Kategoriarkiv: interaktionsestetik

Vardagsmakt

Jag vill bara få det sagt så att ingen läser in några falska implikationer i någonting jag uttalat: Var inte tyst!
För allt i världen säg vad du ser, förmedla dina känslor, berätta vad du tänker, uttryck vad du tycker, din inställning, din syn på rätt och fel.

Inte för att det är din medmänskliga skyldighet och inte för att det är en juridisk rättighet. Utan för att det kommer få dig att känna att du har makt över ditt eget liv och inflytande över världen omkring dig. Det kommer få dig att känna dig mer levande, mer närvarande, mer delaktig.

Men kom ihåg att det inte är en strid där ord står mot ord, det är inte en kamp där det finns vinnare och förlorare, fall inte för tanken att det är ett idéernas krig som skall utkämpas och låt dig aldrig vilseledas av de som tagit på sig soldatuniformen. För då har vi alla förlorat redan innan det börjar.

Försök inte vara snäll, är du snäll!

image

För ett år sedan översköljdes jag med ömkan och världen kastade sympatier på mig.
”Ååh, vad ledsamt att höra.”
”Nej, så tråkigt! Men du ska nog se att saker ordnar sig.”
”Jag beklagar! Jag förstår att du måste ha det jobbigt nu.”

För det är tydligen så man ska göra.. man ska inte först ta reda på hur personen det handlar om egentligen tagit det som hänt, man ska inte fråga hur det känns. Man ska inte försöka möta andra människor där de står.. Nej, man ska visa sina sympatier.

Det -var- mycket som var tufft då, men det som var absolut svårast att hantera, det som var jobbigast och som utan tvekan gjorde mest ont var alla dessa missriktade sympatier!
Jag förstår hur det måste ha sett ut, det gör jag! Jag förstår varför så många oroade sig för mig och min situation.

Nu, idag, ett år senare känner jag större sorg över hur världen omkring mig hanterade situationen och sitt bemötande jämtemot mig.. jag önskar självklart att saker hade blivit annorlunda! Precis som att jag önskar att jag inte hade dyslexi!.. Jag önskar alla mina syskon var i livet!.. Jag önskar alla var snälla och fick mig att må bra jämt!.. Jag önskar jag kunde hjälpa och laga alla människor jag någonsin mött som skulle behöva det!..

Jag önskar en jäklar massa saker här i livet! Och jag sörjer varenda en av dem fortfarande från tid till annan, men jag vill inte ha ömkan eller sympatier för någonting av det. Jag vill gärna bli sedd och mött i det. Där -jag- är, inte utifrån hur du känner inför det eller hur det ”passar sig” att bemöta sådant.

Det finns få saker som får mig att känna mig så liten, svag, utsatt, misslyckad, hjälplös och usel som just ömkan och sympatier. Jag har varit i verkligt utsatta situationer! Jag har misslyckats fatalt många gånger! Jag har varit sannerligen maktlös inför brutala faktum jag plötsligt stått inför! Så jag vet sannerligen vad det innebär.

Och jag är av egen erfarenhet av åsikten att ”What doesn’t kill you makes you weaker..” så det sista vi behöver är att göra varandra ännu svagare! För den där meningen har fått en sats till ”..but connecting with the people around you always makes you stronger.”, det har både livet och forskningen lärt mig.

P.S. Jag är inte rädd alls för att prata om hur du känner inför det som händer eller någon av den sortens saker jag varit med om. Det gör jag gärna, när helst du behöver det! Att våga prata öppet om hur du känner är att knyta an (connection) i lika hög grad som att prata om hur det är för mig att vara med om det.

Avoidance of the obvious and excruciating

image

This is in a way a perfect example of unknown knowns. Personal avoidance of something we experience as excruciatingly uncomfortable and thereby create an excruciatingly uncomfortable and immensely complicated situation when the factual reality just can’t be dodged any more..

Esther Perel – Rethinking infinitely

She’s not really talking about monogamy, rather it’s about intimacy and the games we often get involved in over time which inevitably lead to a lack of intimacy, about forcing ourselves free of the roles we don’t feel content in. And sadly infidelity is one of the last desperate tools we have at hand in trying to create change in a relationship. Whether it is by forcing ourselves to enforce that change, or by forcing our partner to accept the necessity of complying with the changes we need, or by (as a last resource) forcing our surroundings to accept that something is wrong and they need to help us reaching change! 

Wouldn’t it be easier to just strive for intimacy, have av activite strategy to discover and continuously brake the patterns of social games and the roles that comes with it. And to have the freaking guts to accept inevitable change without all the drama and bullshit that forces people to take to drastic actions like having affairs.. 

People..! :sigh:

Oberoende, njutbar, distingerad hängivelse

image

Det finns saker jag tar seriöst på och sen finns det saker som mest är på lek. Efter många tuffa år försöker jag hitta tillbaka till den fria leken. Det påmindes jag om av ett kort och som alltid tänkvärt stycke text av Gunilla Gerland.

Jag har svårt för regellekar och spel, som barn begrep jag mig oftast inte på dem, idag förstår jag dem men jag finner dem inte njutbara. De är inte rekreation för mig, de är fulla av hårt arbete.. inget annat.

Den fria leken, den vill jag gärna få in i livet varje dag om det går! Inte oseriöst men heller inte på blodigt allvar. Gärna med nytta som en naturlig följd, gärna med inslag av det allvarliga utan att avfärda eller förminska det. Leken uppstår och fortgår med hänsyn till de förutsättningar som situationen erbjuder, den är oändligt uppfinningsrik och hittar de mest fantasifulla sätt att leva vidare utan att tvinga fram några integritetskompromisser. Leken bygger på ärlighet och förutsättningslös interaktion, på intimitet.

Så snart det finns baktankar hos någon av deltagarna övergår delar av leken i att bli ett spel. Så snart det finns regler och givna roller som var och en inte är fri att förändra eller kliva ur när hen känner sig obekväm så har vi med ett spel att göra, inte fri lek. Så snart man ger sig in för att försöka befästa en vinnare eller en förlorare är det ett spel vi talar om, leken kan också innehålla tävlingsmoment, vinnare och förlorare men den går aldrig in för att befästa dem som roller.

Spel har den baksidan att dess regler och roller är viktigare än och står över rådande förutsättningar och integritet (personlig integritet, relationernas- och gruppens integritet, den fysiska omgivningens integritet osv). Spel är inte beroende av att ta hänsyn, tvärt om så är detta att inte fullt ut ta hänsyn en viktig beståndsdel. Vi behöver spel för att lära oss hantera världens oflexibilitet, spel är väldigt nyttiga och användbara verktyg! Spel har sin alldeles särskilda plats i livet och de måste få finnas. De kan också vara en mycket bra lösning när enskilda individers intressen krockar på ett olösligt vis men situationen måste fortlöpa till vägs ände.

När det som är nödvändigt hotas så blir jag genast väldigt seriös! Inte nödvändigtvis allvarlig men jag tar det på allvar.

Jag förnekar inte att rollekar, vilka kan vara förvillande lika spel, kan vara en konstruktiv lösning på ett praktiskt problem. Men oftast är det själva spelet som är problemet, som orsakat det omöjliga, som hotar det nödvändiga, som utrotat alla ärliga inslag och som effektivt mördat alla möjligheter till intimitet. Vi har helt enkelt för stor tilltro till regler, skyldigheter och förpliktelser.. vår benägenhet att falla tillbaka på system av strukturerade förutsättningar är för stark.. vår rädsla för den där totala tillgivenheten som leken erbjuder för det alldeles för smärtsamt! Med rätta kanske? För det livet lärt oss är ju att den som vågar sig på den får skylla sig själv när en spelare närmar sig och utnyttjar den för att slå mynt av tillfället.

Borde vi inte istället lära ut att skylla sig själv ska man -aldrig- om man blir dragen vid näsan! Självklart ska man använda sina förmågor förnuftigt inom rimlighetens gränser, men skulden ligger likt förbannat alltid kvar hos gärningsmannen.

Puppy-hate

image

Vissa människor är som hundvalpar som går runt och tuggar sönder o kissar på allting, ändå är det ingen som tillrättavisar dom. Istället står alla och tittar på som fån till den finstämda körsången av ”Ååh, så gulligt! Kolla vad söt den är!!”. Skulle man själv ingripa kommer man mötas av ”Nej, men stackars liten, se vad ledsen den blev nu..!”.

Vedervärdigt och fasansfullt frustrerande!!

Levande löften

image

”Ett nej är alltid ett nej.” brukar man ju säga, men när jag hörde ”Jag vill lära mina barn att ett ja är alltid ett ja.” så börjar jag faktiskt undra hur långt man bör dra det. Är det aldrig okej att anpassa sig efter omständigheterna? Är det aldrig okej att ändra sig när ny information förändrar hela situationen?

Är det inte bättre att lära sina barn att ja eller nej betyder ”Med den kunskap jag har för stunden och utifrån min bästa förmåga att bedöma situationen är mitt svar ja/nej och så länge ingenting ändras så står det fast.”. Jag tror att det skulle göra dom till bättre rustade ungdomar och vuxna när det blir dags för dom att möta den stora osäkra världen där ute. Men jag tror också att det är någonting som bara fungerar om man delar med sig av sitt resonemang både initialt och när ny information som förändrar situationen dyker upp.

Det är vacker kommunikationsestetik och någon dag hoppas jag känna att jag når ditt tillräckligt ofta!

Fiskelycka

image

Nu ser jag varför vissa relationer fungerar medan andra inte gör det. Nu förstår jag varför det finns människor man tycker otroligt mycket om, känner är fantastiskt intressanta, som man aldrig vill sluta prata med och som man verkligen anstränger sig för att det ska fungera med.. men där samspelet ändå hela tiden slutar i besvikelse. Medan andra liksom fladdrar fram alldeles magiskt och får en att må bra.

Nu ser jag vad som ibland saknas!

I alla relationer finns ett samspel där man kastar ut små beten till varandra och där man nappar på varandras beten. När det där fungerar ömsesidigt tillfredsställande så mår man som regel bra i relationen, och de allra flesta klarar tillfälliga svackor bra (tex en stressig dag, man är sjuk, har sovit dåligt). Det är rent av så att den typen av tillfälliga avbrott i det som brukar fungera fyller en viktig funktion, det talar om för partnern att nu har någonting hänt och det vore kanske bra om du är extra uppmärksam för att ta reda på vad.

Men när det inte fungerar under en längre tid så tar relationen skada, tillslut blir det ohållbart att upprätthålla den. Det finns så mycket som kan gå fel! Det finns dom som aldrig agnar, som kastar ut den tomma kroken vilket kan träffa visa i ögat men fungerar bra för den som uppskattar så rak nakenhet. Det finns som som agnar alldeles för mycket, med rätt partner blir det en fest varje dag men många blir mätt och måste sova middag redan på andra tuggan. Det kan hända att man är ur fas och hugger fel, kanske tuggar man på skräp i vattnet eller på flötet istället men missar.det stora smarriga masken som sprattlar. Sen finns det människor som systematiskt går runt och klipper av linan varje gång man slänger ur den. Människor som kastar ur beten utan krok och bara går därifrån. Dom som kastar ut oemotståndligt vackra drag, vevar in med skicklighet för att sedan skära upp magen på en utan nackning och kasta tillbaka en i sjön att bli uppäten levande bit för bit.

Oavsett varför så för det ont när det inte fungerar längre än man har buffert till!

Det är ofta så att man lärt sig ett mönster för hur hur man kastar, vad man hugger på och vad man gör när det inte känns helt bra. Men det är inte alltid det mönstret fungerar till ens fördel. Då är det bra att veta om att det här är något som händer i alla relationer och försöka förstå vad det är som händer. Det är också bra att veta att man kan påverka även den här delen av samspelet som trots att man sällan pratar om den ju är helt avgörande för relationens framtid.

Jag vet att jag har svårigheter på det här området, jag har inlärda mönster som är till min nackdel och som jag själv tycker mycket illa om! Ibland är det väldigt svårt att göra annorlunda även när man vet att någonting är fel.. men nu har jag bestämt mig för att ge det tanke och uppmärksamhet fast än det känns jobbigt att erkänna att jag har fortsatt göra fel så länge när jag varit medveten om det. För jag har fått anledning att inte låta en dum och fånig inlärd brist hos mig fortsätta nöta. Inte för att jag är rädd för hur ONT det skulle göra om det slet hål på någonting jag vill behålla.. utan för att jag vill ha mer, mycket Mycket MYCKET mer av det bra som är när det fungerar.

Sjösämja

image

Att säga vad man tycker utan att lämna plats för det vaga och otydliga även när det kanske skapar dålig stämning. Det är ett bra prov på hur god en vänskap är, på hur trygg relationen är.
Ibland kan man det, ibland inte. Ibland vet man inte, man chansar, för om man inte kan det så är sämjan ändå ingenting värd.

Sedan finns den där faktorn huruvida samspelet stabiliserar eller trissar upp stämningen. Om man hjälps åt för att parera vågorna eller om samarbetet handlar om att skapa en gemensam rörelse som sätter båten i gungning på en gråttrist och stilla sjö.
Ibland är det ena nödvändigt för överlevnad och ibland är det andra nödvändigt för att tristessen inte ska ha sönder relationen. Men bäst är om man kan göra lite av det ena, lite av det andra och allt därimellan efter vad situationen och dess deltagare behöver. Inte minst är det bra att kunna sitta still tillsammans för att vila emellanåt.

En färgblind kameleont

image

”Jag är en färgblind kameleont som blivit skicklig på att gissa rätt.”

Jag känner mig ofta som en färgblind kameleont! Det är ett uttryck jag använt på olika sätt i 20-25 år nu.. Och jag kan fortfarande bli lika upprörd när någon tar mig för en kakadua, ett palmträd, en Josef Frank soffa, en fjäril eller en gatsten. Jag går ibland sönder, dör eller reduceras till drivved när någon plockar upp mig och placerar mig där de tror att jag hör hemma. Men jag tappar all färg om någon ser att jag är en kameleont och stoppar mig i ett terrarium.

Det är makalöst fantastiskt ibland och fasansfullt obegripligt svårt ibland! Men hur mycket enklare det än hade varit att vara något av allt det där jag blir tagen för att vara och hur bra jag än blir på att få till och upprätthålla ett färgmönster så kan jag aldrig -bli- det i en verklig mening. Och det blir alltid omöjligt komplicerat och ohållbart att försöka.

Genom åren har jag lärt mig att jag inte är ensam, jag är på inget sätt unik. Alla färgblinda kameleonter är olika, alla går sin egen väg och hittar sitt eget sätt. Vissa slutar använda färgen, trivs bäst i ett terrarium och bygger en fungerande värld för sig på det viset. Andra blir regnbågskameleonter som livar upp och skänker färg till andra människors annars gråa liv. Några lär sig de viktigaste omgivningarna utantill och trivs bra med hur det är. Och så finns det dom som har ett sunt eller osunt storhetsvansinne! Är man färgblind går det ofta väldigt illa om man har ett osunt storhetsvansinne, misslyckandena eskalerar lätt till katastrofer i paritet med kärnvapentester i tätbefolkat område.. medan ett sunt storhetsvansinne är att med stor försiktighet ta siktet på det orealistiska, att hålla sig inom den proximala inlärningszonen samtidigt som man inte låter begränsa sig av sin potential.

Ingen öppen planlösning

image

Jag förstår inte hur man skulle kunna leva utan öppenhet. Samtidigt har jag olika öppenheter har jag märkt, alla människor kan inte hantera allt så jag har olika ”rum” i livet. Och precis som på fester så finns det dom som mest hänger i köket, andra som alltid står på balkongen, några som håller sig runt hallen, välkomnar och tar emot nyanlända gäster osv. Och samtalen blir olika i de olika rummen.

Öppenheten är lika stor överallt men den ser olika ut i hallen jämfört med runt middagsbordet jämfört med över diskbänken.