Kategoriarkiv: inspiration

No top filling

You have to choose, you have to make choices in life because that is the only way to have it all.

From time to time I forget this, or I allow myself to be mislead by the faulty belief that it’s about -doing- it all. Having it all is in many ways the opposite of doing it all, it’s about not having to do it all. It’s about only doing what you -really- want, only doing what matters to -you-.

For instance I don’t care to play PTA, it’s not my cup of tea so I don’t bother. But that is not enough, I recognise it as a conscious choice to make sure I am not bothered by my own absence  in the parental community.
Also I don’t sing in a quire, I’m not a member of a DIY-circle, I don’t keep animals or grow anything eatable and I don’t aspire to do so, I don’t participate in any athletic activities or watch sports. And since about four years I don’t even read daily newspapers or watch TV, in fact the only time I watch anything is in a social context or when I’m in bed to sick to read or write.

I don’t do it all! In fact I probably don’t do most things regarded as a part of regular life. Instead I aspire to have it all, I try to get everything I ever wanted and then some! But no matter how much I sought for something, regardless of how hard I have worked for it.. I intend never ever keep anything that isn’t truly pleasant and gratifying.

This does not mean I live a happy go lucky kind of life, it does not imply I expect every moment in life to be jolly and joyful, I don’t intend it to be.

It is all about not having hard feelings about not doing things I didn’t want to do anyways. It’s about not doing things that only fill out time. It’s about not doing things you hate out of obligation when it doesn’t really bring you (and the world) anything except more obligations.

When the going gets tough these are the chooses you have to make to not just ”hold it together” but to set your terms and keep on living under decent circumstances. In times of sweet luscious overflow these are the choice you should make to make sure you get that which you truly want instead of losing yourself and what you hold dear to the empty pleasure of instant gratification monkey on speed.

Kognitivt karpaltunnelsyndrom

image

Jag minns ett liv som var för mycket länge sedan. Ett liv fyllt av fontänbad, långa promenader, mycket kaffe och glass. Ändlösa samtal om oförutfattade tankar kring livet och världen, när händelser och handlingar var ett med varandra och tiden, när skeenden var sekvensiella, när världen med allt det kända och det okända satt ihop.

Jag vill inte resa tillbaka dit, jag är inte nostalgisk eller sentimental. Men jag är glad att minnas det jag inte kom ihåg att jag glömt. Det kompletterar, som att få tillbaka full känsel i en hand efter tre år med karpaltunnelsyndrom. Man kommer aldrig tillbaka till där man var då, men man kan hitta tillbaka till någon nu stans.

Jag vet inte om det kommer badas i några fontäner och det blir nog inga långa promenader men det blir kanske mycket kaffe och glass. Det blir många mil bakom ratten och testa att besöka alla dyra utflyktsmål jag aldrig varit på. Och kanske, bara kanske kan skeenden bli sekvensiella igen när handlingar och händelser får sitt rättmätiga erkännande och länkas ihop.

Kaffe var det, mycket kaffe och glass!

– Livet betraktat från en solstol på skuggsidan. –

Så lätt men på intet vis enkelt

image

Varför stället alla alltid frågorna ”Vad jobbat du med?” och ”Vad har du pluggat?” så snart man kan relativt mycket på ett ämne? Som om det hade ens det minsta relevants?

Jag har fram till nu bara pluggat sånt jag redan kunde relativt väl och endast för att få någon slags officiell dokumentation på att jag kan just det. Det betyder inte att jag inte lärt mig något under mina studier, tvärt om! Jag har lärt mig massor, det finns alltid mer att lära, och framför allt lärt känna massor av människor. Men jag har genomfört studierna i syfte att få betyg och diplom.

För det mesta har jag lärt mig genom ren nyfikenhet och genom att trotsa rädslan att känna mig dum av att ge mig in på för mig tidigare outforskade områden. Jag har tagit mig tid och grävt ner mig i det till jag slutat tycka det känns svårt. Nu senast har det varit filosofi, något som har en ganska hög tröskel med väldigt specifika begrepp. Inte bara de generella ämnesrelaterade begreppen utan dessutom en rad olika dialekter där individer definierat om begrepp om och om genom historien. Men det var inte någon ogenomtränglig barriär.

På tur står flera nya utmaningar varav några faktiskt känns som helt orealistiska mål, kanske är det så och kanske inte. Men jag tänker att om de hade varit realistiska så hade de inte varit några mål. Att sätta upp målbilder handlar ju om att sträva efter något bortom det som redan är inom räckhåll och därför flyttas målet kontinuerligt längre och längre fram i takt med att man lär sig nya färdigheter och tar till sig ny kunskap.

Eller som jag fick höra genom hela min barndom: ”Jamen, ta reda på det då, det är bara att slå upp, gräva fram och lista ut!” sen började jag skolan och då gick allt som bekant åt helsike..

Ett hälsosamt begär efter det orealistiska tror jag är bland det bästa man kan se till att odla i sig själv.

Hundra slag i magen: Did I say that!?

image

Jag funderar på att en citatsamling, ‘Hundra slag i magen’ kanske? För att balansera upp alla inspirations föreläsningar, affirmation apps och peppiga memes. 

———

”Det är någonting avigt och vrickat med dagens syn på både frihet och på skyldighet/plikt/ansvar. Som om allting ställts på huvudet men ingen ens märker det! Istället bråkas det om huruvida körsbäret ska ligga till höger eller vänster eller osynligt begravt mitt under kakan där den står i sin makabra åsyn med den nakna botten i vädret.”

”It’s funny in kind of the same way as it is funny seeing a feminist praising Marx not realizing what a chauvinistic women hating bastard he really was. Either you just laugh at the absurdity of him becoming a symbol for women’s equal rights in considerably large groups, or you get angry, or you find a way to stay ignorant by conveniently blocking those segments from your mind whilst reading Das Kapital.”

”..för 3 år sedan hade jag full pott i vuxenpoäng men det var [ett] lågvattenmärke i mitt liv..”

”Jag har uppnått alla mina orealistiska mål och många av de lika orealistiska drömmarna[…].”

”Till dess att jag står och tittar på Lord Nelson och känner mig som Kejsarens nya hudtransplantation mitt på Trafalgar square […].”

”Du kanske rent av kommer bli kallad egoist […] och i så fall ska du ta det som den största av komplimanger oavsett hur starkt tonfallet osar av förakt. För att hjälpa sig själv är den renaste, finaste och mest kärleksfulla formen av egoism[…]!”

”..om man ställer retoriska frågor om sitt liv och sin framtid så kommer det till att man lever ett retoriskt liv där man går en retorisk framtid tillmötes.” 

”Det var inte Nina Björk […] men boken hade kunnat heta Under den vinröda prästkappan.”

”En intressant upplevelse, men på ungefär samma sätt som det kan vara intressant att förlora pengar på en felinvestering, förhoppningsvis gör man inte samma sak igen.”

”[Hen] har förmodligen The pure and blissful state of mind det innebär att ännu inte behöva inse att detta håller på att utvecklas till någonting som snarare liknar ”digital teologi” med alla sina övernaturliga krafter, domedagsprofetior och transcendenta tillstånd.”

”..när jag kände mig så alienerad från andra människors tankar samtidigt som jag tappat all argumentationsförmåga.. ett tillstånd av självutplåning som tillsammans med en stor nypa tur ledde vägen rakt in i en smältdegel av briljanta sinnen […].”

Med självfallenhet

image

Jag  hittade Pocket Code i appstore och nu sätts små människors storslagna planer till verket. Beställning på nödvändiga grafiska objekt lades i förmiddags tillsammans med pappersskisser och utförliga instruktioner, uppdraget är snart slutfört. Imorgon får jag reda på om mina streck får godkänd, lite mer om upplägget och första banan som tydligen redan är färdigplanerad, sen börjar vi sätta ihop delarna. Jag anar mig ha närt en spelutvecklare vid min barm!

..hade kunnat vara en annan slags timeline..

image

eller varför verkliga livet vilken vanlig familjefredag som helst överträffar alla underhållningsmedia med anspråk på att vara intellektuella:

Allt detta börjar med att en förtvivlad sexåring på gränsen till tårar läxar upp en sjuåring i hur dåligt det är att gå på tå, att man alltid och absolut bör undvika att gå på tå, inga undantag! Sedan följer två intensiva timmar…

Varför är skelettet vitgrått på bilden när det är rosa i kroppen? Hur känns det när huden försvinner från kroppen när man är död? Men människorna som bor på månen då, känner inte de fast de är döda? ..ja de som ”kommit till himlen” menar jag. Haha, nej, man måste ha rymddräkt i rymden, det räcker inte med parasoll! …men jag vet inte varför. Varför skrattar ni när jag skrattar? ..hmm, är mina spegelneuroner också starka? När det är mörkt ser jag boxtroll i mitt rum men dom rörlig aldrig …och dom finns inte! …jag vill inte se dom, jag vill kunna gå upp ur sängen direkt när jag är ensam. Men varför kan inte alla bara lära sig hur dom borde göra och göra rätt istället för att göra det jobbigt för varandra? Hur kan en toalett se annorlunda ut? Tyskar petar och luktar på sitt bajs. J A G tycker du har R Ä T. Jag vill göra en skugg-spel till xbox, det skulle bli jättebra! ..men spel gör man tillsammans så det går inte. Hur ser man färg när allt är svartvitt?  När var stenåldern? När levde grottmänniskor? Innan den färgen fanns kallade man  orange för brandgult. Blomman har färg men skuggan är typ en och en halv meter..! Tycker du Carracatus Potts uppfinner knasiga maskiner? Vad är en foton? Jag orkar inte mer! …jag vill sova nu… du får berätta vem som uppfann himlen imorgon istället.. sjung Die mauer för mig. Zzzzzzzz…!!

Det här var bara några av frågorna och inga av svaren, för allt besvarades och avhandlades grundligt och adekvat. Inga genvägar, inga ”för att det är så”, inga sagor och barnvänliga lögner.

Min hjärna går fortfarande på högvarv, vad går fel i hur våra hjärnors funktion när vi växer upp och blir vuxna människor?  Jag mins en tid när jag kunde ta in all världens underverk och märkliga abrovinkler som en hårdstoppad falukorv ända fram till den sekund ögonen inte orkade kämpa mot längre och sedan vakna lycklig med fantastiska nya och sorterade tankar!

Skogspromenad

image

Jag har ett väldigt tydligt ställningstagande i hur man bör bete sig mot varandra. Det har tagit många år att komma fram till det och det är en ständigt pågående process, så snart den stagnerar börjar man halka eller så fastnar man i rigida regler. Det behöver inte ta all ens tid, bara litegrann om man gör det regelbundet, det är relationshygien på samma sätt som att man lägger tid på att duscha för att ta hand om kroppen.

Jag har länge haft väldigt tydliga idéer om hur jag vill bete mig med och mot andra, jag trampar ibland snett utan att kunna förutse det men när jag upptäcker det så finns inte alternativet att ta fler steg. Det är som en stig och den har inga exakta kanter, man kan kliva ut på sidan med ett eller flera steg utan att det gör så mycket men fortsätter man så blir det tillslut svårt att hitta tillbaka. Ibland är den smal och det finns kanske inte fast mark vid sidan och då får man vara mer noga med att träffa rätt medan andra gånger är den bred som en landsväg där bilar och bussar kan mötas utan att hamna i diket. Jag reagerar starkt när någon dundrar fram med en skövlingsmaskin eller fyrhjuling där på stigen genom naturskogen och faktiskt lika starkt när någon motar in alla i sällskapet att balansera på grästuvorna mitt på den breda landsvägen med bannor mot den som stukat foten eller har dålig balans och därför inte klarar uppgiften så bra som andra. Jag tycker det är okej att den som sitter i rullstol inte klarar de smala områdena men jag har tröttnat på att bära den som har fungerande ben men men aldrig behövt använda dem, jag kan hålla handen och visa var det är säkert att sätta fötterna men hen får gå själv för egen muskelkraft. Jag är helt färdig med att hantera människor som hoppar upp på sin gående stol och låter andra bära hen runt och sedan skyller och bannar dem när det går käpprätt åt helsike efter att hen beordrar dem att promenera rätt ut i skogen.
Och jag vet att det finns de som vandrar hela dina liv i vildmarken utanför stigar och vägar utan problem för de kan detta så väl att de ser farorna ändå.

Det här är viktigt för mig och jag har ju längre tiden gått blivit mer och mer noga med hur andra behandlar mig. Jag har blivit mindre accepterande för vad som händer när det blir fel, jag ställer högre krav på att andra ska vilja och försöka lära sig var min stig går och likaledes visa mig deras stig, att hjälpas åt och peka ut de hala klipporna eller lynniga synvillorna där marken ser säkrare ut än vad den är. Att andra ska använda sin egen muskelkraft när den finns, att man ömsesidigt hjälps åt när mjölksyran får överhanden, att aldrig leda in någon på en smal okänd väg man inte är beredd att slå följe hela vägen tillbaka till känd och säker mark.

Ibland händer det att man måste gå åt olika håll mitt ute i trollskogen, om forsen är för stark och stocken över bara bär den ene samtidigt som den andre är den enda som har långa ben nog att kliva mellan stenbumlingarna.. då tar man den vägen när man är redo, för att sitta fast i den fuktiga kylan utan mat är inte bra. Men är platsen trygg och säker och mattillgången stor så slår man kanske läger fram till vintern och promenerar över det frusna vattnet hand i hand. Andra gånger får den ene gå före, för hur ont det än gör är det kanske enda lösningen, men aldrig någonsin går denne utan att man stämt av läget och tillsammans gått igenom alternativen, aldrig går denne utan att ta avsked och kanske säga ”vi ses på andra sidan” om det är ärligt menat.

Jag har blivit kräsen, jag har börjat ställa krav. Dom är höga och samtidigt finns det gott om tolerans i felmarginalen och de breda vägarna är alltid fria att springa, hoppa och hjula fritt på (men snälla putta inte på mig -för- mycket, det är inte trevligt). På de smala vill jag inte lotsa utan lära ut och i möjligaste mån vandra på lika villkor och med hänsyn till förutsättningar.

Jag har blivit kräsen och jag väljer bort mer idag, jag har lärt mig mer och blivit bättre på att se när och med vem det är värt att slå följe. Jag är inte och har aldrig varit en av dom skyr skogsstigarna men jag söker mig kanske inte till dom lika mycket längre? Jag har ju lärt mig hitta där i min skog nu. Jag vill inte längre ha relationer som är en ständig kamp i den svåraste terräng och lika lite vill jag ha dem som håller sig bara på största vägen mellan åkrarna för de är så mörkrädda. Jag har inte längre särskilt mycket till övers för dem som gnäller och klagar så fort det inte är en klar och ljusblå himmel ovanför dem.