Kategoriarkiv: interaktionsestetik

Riverflow of dancing letters

image

The way I perceive text seems somewhat different from how a majority of other people does it. Some of those differences I know about, like the fact that text and written language is something very unnatural for me. It is synthetic.

I struggled to comprehend the skillset of reading and writing. I was struggling for a decade before it started to reassemble climbing a steep city street instead of facing a 90 degree cliff every time I was faced with even the shortest piece of text. But I was dead set on conquering, defeat was not an option! And I tried every and any means possible along that mission.

The easy read stuff didn’t help me much, I kind of could read it but it wasn’t that much easier. I snitched some science journals and found at least those were worth the effort, the information was so compressed it actually payed of to put in the extra time on it. And I got loads and loads of recommendations on ”good books”, mostly ones which was considered t to be easily read. One day I got the opposite, ”Why don’t you read Poe? I think you’ll like it.” so I went to the library and got a collection of Poes novels. And I read them over and over again, sometimes a single sentence maybe fifty times! Not because I couldn’t comprehend the m meaning but because the words where l like music and reading was like dancing!

That was my first passionate moment with written text, the first time I had ever enjoyed reading. After an almost ten year long struggle we had our first hot and fiery moment on a parkbench at the cemetery over words describing that feeling of being chased by a plague threw Europe. Macabre as it can seem it was merely coincidence, that cemetery was the closest spot nearby my childhood home to resemble a somewhat quiet spot and I didn’t really care about the content at the time. My focus was on the flow of the words, on how they poured in to each other in a continous downhill motion, a wild but stead stream in a mountain river.

Right then I found the first key to enjoyable man-text interaction.

I have kept that idea of words dancing like foaming swirling water to its own wonderful vivid music ever since and I want every text to follow such a downhill following motion whatever category it may be. Of course I don’t succeed all the time but I will not stop trying. Never!

Musicbox of words

image

An illustration on how I comprehend the structure of the content in a text, it is like a melody and the sentences within this structure should harmonize with it to enhance it word by word in the same way each note fits in to a piece of music and adds to it. Together they set the beat and form the unique tune of that piece of writing. And just as with the music in movies our perception of the content and context presented to us is much effeced by the beat, the melody, the flowy bits and the quick turns, the harmonizing and dissonance that occurs along its path. But unlike in music we seldom talk about how our perceptual experiences is affected by the flow and the rhythm in the language it self, in the order and choice of words, in the way content is placed throughout the text, in the structure around the facts which are to be delivered and how that structure adds to, deduct and effectively change those hard facts.

When done well the text is easy to read and feels natural no matter how complex or non comprehensive subject may be for the reader faced with it. ”Yeah, I kind of get it.” will be a common response even from people who in reality couldn’t outline squat from it, much less derive anything useful.

The only time we speak up on the subject is in the accusations of someone using it in malice, to twist the minds of the general public, to inflict their beliefs in people of power, as a propaganda tool. But I am convinced this is the only correct way to go in all writing, especially in that which has the development of a constructive creation process as a narrative. Because just as in gaining the the skill of reading and thereby move away from the the state of analphabetism we all are bourn in to.. just maybe it will make someone keep on reading just because they like the tune and then slowly over time they start building an understanding of what is actually said. We as producers of written words can make the process of reading a bit easier on people by making it more enjoyable by making the structure more esthetically pleasing. And we must accept that we at all times must avoid dumbing it down because that helps no-one, the idea that dumbing it down is a way of simplifying that can help spread advanced knowledge and insight to the masses must be one of the sadest misconceptions throughout history of mankind!

It is time we start talking about this because being aware of the unavoidable of how these things affect the hard facts of the content and context we can be much more active in securing a correlation between that what we intended and the results of how it all ends up being received and perceived. Because that is what teaching is all about! It’s about making it easy and enjoyable for people to learn, it’s about making the material needed for learning accessible, it’s about making people want to learn. It is not about handing out sterile facts, for that you could use a reference list, in fact there are no such thing as ‘sterile facts’.

You read a thing over and over again and after a large number of times you realise it has changed, not the words them self but the text, it has gained a meaning, grown in content, developed new depth and added unforseen connections. This is learning! Because learning is about finding previously unknown terms and territory, it’s about keep on going infinitely, it’s about exploration whether that means staying in your comfort zone doing the same thing over and over again until something has changed or by daring to face that which makes you feel inferior. It is not about knowing, it’s not about understanding straight away. Learning is not about being taught.

Kognitionsfilosofi

image

Ibland är det svårt med vad som är abstrakt och vad som är konkret. Jag har hamnat i mången tvist där vi varit två som har precis rakt motsatta åsikter i frågan. 

För mig så är konceptet det konkreta medan delarna är abstrakta fenomen som tillsammans kan bilda mönster som stämmer in på och bildar det konkreta begreppet. Tar vi inom medicin tex så är sjukdomen/diagnosen det konkreta begreppet medan symptomen är abstrakta fenomen som vart och ett isolerat sällan säger särskilt mycket.

För många personer är de enskilda symptom det konkreta som går att förstå, som de behöver för att förstå världen omkring sig. Medan sjukdomen/diagnosen bara är ett samlingsnamn för en rad symptom för dem, en abstraktion – inte ett begrepp.

Likadant är det med processer, för mig är själva processen det konkreta. Jag behöver förstå vad för slags process det handlar om och hur dem förväntas gå till för att förstå vad som händer rent konkret. Det räcker inte med att jag känner till abstrakta parametrar så som enstaka delmoment eller egenskaper hos det önskade slutresultatet.

Medan för många människor är processen någonting så abstrakt att de inte ens kan greppa att den är en entitet i sig själv. För dem är det manuella arbetet i delmoment och de fysiska egenskapen hos slutresultatet otvivelaktigt konkret.

Det lustiga i detta är att jag är en väldigt detaljfokuserad person, jag vill förstå och kunna allting ändra ner på detaljnivå och jag har mycket svårt att förstå någonting med hjälp av generaliseringar. Å andra sidan har vi en av de personer som är närmast mig och som fungerar precis tvärt om. Det blir en hel del missförstånd längs vägen genom livets resa om man säger så…

Eternal pony of the adolescent fantasy

image

Jag är rätt arg igen och just den här ilskan är riktigt bra. Den är en känsla av ”Så fan heller! Det är nog nu, det här har gått för långt, här drar jag gränsen. Jag tycker du har fel och det är jobbigt för dig att ha fel men det är ovidkommande. Get over it you big baby! Det har nåt sin ändpunkt här, sitt slut. Det är över nu.”.

———

Det hade sina stunder, det är jag säkert på! Precis som alla de där bortglömda livsödena i Eternal sunshine of the spotless mind. Minnet av det underbara rymmer extra mycket smärta när det delar manussida med minnet av svek och otillräcklighet. Det var ett ärligt menat misstag. Jag är bara ledsen att det var en fantasi redan från början..

Det är lätt att önska sig en ponny men ett väldans jobb om man faktiskt får en. För den som önskat fel är det jobbigt att ta ansvar för sitt handlande, men ponnyn som hela tiden levde i god tro har inget att säga till om.

Ibland är det svårt för ponnyn att acceptera att hen bara var en drömponny och inte kommer tävla för dig sida vid sida med de stora hästarna på kapplöpningsbanan. Och ibland blir det kanske bara svårare att ta till sig sina snedsteg ju högre ponnyn protesterar när den man blivit lurad av visar sig vara sig själv. Det hjälper inte att du håller fast vid tanken att det verkligen var en riktig ponny du önskade dig ..om bara omständigheterna hade varit annorlunda hade ni levt lyckliga i alla era dagar?

Det spelar ingen roll om ponnyn upptäcker att hen egentligen är ett föl med gedigen stamtavla som kommer att bli en stor häst snart, men bara råkade hamna i ponnyhägnet genom omständigheternas narr. Ingen häst styr sitt eget öde.

———

Det är så fucked up att du inte vill ha förlåtelse!

Jag trodde att det var du som hindrar mig från att gå vidare när du vägrar acceptera förlåtelse. Det är sant att du måste förlåta dig själv innan du kan ta till dig min förlåtelse och att vi inte kan samexistera på någon slags fungerade ickedestruktiva grunder innan dess.

Men det betyder inte att jag behöver fortsätta leva som om din fantasi vore verkligheten. Att gå vidare är inte att radera minnet och inte heller att ställa allting till rätta, att gå vidare är att lämna de fantasier man inser att man inte kan avbryta. Det är att promenera ur den sociala kontexten medan storyn forsätter att rulla och man själv har en av huvudrollerna trots att man som person inte längre är närvarande.

Moving along myself

image

This is not what I shall always be, this is not what I shall always do, neither is it the way I shall always think. This is just where I am right now.

I will speak up and declare momentary truths from the past, I will show you what the world has projected onto me, as well as share my perceptions I left behind. This was me but I was not this.

You will paint me in your colors and shapes, you will plan my future and dwell in my pasts, inevitably there will be clashes where you’ll call me untrue to myself. This was not a lie but it wasn’t my truth.

———

Some aspire to stay the same, I don’t.
And change is never an obstacle if you just realise we all have a commonality that transends all particulars like our social status, religious practice, political persuasions and the nationalities where we come from.

Galimatias och ingefäran

image

Jag öppnar ögonen varje dag och ser en värld jag inte vill leva i, jag ser kloka människor göra helt ofattbart korkade saker! Känner maktlösheten att inte kunna förklara varför, av att förmågan att påverka tycks ha glidit mig ur händerna..

Och precis där smyger sig föraktet in som en hal orm och biter sig fast i ett bestämt giftpumpande grepp. Förvandlingen har börjat. Processen är igång, snart är jag en av er! En virvelvind av blint raseri som stormar fram där vägen görs framkomlig.

En nyttig idiot!

Oväntade olyckor, mariga miljarder,
den mest outhärdliga kärleksfulla ignorans och vidriga valkyrior som kryper fram längs golvet och biter sina offer i hälsenan.

Runt mig hör jag om ondska och onda människor,
själv tror jag inte på Ondska, men elakheten den frodas friskt!

Bland ers digitaliserade högheters fräna frillor växer dess mysel,
trängs i uttänjd denim och kränger likt mögelrankor mellan rattar och nycklar och utlösta krockkuddar dränkta i söta spritångor.

Lögner och granater. Och läckra rödlökar, den enda som klarat sig undan medieormens vassa tunga!
..en vassare charm som inte klarade sig lika bra är IM men i mina tankar lever hon vidare, svassar runt där högt uppe i stans första flärdfulla skyskrapa.

En miljon hit, en miljon dit. Int’ är det så noga! Inte mer än lönekostnaden för alla Stockholm sjuksköterskor under nästan precis tre år. En struntsamma.
Oj, jaha, jo, miljarder.. måste det varit, ja.. Äsch men vad gör väll det, vi fixar det genom att såga lite i det murkna träbenent vi raglar fram på, det är inte mer än rättvist att alla gör sina uppoffringar nu när det är deflation och allt!

Jag hatar. Ja, du hörde rätt. Hatar!

Just nu hatar jag dig, din existens och allt du någonsin gjort.

Innerligt.

Oj.. jag…