Kategoriarkiv: poesi

Damm eller lera

image

Den olidliga smärtan av att bli sedd och förståd utan att ens försöka.
Tårar vaskar upp det torra jorddammet och blandar det till en smutsig lera.
Världen blir fläckigt gråbrun och ful som stryk. Min fina vita kritade putsfasad är nu både prickig och randig.
En bil kör förbi lite för fort och stänker ner mig ända upp på kavajslaget.
Tidningen börjar krulla sig i kanten, rör jag vid den blir det bara ännu värre.
Jag tar ett steg och och hör dina förmaningar spelas upp i huvudet.
”Snubbla inte.” ”Tänk på var du sätter fötterna!”
”Akta pölen, inte för nära gatan, var försiktig.. det kan läcka från stuprännorna, se upp för det stänker och forsar vid stuprören.”
Ingen plats är säker, ingen plats är torr.

Ingenting blir rent av dessa tårar! Allt blir fullt och smutsigt.
Det första regnet är alltid värst, ingen vill möta bedrövelsen morgonen efter.
Det andra och tredje är de som sätter oss på prov, kan jag utan att skämmas? Kan du utan att bortförklara och ge mig undanflykter?
Kan alla de andra utan att sucka eller starta en här?
Därefter är frågan om det går att våga förändra, om det går att hejda sig från slentrian.. rutin.. vana.. och i förlängningen vanmakt.

Det osynliga dammet har smakat illa länge!
Det färgar snorkråkorna mörka, agerar slipmedel i våra kullager, svärtar våra ansikten om vi någon gång skulle våga anstränga oss nog för att jobba upp lite svett, förorenar allt vi inte håller hermetiskt tillslutet!

Vi vaknar upp, ser vår förut vita vägg alldeles randig och prickig.
Vi ser gyttjepölarna på trottoaren.
Vi ser bilen nedsänkt nästan ända upp till antennen.
Vi ser spillrorna av den blöta tidningen vi glömde ute över natten..

..men vi känner inte hur lätt det blev att andas.
Vi lägger inte märke till att en bris drar förbi men det smakar inte knastrig sand mellan tänderna.
Vi tänker inte på hur det luktar annorlunda än innan.
Och om vi inte vågar göra det här om och om och om igen så många gånger genom resten av livet kommer vi aldrig att få veta att svett i sig gör inte mer än att svalka dig, snorkråkor kan ha många färger där nästan alla är ljusa genomskinliga pasteller och ytterst få saker här i världen mår bra av att hållas tillslutet undan atmosfären vi alla delar.

Så rädd som få gråter jag mina kinder randiga och världen brun.
Ostadigt kliver jag ut på trottoaren trots att jag tog fel skor och glömde paraplyet hemma.
Oskyddat går jag ut över bron, möter det blöta ovanifrån och det blöta från sidan där uppe långt över det stora mörka blöta under mig.
Otaktiskt tar jag upp min telefon och letar efter koden in trots att touchsskärmen inte lyder mig när dropparna börjar täcka den.
Odramatiskt kliver jag in och funderar inte ens över hur jag ska gå till väga för att tvätta det bruna vitt från alla prickar och ränder..
Om ett tag blir det din tur.

Flådd

image

Vissa människor vet precis hur dom ska få en ur balans, hur dom ska göra för att slita av hela huden i ett stycke och sedan dingla den mellan sina fingertoppar framför näsan på en men precis utanför räckhåll.. samtidigt som dom själva gråter i förtvivlad panik över den fruktansvärda åsynen av ens nyflådda kropp.

Välkomna hem alla mina ord

image

Jag läser om bemötande, interaktion, anknytning, jag läser om hur hjärnan programmeras av varje respons eller icke-respons redan från första dagen, första timmen. Jag läser om hur mönster bildas, om hur vi från första stund och genom hela livet formas av och formar vår omgivning. Jag läser om hur vår neurologi fysiskt ändras av den miljö vi befinner oss i och hur vi blir behandlade av de människor vi har omkring oss.

Jag läser och läser och läser fast jag helst inte vill tro det kan vara så. Jag läser och läser lite till och hoppas jag någon dag slutar känna mig skör, svag, som en vekling som förtjänar att bli krossad som okokta snabbmakaroner under Birkenstocktofflorna på köksgolvet.

Jag skriver och skriver men orden har inte velat dansa med mig när jag bjuder upp. Jag skriver lite till och allt bara väller ut, det vackra med det smärtande som saltlakritspulverdränkta geléhjärtan. Jag gillar geléhjärtan med saltlakritssmak men de har ingen plats i bjudskålen..

Jag skriver tills jag slår i taket och bulan växer. Och växer. Och. Växer. Det är okej, jag tänker fortsätta klättra så fler bulor lär det bli. Jag skriver några rader till och får en påse frysta ärtor utan att be om det.

Jag låter linjerna springa sin egen väg och varenda gång bildar de ett badkar. Jag har en penna nu och den tackar ja till en svängom på det mest oanständiga av gentlemannavis. Pennan och jag och det allt för tunna pappret dansar 20-talsjazz in i sena natten och lämnar tangentbordets smatter att tystna. Pennan är en tålmodigare kamrat när väntan stampat otåligt med foten och hjärnan skriker efter bättre lekkamrater när nya stigar ska slås genom den högvuxna täta ängen.

wpid-dsc_1356-1.jpg

Smaken på Klara Norra

image

När man slår på Thåströms senaste och
livet plötsligt känns som en säsong av Dag,
den känslan..!

Då när intellektet skriker Spriiiing!!
och den distanserade erfarenheten bara garvar,
samtidigt som längtan gråter tysta tårar.

Då inser man att man snart får veta vem man är,
om man har förändrats något sedan sist
eller om man återigen kommer välja
att stanna vid södra oraklets första port
hellre än att gå promenaden igenom den nakna sårbarheter.

Trösterikt äro ändå nuet. För att det finns,
det händer och det går över både när vi vill och inte.

När klockan voro slagen för livets räkmackelunch

image

Jag åker räkmacka om vart annat med en hissnande färd på bara mcjeans-baken bakom en motorkross längs grusvägar. Jag kastar mig ut och hittar de mest fantastiska upplevelser men allt sker i den lilla trygga skogsdungen nästgårds på andra sidan landet. Jag drömmer om äventyr ute i den riktiga världen! Samtidigt som jag ger mig av längre är många runtekring. Jag har funnit min passion fast än den är lika gammal som jag själv och aldrig hade lämnat min sida. Jag brinner så det slår lågor ur garnändarna av rostfritt stål.

Jag skulle skriva rubriken ”Det ska vi fira” men det är för privat, för skört och känsligt för att firas med glada tillrop och hurra. Det är den där fantastiska sortens stora glädjande existens i livets intensivaste NU som bara kan äras med ett stilla leende i samförstånd.

Jag är lycklig även såhär en fredagskväll när jag sitter i soffan och jobbar, magkatarrsillemående efter en veckas julskinka-och-potatis-diet på mången släkfirandens spännande jultillställningar där den dåliga stämningen haft för vana att hänga som en smocka i luften.

Kanske är jag lycklig just för att jag sitter här med mina böcker späckade av intressanta och oväntade fakta, eller så är jag lycklig för att jag vet att det finns en värld där ute. En äkta, ärlig och klarsynt värld som väntar och välkomnar välförbered när helst klockan må vara slagen, en värld som är till för mig lika mycket som jag är till för den!

Jag har varit lycklig i två år och blir bara lyckligare för varje månad som går. Inte trippande på rosa moln lycklig utan sådär stillsamt kristallklart för-eviga-evighetslycklig. Tack alla år som skolade mig hårt och väl – tvi er, tvi tvi tvi !!!