Kategoriarkiv: livet mindre vanligt

Precis hur svårt som helst

image

Hur jäklar svårt kan det vara att bestämma sig för förändring – och sen bara genomföra den!? Ja, det kan man verkligen fråga sig. Precis hur svårt som helst är rätt svar, så nu kör vi! 
Inga inspirationsföreläsningar, självhjälpsprogram eller livsstilsappar. Inget mer kvantifierat liv bullshit! Och den som inte själv är med och försöker, ‘doing some of the hard work’ förlorar härmed auktoritet.

Demogravning

image

Den här helgen är det demoparty men istället för att stå där på gräsmattan och hämta luft tillsammans fick jag datum för begravning idag. (Skriv en kommentar,  skicka mail eller sms om det inte nått er än!)
Det är så väldigt fel!! Jag har på sätt och vis vant mig, jag vet hur visan går och ändå känns det lika fel varje gång!

I sommar har det gått exakt halva mitt liv sedan min bror gick bort, då var det också demoparty. Jag vet att jag kom hem hel och hade alla mina saker med mig men jag minns inte riktigt hur. Det är nog enda gången jag flugit första klass extra allt inrikes, men det enda jag kommer ihåg är den extremt prydliga norska stuarten. Det måste varit en syn! En söndergråten tonåring som levt på jolt, sovit på ett betonggolv och inte duschat på fem dygn sitter mitt bland affärsmänens kostymer och slipsar.

Jag borde åka upp imorgon, kramas och gråta på ett till demoparty såhär en halv livstid senare. Lika mycket som jag borde ha sovit för minst tre timmar sedan. Vi får se hur det känns imorgon. Godnatt!

Hack the life

image

Det har blivit glesare mellan texterna under maj än jag hade velat, det beror på att det vanliga livet har varit lite omvälvande. Jag har lagt all energi på att prata, gråta och kramas.. såhär skrev jag för en vecka sedan:

En nära vän till mig gick bort igår, jag hade velat ha ytterligare minst 3 * 15 år med honom i mitt liv! 

När vi först träffades hade han en grej han gjorde, precis när han började lära känna någon så nämnde han ”i förbifarten” och oftast vid ett lite olämpligt tillfälle något
något om ”när dom grävde runt där uppe i hjärnan”, med perfekt tajming utspelade sig sedan något som slutade med ”Jo, jag menar allvar, vill du se ärren?”. Sedan blev det ofta att han vände sig om och lyfte upp håret, där under såg man spåren efter öppen hjärnkirurgi.

Sannerligen ett paradigmskifte när ‘retro is the future’ övergår i ‘ there is no future in retro’… because there is no retro anymore..!! Damn it, helt ofattbart! 

http://www.toothpastefordinner.com/050415/life-hack-temporary.gif

Idag vill jag inte vara med längre! Jag vill inte berätta för min dotter att hon inte kommer träffa roligaste retro-Niclas igen. Någonsin. 
Jag vill inte ringa eller maila gamla vänner utan Facebook och berätta. 
Jag vill inte instinktivt tänka ”Jag ringer Niclas först!” en gång till! 
Jag vill inte springa på hans ex på ICA, hon som var min BFF en gång i tiden och nu låtsas som om vi aldrig hade träffats. 
Jag vill inte ens öppna fb för det strömmar in så mycket glada minnen som gör att det jobbiga gör så mycket mer ont! 

Jag vill bara skita i alltihop, kunna sätta mig på någon uteservering tillsammans och berätta om varför Platon uppfann himlen och varför jag varit så vansinnigt, vedervärdigt arg senaste året! Skratta åt vilken douch jag har varit. Varför hann jag inte det? Det skulle vi ju faktiskt göra!!

Processinriktade mål

image

Jag har funderat och undrar om det här kan bli ett sånt där innehållslöst år med alldeles för lite att göra. Alltså.. saker att göra kommer jag ju garanterat finna men jag menar att ha tid över, att hinna ha tråkigt, att hinna med tidsfördriv. Ett år fyllt av mer än bara nödvändighetens tvång. 

Så har det ju redan varit, de månader som hunnit passera. Så.. kan aktiva val, handling och ett nytt tänk kanske se till att det fortsätter? 

Mycket bagage är det hur som helst som ska ur mitt liv och jag har en ny strategi! Istället för den vanligaste (eller i alla fall populäraste) approachen i strävan efter minimalism, att rensa ut och ställa undan ALLT för att sedan plocka fram det man saknar.. så ska jag istället plocka fram allt och tvinga varje pryl, varje person, varje sammanhang vara en aktiv del av mitt liv under 5 veckor, om jag inte är själaglada åt det efter de 5 veckorna har det inte längre någon plats i mitt liv!

Pretty in pink

image

När man irriterat sig på att man de senste två dygnen slumpmässigt lyckats slänga ur sig helt obegripligt svammel när man ju just i stunden trodde det var alldeles ett helt glasklart och genialt uttalande.. 

sen börjar kinden domna och då tänker man att det kanske har ett samband med ä de där gångerna man tappat eller välte saker under dagen.. så man tar sin migränmedicin vid vad man tror är ‘först symptom’ och inom en minut slår huvudvärken omkull en! Värre än att ha dubbelsidig öroninflammation, multipel tandvärk och akut infekterad varande brännskada i hela ansiktet samtidigt som huvudet krossas av ett skruvstäd och så tänk att man ska försöka föda barn samtidigt.. har man tur trillar polletten ner och man förstår att man gått med ett tyst migränanfall i minst tre dagar, accepterar att man nog bör agera därefter! 

Eller så har man sån otur att den kognitiva förmågan är nedsatt till den grad att man tänker att det kanske blir bättre bara man belönar sig själv med ett par rosa byxor.. 

Har någon någonsin sett mig bära rosa? Har jag nämnt att jag hatar att bära rosa. Inte? I så fall för jag det nu: Jag HATAR rosa! … Du gissade det … jag är nummer ägare till ett par rosa chinos … nu ska jag göra det jag borde gjort för fem timmar sedan, gå i ide.

Migraine – as dumb as it gets..!

Kartan blir brunare, stråna vitare

image

Jag klev av vid fel t-banestation och började gå.. 
Svänger in på Regeringsgatan strax innan nr 88 och ler, jag kommer ihåg första gången jag var där. Vi har kommit långt från där vi var då, alla vi som var där. 

Fortsätter förbi fina butiker, slummiga hörn och minnen av Mikrodisco på National innan jag når fram till SENAB. Där är jag i livet idag, minglar mellan Eames fotöljer, gumminycklar, designad konst och konstig design, så nära att jag nästan kan snudda vid Norra Kungstornet – Sveriges första skyskrapa. 

Längs vägen ligger nu Mood och sedan NK, är det ditåt jag är påväg? Ligger min framtid där? För ett kort ögonblick trodde jag det men..nej. Jag känner mig hemma där men det är en resa tillbaka in i mitt förflutna. Till barndommens söndagsfika på NK med 24-åringar som inte blivit riktiga männsikor igen efter Lördagsmiddagen vi åt på Café Opera (eller rättare sagt middagens efterspel långt in på småtimmarna). Vardagsfika var på Ritorno, sommarpunch och cigarr vid lunch var på Gubbhyllan och söndagsfika på NK. Det är en återvändsgränd, efter NK finns ingen väg att fortsätta frammåt, där bortom är alla vägar redan vandrade tusentals gånger. 

I dag fortsätter jag ner förbi NK, över Hamngatan, passerar Humbrol-butiken och där framme blippar bloppig musik. Den började i ena änden och har sedan vandrat sakta ner längs gatunumren under 15 år, om den följer sin linje är det Operakällaren nästa. And I’ll be there!

I livet står jag kvar där vid SENAB när jag svänger ner mot Biblioteksgatan istället, runt ett hörn eller två och sätter mig på Prinsen för en stund. Det är ingen slutdestination men det är en liten vit fläck på en annars kaffebrun karta. Jag vet inte åt vilket håll det bär därefter men just nu slår jag mig ner, här ska min dotter få fira sin födelsedag om hon fortfarande vill. 

Mitt liv runt Brunkebergsåsen, ett färgstarkt liv på en brun karta.

Just don’t. Ever!

image

Jag säger samma sak som jag sa när jag hörde det uttalandet när min dotter var nyfödd: ”Om du uttrycker det där igen, må det vara av uppriktigt menad omtänksamhet eller på ett skämtsamt sätt, så får hon heller inte rösta i allmäna val, gå på universitetet eller äga egendom!”. Sedan dess har bössorna vad jag vet sluppit liknande referenser och dottern blivit stor nog att få två egna egna gevär att prickträna med utan att någon vuxen lägger sig i på vad så länge hon följer säkerhetsföreskrifterna för respektive modell.

Om att bli arg..

image

Ilska är ett ganska meningslöst energislöseri, det har liksom länge varit min grundläggande ståndpunkt. Det är en viktig signal om att något är fel, så då tar man och åtgärdar det snarast möjligt. Eller så kan man inte göra något åt saken och då är det meningslöst att bli arg, med de flesta människor är det helt meningslöst.. man ska alltid försöka göra något, försöka förklara men de förstår inte, vill inte så efter 2-3 försök är det bäst att ge upp.

Det gick så långt att jag helt slutade bli arg. Sen.. Kaboom! Ilskan utan botten!

Den saktade tillslut sitt flöde men översvämningsgränsen ligger tveklöst närmare än jag är van vid och den stannar kvar längre.

—————–

Sen kommer distansen, i glimtar av distans mins jag senast jag var såhär arg, och att det gick över. Det går fortfarande rykten om det, om mina ‘bittra lögner’, dom gör ilskan tung att bära.

Ur kvävande tung skam reser sig, vaknar, en djup och innerlig ilska: ”Jag hatar dig! Och ni är så många.”
För varje gång jag berättat närmar det sig likgiltighet. Jag slutar undra hur ryktena kommer låta om tio år. Jag slutar tro på det de fördömande föraktfulla insinuationerna. Jag slutar vända ditt beteende till att bli mitt eget.

Smärtsamt sakta, salta sår.

Alla gånger jag fått höra ”Oj, det trodde jag inte om…”
Nej, det trodde inte jag heller! Inte ens när det hände på riktigt i verkligheten kunde jag tro det.
Så jag ältar, för att börja tro på mig själv. Precis som förra gången. Då när jag fick sovrumsdörren söndersparkad, då när jag fick hotfulla samtal mitt i natten levererade av sluddrande medicininducerad psykos, då när det blev helt normalt att få höra om hur självklart underlägset allt av betydelse var hos mig jämfört med flickan i strippaklänning som bodde grattis hos oss.. Fast den gången trodde ni på mig, den gången hade ni misstänkt länge.

—————–

Jag förstår plötsligt varför jag var så hämningslöst bitter! Det var väl befogat och den som säger något annat är det något jäkligt skevt med.

Jag förstår varför jag är och blir lika hämningslöst arg nu, gång på gång. För att det det är befogat! Det behövs. För att ”det trodde jag inte om…!” fortfarande är ett okej svar enligt många.

Så kan det gå när man litar på först ‘den snällaste’ och sen ‘den ärligaste’. Man kan inte ens tro det själv när man möter våld, elakheter och lögner. Och hur ska någon annan kunna tro på det då?

Kom ni om 10 år och kalla det för bittra lögner men nu tänker jag ta bladet från munnen. Inte för att skamma och smutskasta utan för att jag behöver berätta min historia så att jag kan komma dit hän att jag förstår att det inte är viktigt vad någon gjorde mot mig, det viktiga är vad jag var med om och hur det fick mig att känna.

Dejavu i dalen

image

Det är tydligen St Patricks day, det betyder att för ett år sedan promenerade jag i myllret och värmen längs ett blågrönt hav. Det var en slapp paus från en annars extremt produktiv och rationell vardag. 

Nu sitter jag på en stel korridorsbänk med blå-grön ullklädsel och funderar på vad som vore mest fascinerande och fångande att ha som vardag, det mest förnuftiga. 

Och där tänker jag passa på att kritisera den så flitigt debatterade konflikten mellan Görandet och Varandet genom frågan: Vad hände med Handlandet? 
Den konflikten är lika dum som den mellan att låta Känslan eller det Rationella styra, valet är irrelevant för det rätta svaret är Förnuftet. 

Jag kan här inte låta bli att ge både det Känslostyrda Varandets representant och det Rationella Görandets dito rätt i sina förebråenden, jag tröttnade! Men inte av den anledning någondera tror.. 

..utan av samma anledning som jag sitter med en chockrosa crowdfundingpenna på institutionen för nationalekonomi och lyssnar på ”Hail! To this joyous day, to this joyous hour!”. Inte för att det har potential att vara humor genom Handling. 

För att det var en självuppfyllande profetia i dejavu, tänk att jag någonsin kunde tro något annat.