska strukturella problem och 2) vi upplever står utanför vår kontroll? Om avskräckande exempel är ett så bra verktyg borde vi ju använda det överallt.

Tänk bara vad effektiv läsundervisningen i skolan skulle kunna bli om vi började bjöd in analfabeter att föreläsa i våra lågstadieskolor. De skulle kunna berätta om vilka svårigheter och utmaningar man möter i samhället, deras personliga berättelser skulle inte lämna många oberörda. Tänk vilken källa till inspiration och motivation vi går miste om!
För att inte tala om hur vi skulle kunna sätta principen till verket i våra personliga relationer. Vi skulle kunna strunta i en räkning så att vi får en anmärkning hos kronofogden, sen skulle våra barn se vilka hårda konsekvenser som väntar och aldrig göra samma misstag. Förutom när det är dags för dem att föra denna värdefulla lärdom vidare till dina egna barn såklart.
Och om du skulle upptäcka att ditt barn inte skaffat sig en hemförsäkring än så uppstår ju ett gyllene tillfälle för dem att lära sig av sina egna misstag när du ”tappar” den adressmärkta extranyckeln där missbrukarna brukar hålla till på torget (gång på gång om så krävs). Och kom ihåg att inte agera ”möjliggörare” genom att stötta dem emotionellt eller ekonomiskt för det är inte att hjälpa dem,  istället underminera budskapet av den viktiga erfarenheten de håller på att göra.

För visst är det avskräckande exemplet ett av våra viktigaste och mest potenta pedagogiska hjälpmedel för att påverka den unga generationen och för att vägleda de som riskerar att halka snett här i livet? Det är i alla fall utan tvekan det mest effektfulla verktyget när vi ”vill känna att vi gör skillnad” och den känslan är minst lika beroendeframkallande som opium eller heroin!

Rättigheter är viktigare än stolthet

image

Det har varit pridevecka i Stockholm, både stan och mitt flöde har översköljts av dansande regnbågsälskande människor. Men är det någon som mins den tid när det var förknippat med livsfara?

Jag talar inte om våldsamma hatbrott och andra agressioner utan om om när det i modern tid var som att vandra hand i hand med döden att vara gay i Stockholm? När vardagen för många människor var lika ångestfylld som Bergmans medeltidsskildning i ”Det sjunde inseglet”. Om när pesten slog till i rymdåldern och den tycktes selektiv med bibliska mått.

Jag firar inte pride, för att för mig handlar det inte om stolthet utan om rättigheter. Rättigheter du ska ha även om du är grå och även om du skäms!

Jag tycker på intet sätt illa om pride, jag tycker inte på något sätt att den typen av aktivism är principiellt fel. jag tycker rent av att det är fantastiskt att det går att ställa till med både festival och karneval i hens majestät gaylighetens namn! Det är bara inte min grej, jag är inget stort fan av festivaler och karnevaler med andra teman heller.

Det som gör mig illa till mods är hur historien har skrivits om. Hur de aktivister som med hårt arbete av det gråa, långtråkiga, byråkratiska slaget har förvandlats till glamourglittriga, ohämmade discoidoler.. För de sanna hjältarna av de tidiga gayaktivisterna i bland annat San Francisco är de som satte sig vid varsitt skrivbord och ringde samtal 8 timmar om dagen vecka ut och vecka in. De sanna hjältarna är de som plöjde igenom otaliga tusen mardrömslikt snustorra juridiska dokument och sen vågade sätta sig vid en skrivmaskin och författa någonting på samma språk trots att de saknade formella kvalifikationer. De sanna hjältarna är de gråa, tråkiga och vardagliga aktivisterna.

På samma sätt är det idag. Sanna hjältar av idag är de som gör som en väninna till mig gjorde när hon och hennes fru nekades att bli biologiska föräldrar. De tog ärendet vidare upp i beslutshierarkin vilket slutade med en skrivelse till socialstyrelsen som biföll deras ärende. De fick båda bli biologiska föräldrar även vid assisterad befruktning och juridisk könstillhörighet är inte ett hinder för det. Det enda lagen villkorar är att barnet skall biologisk anknytning till minst en av sina föräldrar. Att när förutsättningarna  finns kunna ge ett barn biologisk anknytning till båda sina föräldrar är ur det grundperspektivet självklart att föredra.

Och där sluts kanske livets cirkel? Jag växte upp i en tid där gay för ett kort ögonblick var förknippat med det glada och glättiga livet. För att sedan följas av en lång mörk tid fylld av isande skräck, av sorg, smärta och saknad. En tid där att bevaka sina rättigheter inte handlade om att få skrika ut inför världen vem man är utan att slåss mot risken att bli tvångsomhändertagen även om man är den tystaste av alla gråa möss. En tid som faktiskt handlade om att slåss för rätten att leva när man var mitt uppe i kampen om att överleva.

Jag mins och jag saknar människor som förlorade den kampen. Människor som tynade bort och åts upp av en osynlig fiende som de och resten av världen stod maktlöst livrädd inför.

Det är till dem mina tankar går när jag tänker gay-aktivism. Till vad de som inte längre finns med oss hade behövt. Till vad de som ska komma till oss bäst behöver. Till vad som krävdes för att förändra. Till vad vi behöver börja se som någonting ständigt pågående för att ha någorlunda chans att förhindra att nya osynliga humanitära katastrofer slår till mitt ibland oss.

Försök inte vara snäll, är du snäll!

image

För ett år sedan översköljdes jag med ömkan och världen kastade sympatier på mig.
”Ååh, vad ledsamt att höra.”
”Nej, så tråkigt! Men du ska nog se att saker ordnar sig.”
”Jag beklagar! Jag förstår att du måste ha det jobbigt nu.”

För det är tydligen så man ska göra.. man ska inte först ta reda på hur personen det handlar om egentligen tagit det som hänt, man ska inte fråga hur det känns. Man ska inte försöka möta andra människor där de står.. Nej, man ska visa sina sympatier.

Det -var- mycket som var tufft då, men det som var absolut svårast att hantera, det som var jobbigast och som utan tvekan gjorde mest ont var alla dessa missriktade sympatier!
Jag förstår hur det måste ha sett ut, det gör jag! Jag förstår varför så många oroade sig för mig och min situation.

Nu, idag, ett år senare känner jag större sorg över hur världen omkring mig hanterade situationen och sitt bemötande jämtemot mig.. jag önskar självklart att saker hade blivit annorlunda! Precis som att jag önskar att jag inte hade dyslexi!.. Jag önskar alla mina syskon var i livet!.. Jag önskar alla var snälla och fick mig att må bra jämt!.. Jag önskar jag kunde hjälpa och laga alla människor jag någonsin mött som skulle behöva det!..

Jag önskar en jäklar massa saker här i livet! Och jag sörjer varenda en av dem fortfarande från tid till annan, men jag vill inte ha ömkan eller sympatier för någonting av det. Jag vill gärna bli sedd och mött i det. Där -jag- är, inte utifrån hur du känner inför det eller hur det ”passar sig” att bemöta sådant.

Det finns få saker som får mig att känna mig så liten, svag, utsatt, misslyckad, hjälplös och usel som just ömkan och sympatier. Jag har varit i verkligt utsatta situationer! Jag har misslyckats fatalt många gånger! Jag har varit sannerligen maktlös inför brutala faktum jag plötsligt stått inför! Så jag vet sannerligen vad det innebär.

Och jag är av egen erfarenhet av åsikten att ”What doesn’t kill you makes you weaker..” så det sista vi behöver är att göra varandra ännu svagare! För den där meningen har fått en sats till ”..but connecting with the people around you always makes you stronger.”, det har både livet och forskningen lärt mig.

P.S. Jag är inte rädd alls för att prata om hur du känner inför det som händer eller någon av den sortens saker jag varit med om. Det gör jag gärna, när helst du behöver det! Att våga prata öppet om hur du känner är att knyta an (connection) i lika hög grad som att prata om hur det är för mig att vara med om det.

Labels of contempt

image

”He who never dared anything that might really matter.”

”The one who only uttered two words.”

”Mr cheesy moves.”

”The overlord of weirdness, destructive behaviour, self-loathing and desolver of integrity.”

”The irresistible force of nature, gone with the wind.”

”The easygoing, laid-back and always lovingly accepting.”

”The painfully boring and utterly presumptuous.”

”The worshipper of conventions, a brutal enforcer of conformity, a destructive jante to be reconciled with, a consumer of everyone that lets it come close.”

”The always utterly honest, but painfully clueless bearer of unknown knowns.”

”The one who sees it as his mission to prove social structures right and social expectations wrong, preferably at the same time.”

”The straight forward, change driven, unerring anti-conformist.”

”The unconventional, fun-loving, change oriented and most unexpected phenomenon.”

Hundra slag i magen: Stolt normagnosi

image

”Känner verkligen inte för att gå på någon gräsmattereunion med dryga medelålders vuxenpoängjägare.. men nu börjar det ändå kännas som en bra grej, fortfarande skippa de vandrande Yes-flaskorna men åka och kramas och hänga […] i den fysiska verkligheten.”

”Jag är Hulken och det är bäst för dig att du övat på lågaffektivt bemötande.”

”Say what you like.. you are puny and your words are poison. Go away!” 

Avoidance of the obvious and excruciating

image

This is in a way a perfect example of unknown knowns. Personal avoidance of something we experience as excruciatingly uncomfortable and thereby create an excruciatingly uncomfortable and immensely complicated situation when the factual reality just can’t be dodged any more..

Esther Perel – Rethinking infinitely

She’s not really talking about monogamy, rather it’s about intimacy and the games we often get involved in over time which inevitably lead to a lack of intimacy, about forcing ourselves free of the roles we don’t feel content in. And sadly infidelity is one of the last desperate tools we have at hand in trying to create change in a relationship. Whether it is by forcing ourselves to enforce that change, or by forcing our partner to accept the necessity of complying with the changes we need, or by (as a last resource) forcing our surroundings to accept that something is wrong and they need to help us reaching change! 

Wouldn’t it be easier to just strive for intimacy, have av activite strategy to discover and continuously brake the patterns of social games and the roles that comes with it. And to have the freaking guts to accept inevitable change without all the drama and bullshit that forces people to take to drastic actions like having affairs.. 

People..! :sigh:

På skoltid: Viljans triumf?

image

Gustaf Fridolin: Lärandet kräver att eleverna engagerar sig

Jag är helt förbluffad över att vi har en skolminister som kan uttala sig på det sättet och få sitta kvar på sin post!

Det jag kanske borde skriva för att få många likes och hålla mig inom ramarna för den rådande diskursen är något i stil med

Jag begriper inte hur man kan tänka sig någon annan infallsvinkel än den att ”Varför är skolan så dålig på att skapa motivation och väcka engagemang?”

Men jag tänker inte göra det, för det är så jävlar korkat! Jag har inte ord att beskriva hur förbannad jag är över att man fortsätter bedriva en skolpolitik som talar om elevernas brist på motivation och engagemang som den felande länken i lärandet och hindret på vägen mot goda resultat.

Jag har skämts så fruktansvärt mycket för jag trodde verkligen på mina lärare när som år efter år sa "Hon kan bara hon vill.", "Vi ska hjälpas åt för att skapa en skolmiljö där du trivs så att du kan lära dig." och andra tomma floskler. Jag trodde verkligen att det var mitt engagemang det var fel på, bara min motivation hade varit lite starkare, om bara jag kunde laga min viljeförmåga så skulle det bli för mig så som det var för alla andra. Jag kommer ihåg att jag blev tillslut skickad till skolpsykologen som förklarade för mig att jag hade svårt att lära mig läsa och skriva för "jag var arg på vuxenvärlden och det här var mitt sätt att hämnas".. men eftersom jag inte ville öppna mig för henne och berätta om min ilska så kunde hon och skolan inte hjälpa mig.

Idag vet jag av egen erfarenhet att det inte var något fel på vilja, motivation eller engagemang. Jag har förvärvat kunskap om att alla de tre spelar en viktig roll i kognitiva processer (till exempel vid inlärning) men också att det faktiskt väldigt sällan är brist på någondera som står i vägen när det inte fungerar. Att de tre främst spelar en viktig roll i att få oss att göra någonting som vi har lätt för, som vi kan, sådant vi redan klarar av. De får oss att titta igenom listan med engelska glosor en gång till vilket förstärker minnet av det vi redan har lärt oss. De får oss att välja den odubbade japanska serien så vi lär oss känna igen de fem vanligaste uttrycken. De får oss att gå vägen där det är långa trappor att bestiga istället för flacka uppförsbacken den där soliga torsdagen.

Problemet med den sedan länge rådande skolpolitiken i Sverige är antagandet att man kan ha engagemang och motivation som utgångspunkt när man försöker förstå vad som gått snett eller hur man borde göra för att det ska bli rätt. Det är en farlig och naiv syn på människan som individ och som grupp! Det kommer ofrånkomligt att leda till skam- och skuldbeläggning, det spelar ingen roll om du är liberal och fokuserar på individansvaret på individen eller om du är socialist och fokuserar på samhällsansvaret.