Kategoriarkiv: kommunikationspsykologi

Nog är nog är nog!

image

Nog! Det är en bra sak att få ibland. Rent av nödvändig. Livsavgörande.

Men vägen dit ser sällan ut som man tänker sig, det handlar inte om någon stor uppenbarelse som plötsligt kastar om allting. Det är en lång rad små små steg som plötsligt får gungbrädan att tippa över. Det är att återkomma till någonting så många gånger och ihärdigt odla det så att det slår rot och börjar spira! Man kommer att minnas det där ögonblicket när den slår över, det är belöningen. Själva nog’et.

Jag vill inte behöva få nog men jag gillar ändå att det finns och håller det med stolthet nära till hands. Och lika mycket blir jag glad när jag ser andra få nog och stå fast vid det.
Och med det vill jag påpeka att nog inte har någonting med att lasha ut eller bete sig illa att göra. Det är ingenting mer än en tidpunkt. Vad den leder till för agerande är upp till situation och gärna även beprövad metod.

Themepark of life

image

När man börjar se sig själv så som andra ser en, inte bara som ytterligare ett stycke ackumulerrad fakta eller en indoktrinetad övertygelse som utlöser en explosion vid minsta ifrågasättande,  utan verkligen börja känna det. Det ligger någonting magiskt i det!

När man plötsligt kan säga saker som tidigare hade varit förödande, men nu bara är självklara. När man inte längre behöver vara stark och istället faktiskt känner sig stark. När man inte längre varken ber om eller kräver någonting, man bara berättar vad det är som gäller och når fungerade samarbeten. Det är verklig makt!

När man vet att det orealistiska inte handlar om det ogenomförbara, tvärt om! Det orealistiska handlar om det som inte ännu är realiserat, det handlar om drömmar och mål. Det handlar om framtiden!

Om förra årets tema var ”bottomless pit of rage” så tycks årets tema bli ”getting rid of luggage”. Att kliva av karusellerna och lämna den meningslösa förströelsens lekplats är det uppenbara och därmed enkla valet även om det är makalöst svårt att faktiskt genomföra. Världen äro full av trollare..

Hat och handling

image

– Kvinnohat mördar och våldtar, manshat gör någon man lite obekväm på sin höjd.
– Manshat föder kvinnohat om inte annat..

Att hat föder hat gör absolut inte hat till någonting legitimt!
Hat kan heller aldrig göra ett handlande acceptabelt!
Hat kan göra en handling begriplig men aldrig göra den legitim!

Handling baserat på manshat väcker kvinnohat hos den som känner sig utpekad och inte kan hantera den känslan. Handlande baserat på manshat kan användas för att legitimera handlande baserat på kvinnohat.

Handling, handlande och beteende i det här fallet är allt från att uttrycka sig genom kroppsspråk, tal och text till grova våldshandlingar. En handling är det en individ gör och som i någon mån påverkar en annan individ, det kan vara ett beteende eller handlande. Handlande är att utföra en handling i syfte att påverka en annan individ eller för att sätta igång processer som påverkar den fysiska omgivningen, sociala strukturer, samhälleliga funktioner och dylikt. Beteende är vårt vanliga medvetna eller omedvetna agerande, det är det vi gör som inte är unikt utformat med ett särskilt syfte i en unik situation.

Om kvinnohatet mördar och våldtar så är motsvarigheten i manshatet att det ålägger skam. Och skam är en mycket farlig känsla! Det finns bra forskning på skam och hur våldsamma personer som utsätts för skam i uppfostrande syfte blir mer benägna att utföra nya våldsbrott än de som får ett ekonomiskt straff eller blivit frihetsberövade i någon variant. Till och med de som går fria helt utan påföljd löper mindre risk att utsätta andra för nya våldshandlingar än de som sätts i en situation där de känner skam.

Så hatet i sig är inte problemet, hat är en känsla och våra känslor äger vi alla personligen, vi har rätt till våra egna känslor precis sådana som dom är. Vi har också -rätt- att uttrycka våra känslor precis såna som dom är, men när vi gör det måste vi stå till svars för den handling vi utför iom detta och till en del ta ansvar för konsekvenserna av denna. 

Den handlingen är inte ett hat i sig och jag tycker det är olyckligt att vi har kommit att kalla det för ”att hata”. Den handlingen kan vara många andra saker så som att ålägga skam, att bilda opinion, att uppmuntra andra till handling, att förmedla en personlig eller kollektiv upplevelse, att sprida idéer, att uppvigla till individuellt eller kollektivt agerande osv. Men en handling är aldrig hat i sig själv, den är på sin höjd ett uttryck för hat.

———

Viktigt är också att komma ihåg att det är inte på grund av genitalia eller könstillhörighet som hatet uppstår, det är vad de symboliserar för personen i fråga. Och känslor är bara känslor, de är vad de är och kan inte vara korkade/smarta. De kan vara användbara, destruktiva, kontraproduktiva osv men känslor har ingen egen intelligens, de är ett sinnesintryck. Människan däremot, individen, innehar intelligens vilken hen kan använda för att styra sina handlingar och till en viss mån även styra sina tankar och sitt beteende. Människan kan inte styra sina känslor direkt genom intelligens, intelligensen kan bara användas för att lägga upp olika momentana eller långsiktiga strategier för att systematiskt påverka sina framtida tankar och sitt beteende som i sin tur påverkar känslorna. Intelligensen kan sedan i viss mån användas till att utvärdera hur väl man lyckats men där har den stora begränsningar, den behöver hjälpmedel så som tidsdokument (målformuleringar, lägesbeskrivningar, känsloupplevelser mm) för att kunna göra en tillförlitlig bedömning.

Människan kan också använda sin i intelligens till att förändra sin begreppsvärld och förändra vilka symboler som används eller vilket innehåll en symbol har för oss.
Det allra mest fantastiska är att vi kan undersöka och förstå andra människors begreppsvärld!

Smaklösa språkregler

image

Du är vulgär, jag har haft svårt att se att det är just så det ligger till men efter såhär många år kan jag tillslut identifiera känslan som fått det att vända sig i magen på mig så många gånger. Du är vulgär.

När du pekar och skriker ”Indoktrinering!” varje gång ett synsätt inte är förenligt med din ideologi så är du vulgär. När du kallar väl inom rimlighetens gränser neutralt presenterad information och kunskap för ”Propaganda!”, då är du vulgär. När du går till personangrepp för att de mer subtila metoder för att tysta är verkningslösa är du vulgär. När du sedan gråter ”Var lite snäll. Gå inte så hårt åt mig.” när dina argument plockas ner och demonteras, då utan tvekan är du vulgär.

Jag har nu läst tillräckligt mycket propagandaretorik och metoder för indoktrinering att känna igen det du gör. Det tog tid för jag var lika naiv som den stora massan brukar vara, you really had me! And then you threw it all away.. Du gick för långt, du stod inte ut när det blev för uppenbart även för dig själv, du stod inte pall. Du åkte fast på de självsaboterande onödiga misstagen som vilken simpel småbrottsling som helst. Det är sorgligt men det ingår i spelet. Vad som inte är något annat än patetiskt är både ursprunget och den falska skenbottnen, de gör dig vulgär.

Hur kunde du?.. Du är så många!

Curlingkompanjoner

image

Det här ovan är mina klichéartade visdomsord levererade i färg med klyschiga typsnitt uppsmällda på en bild massakrerad av kitschiga filter. Mitt tävlingsbidrag i det jag vill kalla Extreme Contemporary Art Challenge Deluxe 2015 (på svenska: Jumbokonstkampen ’15).

Det är nästan lustigt att jag plöjt igenom otaliga böcker av Jesper Juul, Lars H Gustafsson, Bo Hejlskov Elvén och lagt oräkneliga timmar på samtal med Tina Wiman, Marit Olanders och alla andra fantastiska vänner för att på nytt hitta till det som för länge sedan kändes som det enda självklara. Och sedan läsa in mig på utvecklingspsykologi, kognitionsvetenskap, anknytningsteori och neurobiologi för att bedöma rimligheten i dess trovärdighet. Allt för att igen känna mig helt trygg och säker i det här, inte bara i hemmets avskildhet utan också publikt. För att kunna stå kvar vid det och försvara det när någon spelar curling-kortet. Så funkar det med unlearning, man lär och man lär om. Sedan är det svårare att igen tro på det man har unlearned jämfört med helt nya vetskaper och kunskaper. Det gäller att vara uppmärksam!

Jag har blivit en mer frekvent feedläsare senaste veckorna och nu har jag sett för många memes med djupa budskap kring föräldraskap. Några är geniala men jag känner att dom flesta gör det så jäklar komplicerat! Så jag har tillslut sjunkit så lågt att jag gjort en egen föräldraskapsmeme, håll till godo.

Problemet jag har med memes är att orden som utgör de där få raderna så ofta går att fylla med precis vilken smörja som helst. De är aldrig någonsin fyllda med någon djup kunskap hur djupt man än berörs, för det krävs förståelse. Och förståelse kräver att man sätter sig in i området brett och djupt vilket kräver mycket tid och väldigt många ord i följd! Memes kan på sin höjd bli en bra påminnelse om redan förvärvad förståelse, som sådan fyller den å sin sida en otroligt funktion. I bästa fall kan de också fungera som teasers som väcker nyfikenhet att utforska något nytt, som lockbete om man vill uttrycka det vulgärt.

Orakad men spacklad

image

Det är svårt för vissa människor att skilja mellan ”Mina preferenser är… därför skulle jag inte fortsätta dejta dig.” vilket är något vi faktiskt måste respektera och acceptera,
och ”Du är singel för att…” vilket är ungefär lika verklighetsförankrat som alla andra dumma generalisingar sprungna ur personliga referenser och antaganden.. 

Men det är svårt för många att formulera sig personligt, man blir mer sårbar då och om det man säger blir ifrågasatt kan det kännas som kritik av sig själv som person istället för kritik av idén man uttalade. 

Flippsidan av att uttrycka sig så är att man lätt börjar tänka så, man riskerar att tappa nyansen mellan de egna preferensernas verkningar och effekter som kommer sig av generaliserbaraorsaker. Man börjar helt enkelt tro på det.. (vilket förklarar varför en människa kan vara djupt insiktsfull på en punkt men helt omöjligt rigid, låst i något som är helt orealistiskt på en annan punkt.)

På andra sidan ska vi heller inte glömma bort vad det gör med en att få höra formuleringar vinklade som personliga preferenser jämfört med att höra samma ställningstagande formulerat som någonting allmängiltigt.

Maktvana botas med vanmakt?

image

Jag är uppriktigt förvånad över vad många av de upprörda röster och höttande nävar egentligen säger. Jag är skrämd av att censur blivit en allmänt accepterad lösning på ett problem som grundar sig i (en troligen berättigad) rädsla för begränsningar i uttrycks- och handlingsfriheten.

Jag är upprörd över att den utsatthet som drillat in människor i en helt oacceptabel hänsynslöshet.. över den växande uppfattningen att handling och behandling som cementerar och utökar den utsatthet är bästa medicinen mot dessa människors hänsynslösa agerande.

Jag känner en vanmakt inför med vilken lätthet minnet släpper taget om både helt avgörande detaljer och viktiga kontext utan vilka historien blir intetsägande och meningslös.. varken mer eller mindre substansiell än askungensagor, afrikanska fabler eller profetiska berättelser.

Privatlivet som profession

image

http://blogg.amelia.se/underbaraclara/2014/05/15/jag-sager-upp-mig-fran-jobbet-som-jourhavande-kvinnlig-forebild/

Jo, kära Clara, jag skall berätta för dig varför det är så som du beskriver. Människor i allmänhet förväntar sig mer av dig för att du är både personlig och privat i din roll som offentlig person.

Jag känner inte dig, jag har (vad jag vet) aldrig träffat dig, jag följer inte ens din blogg eller något annat du gör även om det händer att jag läser spridda artiklar och inlägg som mina vänner delar. Men trots detta så vet jag väldigt många personliga detaljer om dig, sådant jag rent av skulle se som väldigt privat i mitt eget liv. Jag vet hur ditt kök ser ut och hur det kom att bli just ditt kök, jag vet hur du klär ditt barn, jag vet vilka flera av dina vänner är, jag vet hur du tänkte när du beslöt dig för att flytta till orten där du bor, jag vet hur du tillbringade (åtminstone stora delar av) din föräldraledighet, jag vet hur dina tekoppar ser ut och jag har läst otaliga långa stycken text som förkunnat högst personliga tankegångar på vad många nog känner är privata ämnen och områden i livet.

Och vet du vad? När man är så personlig och ständigt borderlineprivat, ja, då ställer omgivningen högre krav på hela ens person, på alla ens åsikter och på alla aspekter av ens liv.

Jag vet inte hur Zlatan har inrett sitt kök, heck, jag vet inte ens i vilken stad eller ens vilket land han bor för tillfället! Jag vet inte vem Anders Borgs frisör är, jag vet egentligen ingenting om honom utanför hans yrkesroll som minister bortsett från en liten detalj; han har ett potatisland. Anledningen till att jag vet detta är att en känd kvinnlig mediemogul nämnde det i en anekdotisk berättelse om hur modern manlighet kan ser ut. Och både Soran Ismail och Timbuktu lyckas vara personliga och äver bitvis gå långt in på smala snåriga stigar i privata upplevelser som varit viktiga för dem själva och som skapar starka fängslande berättelser utan att öppna upp eller släppa in oss i något som känns särskilt vardagligt intimt.

Inte ens när David Bathra berättar om den svåra tiden i ofrivillig barnlöshet och IVF får jag den där känslan av att stå och kika in genom köksfönstret som jag så ofta får när jag läser kvinnliga skribenter. Och det handlar inte om kön, det handlar om språk. Det handlar om vilka detaljer man väljer att välja bort.

Med det inte sagt att det inte finns kvinnor som väljer att välja bort. Självklart finns det även kvinnor som väljer att stå trygg i sin proffesionella roll utan att blanda ihop den med sin person eller sitt privatliv i det offentliga rummet. Det finns bara väldigt få män som väljer att släppa in oss i det privata, som släpper oss in på hela sin person. Det är absolut något som är kulturellt betingat tror jag. För även när Per Morberg släpper in oss att skala potatis med högtryckstvätten ute på kökstrappen så stannar det där, jag vet hur hans tekoppar ser ut men jag vet inte hur han tänker om barnuppfostran, jag vet inte hur han kände när hans fru berättade att hon var gravid, jag vet inte vad han gjorde under sin föräldraledighet eller om han ens varit föräldraledig. Han släpper in oss i sitt kök i sin yrkesroll som (tv)kock, inte i rollen som privatpersonen eller åsiktsmaskinen Morberg.

Så där har du det, Clara. Anleningen till att du ställs inför en högre standard på ett mycket bredare område som täcker in nästan alla delar av livet.. är för att du själv valt att släppa in oss i alla dessa delar av din person och ditt liv. Vi sitter vid ditt köksbord över en kopp te och småpratar som om vi vore dina goda grannar när vi läser dina texter för du skriver dom på det viset, det är du som skriver och därmed du som helt på egen hand sätter upp reglerna för vår relation. Och den är inte bara personlig utan oftare än inte även intim.

För såhär är det, Clara, att jag känner dig mer än jag bett om att få göra. Jag är på samma skola som din syster, jag har träffat din syster och jag har pratat med henne några gånger, hon har hållit seminarier och workshops jag deltagit i. Ni är lika på många sätt! Men en viktig sak skiljer er, trots att jag aldrig träffat dig och trots att jag både hört din syster tala mer än jag hört dig samt läst mer av vad hon skrivit än sånt du skrivit så vet jag nästan ingenting om henne personligen eller privat.

Jag vet att du i din yrkesroll är vad jag vill kalla för en offentlig privatperson, jag respekterar det valet som du gjort. Men i gengäld så förväntar jag mig faktiskt att du förstår att det är ett val du gjort och vilka konsekvenserna av det valet kan bli. Du behöver inte vara någon jourhavande förebild om du inte vill det, du kan sluta vilken dag du vill, det är bara att låta bli! Men sluta gnäll på att folk har åsikter om vad de ser när du själv bjudit in dom på kvällsfika med familjen med de hemstickade racksockorna på sådär mysigt uppkurade i vintagesoffan framför kaminen med ljudet av vårregn mot fönsterrutorna.

Är det verkligen det här vi vill?

image

Jag sitter med min 5-åring och tittar på barnprogram när det slår mig vilken skillnad det blir i sensmoralen när en historia berättas i bokform jämfört med när den görs som avsnitt i en tecknad serie. När vi läser en bok kan vi läsa samma berättelse varje dag i flera månader och den förblir -ett- skeende, – en- situation, -en- händelse, -en- berättelse. När vi läst färdigt så har vi bearbetat samma händelse en gång till utan att behöva göra om några misstag. När vi istället ser en tecknad serie om 40 avsnitt med ett avsnitt varje vardag så ser vi samma karraktärer göra samma misstag och upprepa samma beteende med samma skeende i 40 olika situationer, som 40 olika händelser vilka blir 40 olika berättelser utan att lära sig. Även om karraktärerna lär sig sin läxa i slutet av varje avsnitt så finns en dimension till, en dold sensmoral: Imorgon kommer de att begå samma misstag igen när de upprepar samma beteende och bli förlåtna på nytt.

En hemsk insikt slår mig i huvudet, ett mönster framträder. Vilka berättelser och sensmoraler fungerar för vilket format? Hur påverkar själva formatet vår upplevelse och vad vi tar med oss från den?

Jag ser Riddare Micke vilja hjälpa alla, han tar som vanligt på sig mer än han har en chans att ro i land och hindrar som vanligt sina vänner från att hjälpa honom. För han vill klara det -själv- utan sammarbete för han känner att en hjälpande hand och deligerade uppgifter vore ett misslyckande, det skulle ta en del av äran från honom. Han gör samma sak dag ut och dag in utan att lära sig, varje avsnitt är en ny dag där Riddare Micke ska bli den enastående hjälten. Det slutar såklart alltid med att han misslyckas och tvingas ta emot hjälp för att lösa situationen på några sekunder innan slutvinjetten börjar spela. Riddare Micke är en duktig flicka 2.0! Han sätter upp orimliga mål för sig själv och ingen säger ifrån, istället blir alla bara gladare ju mer han tar på sig. Sedan står han där med fler bollar än armar och en stor portion stressad ångest över ännu en situation han inte kan ro iland. När alla är arga på honom så tvingas han stå där och vara den som motvilligt blir räddad ur situationen av sina vänner.

Direkt efter startar Lilla Princessan som sitter i trädgårdsboden och ritar grottmålningar, hon har just fått lära sig om grottmänniskor och vill också bli en. Hon tar av sig fina klänningen, hittar en trasig säck att klä sig i, på med ett snöre i midjan och så en stor kniv i bältet. Rufsigt hår, lera i ansiktet och en pilbåge i handen tillför en sista toutch till förvandlingen. Hon hittar en grotta att flytta in i, spelar vildarnas trumande musik, äter lunch med sina föräldrar utan att använda bestick och ständigt rapande, surplande och utan att använda servett. Hennes föräldrar har överseende och låter henne utforska samtidigt som de kravlöst men tydligt visar hur ett mer önskvärt beteende skulle se ut. Lilla Princessan springer ut igen och leker med de ”vilda” djuren till kvällen kommer och hon ser föräldrarna sitta inne i värmen i slottet med kvällsfikat uppdukat. Då vill Princessan hellre sitta där inne och mysa med mamma och pappa så hon gå upp på sin kammare för att tvätta av sig innan hon byter om till en av de fina klänningarna och går ner i salongen. Hon har tydliga ramar men också en stor kreativ frihet och oavsett vad hon gör eller hur hon beter sig så finns alltid den kärleksfulla trygga familjens famn att krypa upp i vid dagens slut.

Två väldigt stereotypiska berättelser, men vilken av dom skulle du vilja lära dina barn? Vilken av dom vill du ska vara den man upplever en gång och sedan tar med sig lärdomen genom resten av livet och vilken vill du ska upprepa sig?