Kategoriarkiv: samhällsfrågor

Om ett möte i tv-soffan

image

Jag skulle tycka det var mycket intressantare att se ett samtal mellan Hans Rosling och de två största riksdagspartiernas ledare samt regeringspartiernas företrädare. Det är något jag nog rent av faktiskt skulle kunna bänka mig framför en tv för att se!

En debatt, där man redan känner till båda parternas ståndpunkter, det intresserar mig faktiskt inte. Precis som Rosling säger till Claes Elfsberg i SVTs nyhetsinslag så grundar sig invandringsmotståndet i ideologi. Jag tror vi måste acceptera att det är fullkomligt meningslöst att försöka använda faktakunskaper som fristående argument när vi bemöter ståndpunkter som står på ideologisk grund. Istället måste vi bygga koherenta och omfattande resonemang som bygger på den enorma kunskapsbank som bland annat professor Roslings arbete skänker oss. Först då har vi en rimlig chans till en intressant argumenterande diskussion med personer som Jimmy Åkesson!

Rättvisa eller felvisa?

Det gäller nog ganska generellt att regler är till för att man ska veta hur man ”ska” göra och att de flesta människor behöver regler för de vet inte hur de ska agera annars. Regler är användbara på så sätt att de skapar samma villkor för alla, samtidigt är detta med samma villkor faktiskt inte är en rättvis eller jämlik princip i praktiken, den är rent av extremt orättvis! I praktiken bör man utgå från principen att alla ska ha lika förutsättningar, något som det inte går att sätta upp några absoluta regler utifrån. Istället kräven det en stor generositet och att man sätter upp ett antal principer mot vilka man prövar saken.

Om vi tar det till praktiken så blir skillnaden ofta tydligare. En regel som ger alla samma villkor skulle till exempel kunna vara utformad såhär: ”Alla har från 18 års ålder rätt att få en bostad av sin kommun.” Det är samma för alla, har man fyllt 18 år så kan man begära att få en bostad. Punkt. Det tar inte hänsyn till om man har möjlighet att skaffa en bostad på egen hand eller ej. Det tar inte hänsyn till om man har betalningsförmåga att betala hyra och andra räkningar så att man kan behålla bostaden. Alla får samma sak, med väldigt olika slutresultat = millimeterrättvisa.

En princip för att skapa lika förutsättningar skulle istället kunna vara: ”Alla har från 18 års ålder rätt till en egen bostad och det är kommunens uppgift att se till att detta uppfylls.” Det betyder att den som har möjlighet att skaffa en bostad på egen hand kan uppmanas att göra så om hen går till kommunen och ber att få en bostad. Medan den som inte har samma möjligheter har rätt att få en bostad och kommunen ska se till att så sker. Och den som som har en bostad men riskerar att bli bostadslös för att deras egna ekonomiska medel inte räcker för att täcka hyran har rätt att få hjälp av kommunen att behålla sin bostad, alternativt bli tilldelad en bostad som ligger inom personens begränsade ekonomiska ramar. Alla får olika sak, och alla kan nå samma resultat = verklig rättvisa.

En regel som iställer ger samma resultat skulle kunna vara: ”Alla har rätt att från 18 års ålder bo under vad som kan anses vara normala förhållanden med hänsyn tagen till ålder, ort och livssituationen i övrigt.” Det betyder att en person som bor på en ort med bostadsbrist inte har samma rättigheter som den som bor där bostadstillgången är bättre. Det betyder att en person som är arbetslös kan anses ha mindre rätt till en bostad än den som har en anställning eller studerar. Det betyder att den 22-åring som bor på en ort med hög ungdomsarbetslöshet inte kan få hjälp att behålla sin bostad om ekonomin tillfälligt förändras medan den 44-åring som bor på en ort med arbetskraftsbrist och många höginkomsttagare skulle kunna få ekonomiskt bistånd för att kunna behålla villan de hyr av aktiebolaget som de själva äger. Alla får olika sak, och alla når väldigt olika resultat, men alla har det ungefär lika som sin granne = relativ (klustrad) rättvisa.

En princip för att ge samma resultat för alla är målet att alla ska ha samma boendesituation: ”Alla över 18 år har rätt till egen bostad med allrum, kök och toalett med dusch eller bad. För varje ytterligare medlem i hushållet ska det tillkomma ett sovrum, i hushåll större än tre medlemmar ska även tillkomma en toalett.” Det betyder att den familj på tre medlemmar som bor på 3 r.o.k. om 35 kvm i regelverkets ögon har det bättre ställt än om samma familj bor på 2 r.o.k. om 90 kvm. Det betyder också att om ett barnlöst par bor i 3:an på 35 kvm så kan det anses vara fullt rimligt att de löser eventuella ekonomiska svårigheter genom att hyra ut ena sovrummet till en inneboende medan om samma par bor i 2:an om 90 kvm skulle de kunna få ekonomiskt bistånd beviljat när inkomsterna tryter. Men framför allt kommer det med tiden troligen bli större fokus på att alla får samma antal rum utan hänsyn till antal kvadratmeter, man kommer smälla upp extra väggar för att nå normen utan att behöva ge mer yta. Alla får samma sak, och alla kan nå samma resultat, men det genomsnittliga resultatet kommer med tiden att hålla en allt lägre standard = absolut rättvisa.

När man ställer upp det såhär så blir det inte alls konstigt och mystiskt längre hur vissa länder kan ha skolsystem som gynnar jämna och höga resultat medan andra länder har skolsystem som ojämna resultat eller överlag låga resultat, medan ytterligare andra ger väldigt olika resultat i olika regioner. Hur vi utformar regler, principer och riktlinjer är extremt viktigt och helt avgörande för hur stor sannorlikheten är att utfallet kommer någonstans ens i närheten av de intentioner som fanns från början!

Ignoranta illusioner för den goda sakens skull..

image

Jag vägrar sprida, stödja eller förespråka totalitära och fascistiska metoder oavsett vad saken gäller! Vissa dagar känner jag mig väldigt ensam om det ställningstagandet..

Som av en händelse började jag läsa Kafkas Förvandlingen som godnattsaga just i kväll, den har stått på önskelistan över böcker barnet i fråga önskar sig i två år och äntligen hade jag hittat en fin inbunden utgåva. Öronen stod på spets alla nio sidor!

En kort stund senare hade jag ett godnattsamtal med det andra barnet som bland annat handlade om känslor och agerande, hur man kan reagera på provokationer på olika sätt, om hur man redan förlorat vid startskottet om man bemöter våld med våld, sabotage med sabotage osv. Om hur enda sättet att ha en god chans att komma ut på andra sidan någonting här i livet är att våga stå kvar och stå på sig, trygg i hjärtat och säker på sin sak i hjärnan.

Jag förstår vilka känslor som gett upphov till dagens aktion och varför den väcker sån glädje hos alla som känt sig maktlösa och frustrerade, jag kan bara inte begripa hur man kan rättfärdiga den! Jag bryr mig inte om huruvida det handlar om solidarisk totalitarism eller liberal fascism eller någon annan bisarr apocalyptisk avart.. jag kan tillräckligt mycket om den historiska idépolitiska bakgrunden för att inte längre kunna svälja ett enda av de ruttna resonemangen utan att få kväljningar.

Aktivism, engagemang, handlingskraft och att agera tillsammans för sin ståndpunkt – Ja!
Att låta sig själv eller andra ge efter för lockelsen att använda totalitära och fascistiska tillvägagångssätt när ilskan och frustrationen växer sig för stor? – Aldrig någonsin!!

Pedagogiskt missbruk

image

Jag funderar på det här med att använda avskräckande exempel, jag känner det logiska resonemanget bakom. Men är vi verkligen så naiva att vi inte kan se att det det bara är en teori, och att den sedan länge visat sig ligga någonstans på skalan mellan ”högst bristfällig” och ”falsk”?

Våra hjärnor tycker om att lura oss och de belönar oss rikligt när vi sväljer dessa lögner genom att söka upp ”bevis” som bekräftar dem. Våra hjärnor är dessutom lata, de plockar gärna första bästa association som dyker upp och presenterar det som en briljant genomtänkt objektiv analys. Så det är inte alls konstigt att vi drar slutsatsen att det måste vara det avskräckande exemplet som hjälpte oss på rätt väg. Det är faktiskt inte alls konstigt att vi sedan inom kort är övertygade bortom tvivel och har en gedigen uppsättning argument och indicier som styrker vår sak.

Men om avskräckande exempel är ett så potent verktyg som många påstår.. Varför används det huvudsakligen bara på områden som 1) är systematiska strukturella problem och 2) vi upplever står utanför vår kontroll? Om avskräckande exempel är ett så bra verktyg borde vi ju använda det överallt.

Tänk bara vad effektiv läsundervisningen i skolan skulle kunna bli om vi började bjöd in analfabeter att föreläsa i våra lågstadieskolor. De skulle kunna berätta om vilka svårigheter och utmaningar man möter i samhället, deras personliga berättelser skulle inte lämna många oberörda. Tänk vilken källa till inspiration och motivation vi går miste om!
För att inte tala om hur vi skulle kunna sätta principen till verket i våra personliga relationer. Vi skulle kunna strunta i en räkning så att vi får en anmärkning hos kronofogden, sen skulle våra barn se vilka hårda konsekvenser som väntar och aldrig göra samma misstag. Förutom när det är dags för dem att föra denna värdefulla lärdom vidare till dina egna barn såklart.
Och om du skulle upptäcka att ditt barn inte skaffat sig en hemförsäkring än så uppstår ju ett gyllene tillfälle för dem att lära sig av sina egna misstag när du ”tappar” den adressmärkta extranyckeln där missbrukarna brukar hålla till på torget (gång på gång om så krävs). Och kom ihåg att inte agera ”möjliggörare” genom att stötta dem emotionellt eller ekonomiskt för det är inte att hjälpa dem,  istället underminera budskapet av den viktiga erfarenheten de håller på att göra.

För visst är det avskräckande exemplet ett av våra viktigaste och mest potenta pedagogiska hjälpmedel för att påverka den unga generationen och för att vägleda de som riskerar att halka snett här i livet? Det är i alla fall utan tvekan det mest effektfulla verktyget när vi ”vill känna att vi gör skillnad” och den känslan är minst lika beroendeframkallande som opium eller heroin!

Rättigheter är viktigare än stolthet

image

Det har varit pridevecka i Stockholm, både stan och mitt flöde har översköljts av dansande regnbågsälskande människor. Men är det någon som mins den tid när det var förknippat med livsfara?

Jag talar inte om våldsamma hatbrott och andra agressioner utan om om när det i modern tid var som att vandra hand i hand med döden att vara gay i Stockholm? När vardagen för många människor var lika ångestfylld som Bergmans medeltidsskildning i ”Det sjunde inseglet”. Om när pesten slog till i rymdåldern och den tycktes selektiv med bibliska mått.

Jag firar inte pride, för att för mig handlar det inte om stolthet utan om rättigheter. Rättigheter du ska ha även om du är grå och även om du skäms!

Jag tycker på intet sätt illa om pride, jag tycker inte på något sätt att den typen av aktivism är principiellt fel. jag tycker rent av att det är fantastiskt att det går att ställa till med både festival och karneval i hens majestät gaylighetens namn! Det är bara inte min grej, jag är inget stort fan av festivaler och karnevaler med andra teman heller.

Det som gör mig illa till mods är hur historien har skrivits om. Hur de aktivister som med hårt arbete av det gråa, långtråkiga, byråkratiska slaget har förvandlats till glamourglittriga, ohämmade discoidoler.. För de sanna hjältarna av de tidiga gayaktivisterna i bland annat San Francisco är de som satte sig vid varsitt skrivbord och ringde samtal 8 timmar om dagen vecka ut och vecka in. De sanna hjältarna är de som plöjde igenom otaliga tusen mardrömslikt snustorra juridiska dokument och sen vågade sätta sig vid en skrivmaskin och författa någonting på samma språk trots att de saknade formella kvalifikationer. De sanna hjältarna är de gråa, tråkiga och vardagliga aktivisterna.

På samma sätt är det idag. Sanna hjältar av idag är de som gör som en väninna till mig gjorde när hon och hennes fru nekades att bli biologiska föräldrar. De tog ärendet vidare upp i beslutshierarkin vilket slutade med en skrivelse till socialstyrelsen som biföll deras ärende. De fick båda bli biologiska föräldrar även vid assisterad befruktning och juridisk könstillhörighet är inte ett hinder för det. Det enda lagen villkorar är att barnet skall biologisk anknytning till minst en av sina föräldrar. Att när förutsättningarna  finns kunna ge ett barn biologisk anknytning till båda sina föräldrar är ur det grundperspektivet självklart att föredra.

Och där sluts kanske livets cirkel? Jag växte upp i en tid där gay för ett kort ögonblick var förknippat med det glada och glättiga livet. För att sedan följas av en lång mörk tid fylld av isande skräck, av sorg, smärta och saknad. En tid där att bevaka sina rättigheter inte handlade om att få skrika ut inför världen vem man är utan att slåss mot risken att bli tvångsomhändertagen även om man är den tystaste av alla gråa möss. En tid som faktiskt handlade om att slåss för rätten att leva när man var mitt uppe i kampen om att överleva.

Jag mins och jag saknar människor som förlorade den kampen. Människor som tynade bort och åts upp av en osynlig fiende som de och resten av världen stod maktlöst livrädd inför.

Det är till dem mina tankar går när jag tänker gay-aktivism. Till vad de som inte längre finns med oss hade behövt. Till vad de som ska komma till oss bäst behöver. Till vad som krävdes för att förändra. Till vad vi behöver börja se som någonting ständigt pågående för att ha någorlunda chans att förhindra att nya osynliga humanitära katastrofer slår till mitt ibland oss.

På skoltid: Viljans triumf?

image

Gustaf Fridolin: Lärandet kräver att eleverna engagerar sig

Jag är helt förbluffad över att vi har en skolminister som kan uttala sig på det sättet och få sitta kvar på sin post!

Det jag kanske borde skriva för att få många likes och hålla mig inom ramarna för den rådande diskursen är något i stil med

Jag begriper inte hur man kan tänka sig någon annan infallsvinkel än den att ”Varför är skolan så dålig på att skapa motivation och väcka engagemang?”

Men jag tänker inte göra det, för det är så jävlar korkat! Jag har inte ord att beskriva hur förbannad jag är över att man fortsätter bedriva en skolpolitik som talar om elevernas brist på motivation och engagemang som den felande länken i lärandet och hindret på vägen mot goda resultat.

Jag har skämts så fruktansvärt mycket för jag trodde verkligen på mina lärare när som år efter år sa "Hon kan bara hon vill.", "Vi ska hjälpas åt för att skapa en skolmiljö där du trivs så att du kan lära dig." och andra tomma floskler. Jag trodde verkligen att det var mitt engagemang det var fel på, bara min motivation hade varit lite starkare, om bara jag kunde laga min viljeförmåga så skulle det bli för mig så som det var för alla andra. Jag kommer ihåg att jag blev tillslut skickad till skolpsykologen som förklarade för mig att jag hade svårt att lära mig läsa och skriva för "jag var arg på vuxenvärlden och det här var mitt sätt att hämnas".. men eftersom jag inte ville öppna mig för henne och berätta om min ilska så kunde hon och skolan inte hjälpa mig.

Idag vet jag av egen erfarenhet att det inte var något fel på vilja, motivation eller engagemang. Jag har förvärvat kunskap om att alla de tre spelar en viktig roll i kognitiva processer (till exempel vid inlärning) men också att det faktiskt väldigt sällan är brist på någondera som står i vägen när det inte fungerar. Att de tre främst spelar en viktig roll i att få oss att göra någonting som vi har lätt för, som vi kan, sådant vi redan klarar av. De får oss att titta igenom listan med engelska glosor en gång till vilket förstärker minnet av det vi redan har lärt oss. De får oss att välja den odubbade japanska serien så vi lär oss känna igen de fem vanligaste uttrycken. De får oss att gå vägen där det är långa trappor att bestiga istället för flacka uppförsbacken den där soliga torsdagen.

Problemet med den sedan länge rådande skolpolitiken i Sverige är antagandet att man kan ha engagemang och motivation som utgångspunkt när man försöker förstå vad som gått snett eller hur man borde göra för att det ska bli rätt. Det är en farlig och naiv syn på människan som individ och som grupp! Det kommer ofrånkomligt att leda till skam- och skuldbeläggning, det spelar ingen roll om du är liberal och fokuserar på individansvaret på individen eller om du är socialist och fokuserar på samhällsansvaret.

På skoltid: Lärandets korthus

image

Det obligatoriska sommartalet på gårdagens skolavslutning innehöll det vanliga med ”ha roligt, njut av sommaren, fortsätt lära, läs mycket och bada, bada, bada”. Kanske lite för långt. Men..

När det hette att läs- och skrivförmåga är någonting ”som underlättar lärandet” i skolan så var jag nära att resa mig upp och lämna kyrkan i protest!

Det ligger någonting så formidabelt uselt i att stå inför elever & föräldrar och formulera sig så. Att läsa och skriva är inte någonting som gynnar, det är ett krav! Att ha god läs – och skrivförmåga är en grundförutsättning för att ta kunna ta till sig kunskap och visa att man nått uppsatta mål i skolan. Kan du inte läsa och skriva på den nivå som förväntas i förhållande till din ålder så är du chanslös.

Att några små fel valda ord kan göra så ont! En klumpigt formulerad mening gjorde mig både ledsen och förbannad. Jag var inte beredd på att reagera så, jag har erövrat det skrivna språket, jag läser mycket och jag tar mig med glädje an svåra texter. Jag har slutat skämmas för de stavfel jag fortfarande gör och jag tar till mängder med fantastiska hjälpmedel varje dag för att minska försprånget som de flesta människor har jämfört med mig för att dom föddes med en hjärna som har den där lilla delen vilken är gjord för att hantera text och skrivet språk (eller rättare sagt så är text och skrivet språk speciellt utformat för att använda just den delen av hjärnan).

För det är vad dyslexi handlar om. Det är inte att man har lite svårt att lära sig stava, att man har dålig handstil, att det är jobbigt och går långsamt att läsa eller att bokstäverna ”hoppar runt och byter håll”. Alla såna sakerna är svårigheter många dyslektiker har, men dyslexin som sådan är någonting helt annat. Den är en bestående predisposition som gör att man måste använda fler och suboptimala delar av hjärnan för att göra något som de flesta har inbyggd specialiserad hårdvara som hanterar automagiskt åt dom. Även när en dyslektiker övervunnit sitt handikapp så använder henne i regel mer energi och större del av hjärnan för att avkoda eller producera skrivet språk. Det är en livslångt funktionsnedsättning oavsett hur litet eller stort hinder det utgör.
Fastän jag är vuxen idag, fast än skrivet språk är någonting jag kommit att älska, så upplever jag det som ett hån att en representant för högsta ledningen kan stå inför två lågstadieskolor och säga att de ser läs- och skrivförmåga som någonting som ”underlättar” när man går i skolan.

Inte förrän den dagen man fullt ut erbjuder en icke-textbaserad inlärning för den som har lättare för det kan man uttrycka sig på något annat sätt än att det är ett ovillkorligt krav att lära sig läsa och skriva för att över huvud taget få tillgång till majoriteten av den kunskap som krävs för att nå sina mål som elev.

För att förtydliga: Jag behöver inte främst stöd och sympatier. Det jag vill är att uppmärksamma den väldigt skeva uppfattningen skolan har av sig själv, sin uppgift och sitt sätt att arbeta. Jag tycker det är bra att man fokuserar på god läs- & skrivförmåga som en av de viktigaste grundpelarna i utbildningsväsendet. Jag är okej med att det är ett krav och jag tycker att man ska vara ärlig med att det är så!

Jag tror att vi måste vara ärliga och tala öppet om att det är ett kompromisslöst krav både i skolan och i samhället. För det är först då vi kan se bortom det och förstå att vi kan göra skolan tillgänglig för alla utan att kompromissa visionen om 100% läs- och skrivkunnighet.

Spola folkhemsnostalgin

image

Jag läser ”man kunde gå in på bostadsförmedlingen och få en lägenhet samma dag” i en debattartikel och undrar vilken tid som åsyftas. Troligen inte 1940-talet när HSB hade byggt hus ingen ville bo i och gav bort bostadsrätter till nyanlända flyktingar? Men kanske 1960-talet när miljonprogrammet började stå klart. 

Det skribenten troligen inte vet och garanterat inte upplevt själv är hur konformativt samhället var då, hur slutna landets gränser var, hur snäva gränserna för accepterat beteende och hur hård den sociala kontrollen var. Hur utbredd och allmänt accepterad den rådande strikta intoleransen var. Snälla, låt oss inte spola tillbaka till den tiden! 

Låt oss sätta upp nya drömmar och mål, låt dom inspireras eller låna dom rakt av från denna svunna tid. Men låt oss släppa nostalgin och illusionen vi har om en förlorad tid.

Rättigheter smättigheter

image

Vi har fått en ny rättighetslag, sedan två dygn tillbaka har vi rätt att få
veta vilken diagnos som har ställts och vilka behandlingsalterativ som
finns. Vid allvarlig sjukdom har vi nu rätt till en ny medicinsk
bedömning, och vi har nu fått rättigheten att själva välja vårdgivare
var som helst i landet oavsett var vi är folkbokförda.

Några viktiga punkter ur den nya Patientlagen:
Här framgår tydligt att man som patient har rätt till sakkunnig hälso-
och sjukvård som står i överensstämmelse med vetenskap och
beprövad metod.
Det står också uttryckligen att man ska få en medicinsk bedömning
såvida det inte är -uppenbart obehövligt-.
Den som är skyldig att föra patientjournal får inte längre neka när
patienten begär att få ett intyg som gäller vården.
När det finns flera behandlingsalternativ så ska patienten få möjlighet
att själv välja det hen föredrar, om det inte är obefogat ska patienten
sedan också få den valda behandlingen.
Personer med funktionsnedsättning ges nu rätten att välja det
hjälpmedel hen föredrar när det finns flera alternativ.
Att få sitt behov av trygghet, kontinuitet och säkerhet tillgodosätt är
sedan årsskiftet en rättighet.
Alla som ber om det ska få en fast läkarkontakt inom primärvården
och en fast vårdkontakt oavsett vilken form av vårdinrättning det
gäller.
I vilken utsträckning man själv utför sin vård- och behandling ska utgå
från patientens egna önskemål och individuella förutsättningar.
Man har alltid rätt att få all information om sitt hälsotillstånd, sin
sjukdom, vård- och behandlingsalternativ, de följder och risker som
kan komma av dessa, metoder för att förebygga sjukdom och skada
samt vårdgatantin.
Man har rätt att avstå delar av eller all information om man så vill.
För den som vill läsa lagen i sin helhet finns den här: http://
www.riksdagen.se/sv/Dokument-Lagar/Lagar/Svenskforfattnin
gssamling/sfs_sfs-2014-821/

Jag satt för drygt ett år sedan i några långa samtal med jurister
specialiserade på just vårdrelaterade rättigheter och lagstiftning.
Även om de flesta försöker arbetar efter de principer som den nya
lagen fastslår så fanns tidigare ingen rättighet utifrån patientsituatio
nen och heller ingen skyldighet för vården att erbjuda och tillgodose
detta. Man hade tex inte någon som helst rätt att välja behandling,
man hade inte ens rätt att få någon behandling alls, än mindre rätt
att få adekvat sådan enligt vetenskap och beprövad metod. Man
hade som patient rättigheten att få -vård- vilket utifrån lagens syn
innebar att vårdens skyldighet var uppfylld när de erbjöd
psykodynamisk samtalskontakt och skrev ut antihistamin som
ångestdämpande medicin till patienter med adhd trots att det absolut
inte är en rekommenderad behandling för att ta ett konkret exempel.
Inom abortvården har det ju uppmärksammats flera gånger att
möjligheten för patienten att påverka varit obefintlig och
mottagningarna använt sig av mediciner som medför mångfalt större
risker och hemska biverkningar, där människor gång på gång varit
på god väg att förblöda utöver allt annat onödigt lidande. Och så
förlossningsvården där läkare, sjuksköterskor och hela avdelningar
systematiskt mörklagt vårdskador för de drabbade patienterna. I
allmänhet så tror och hoppas jag att man redan arbetar utifrån det
som den nya lagen talar om och därför fortsätter allt som vanligt.
Men i de fall där man inte har haft de principerna som riktlinjer
tidigare har lagen nu möjliggjort för patienterna att påverka sin
situation.

Alla vuxna med neuropsykiatriska funktionshinder som bor i Västra
Götaland har nu helt plötsligt för första gången en rimlig chans att få
både utredning, hjälpmedel och adekvat medicinsk behandling
bekostnad av landstinget och inom ramarna för högkostnadsskyd
det. Eller nu till att börja med har de som väljer att ta striden
åtminstone möjligheten att få rätt.

Den nya lagen är helt i linje med vårdens och vårdyrkenas etiska
riktlinjer så för läkare, sjuksköterskor och annan vårdpersonal bör
den inte innebära någon förändring. Det har däremot en stor stor
betydelse rent juridiskt ur patientens position eftersom de etiska
riktlinjerna inte ger patienten något rättsligt skydd.

De etiska riktlinjerna är till för att fungera just
så, och när någon inte agerar så på eget bevåg så finns HSAN/
patientnämnden/IVO. De ställer vårdgivare till svars och tilldömmer
olika påföljder. Men de kan egentligen inte döma en vårdinrättning
att tillhandahålla det bemötande, hjälpmedel eller den behandling
patienten behöver.

Maktvana botas med vanmakt?

image

Jag är uppriktigt förvånad över vad många av de upprörda röster och höttande nävar egentligen säger. Jag är skrämd av att censur blivit en allmänt accepterad lösning på ett problem som grundar sig i (en troligen berättigad) rädsla för begränsningar i uttrycks- och handlingsfriheten.

Jag är upprörd över att den utsatthet som drillat in människor i en helt oacceptabel hänsynslöshet.. över den växande uppfattningen att handling och behandling som cementerar och utökar den utsatthet är bästa medicinen mot dessa människors hänsynslösa agerande.

Jag känner en vanmakt inför med vilken lätthet minnet släpper taget om både helt avgörande detaljer och viktiga kontext utan vilka historien blir intetsägande och meningslös.. varken mer eller mindre substansiell än askungensagor, afrikanska fabler eller profetiska berättelser.