Kategoriarkiv: immaterialrätt

Den enda sanningstalaren?

wpid-dsc_1099-2-1.jpg

(En bakgata någonstans mellan Kaknästornet, tv-huset och TV4. Sveriges mediala Bermudatriangel?)

 

Att tysta politisk kritik med copyright

Vad är det egentligen som har hänt med nyhetsrapporteringen? Har ”pics or it didn’t happen”-kulturen tagit över till den grad att upphovsrättslagen blivit ett hinder?

Det finns ingenting som hindrar från att rapportera den här nyheten, det finns ingenting som hindrar repportrarna från att använda bilderna som underlag i sitt journalistiska arbete. De får inte publicera bilderna (och på så sätt tjäna lite extra på lösnummerförsäljning) men det finns ingenting som hindrar innehav eller dem att använda bilderna privat eller i sitt arbete.

I en tid där fotobevis ändå måste anses som en svag bevisföring om det inte styrks av vittnen, ett erkännande eller andra kompletterande uppgifter. I en värld där vem som helst kan prova Photoshop gratis i en månad och skapa ”fotobevis” på när på vad som helst har upphovsrätt och copyright blivit ett censurredskap och ett hinder i nyhetsbevakningen?

Låt oss acceptera att bildbevis har tappat sin absoluta sanningstalande ställning, låt oss spräcka bubblan, låt oss kliva ur denna ”pics or it didn’t happen”-hysteri. Kan vi inte istället ta en minut och fundera över vad som gått snett när det journalistiska arbetet inte längre förlitar sig på ordet som främsta förmedlare. Låt oss ta en stund och fundera över vad som hände när ”journalistkåren” blev till ”mediekåren”.

Det är bara löjligt att hon ens kommenterar copyright, det visar att hon precis som så många andra lever i den märkliga ”pics or it didn’t happen”-bubblan, lever i övertron på fotografiets sanningsvärde i en verklighet där bildmediet är manipulerbart med större precision än någonsin till en obetydlig kostnad. Och det gäller inte längre bara digitala bilder, vill man gå steget längre så låter man skriva ut filmnegativ från vilka man kan tillverka vanliga hederliga analoga fotografier.

Man kan aldrig tysta politisk kritik genom copyright! Ingen copyright kan hindra varken journalister eller privatpersoner från att uppmärksamma, belysa och kritisera händelser, varken de är politiska eller inte.

Skärpning!

e- som i error?

IMG_4597_

Varför en nedladdad bok, film eller musik aldrig kan vara ekvivalent med att köpa den samma på CD, DVD eller BlueRay.

Den digitala revolutionen är fantastisk! Den är ett enormt kliv in i en ny tid och jag kommer inte argumentera mot påståendet att den är en förändring till det bättre. Men allt igenom digitala media kan som jag ser det aldrig ersätta digitala media levererat på ett fysiskt medium, som har en komponent av “analog” fysisk materia inblandad i transaktionen. Du genomför köpet i samma syfte, att lyssna/läsa/titta på innehållet, men vad de flesta inte vet är att det är två väldigt olika produkter som lyder under vitt skiljda lagstiftning.

När man köper en musik-CD, en film på BlueRay eller en e-bok på minneskort så köper man en vara. Den består av två delar: det fysiska mediet och det digitala innehåller. Om du vill får du kopiera innehållet ‘för eget bruk’, om du till exempel vill lyssna på en musik-CD i din telefon får du kopiera filerna och konvertera dem till lämpligt format så länge du behåller orginalmediet i din ägo. Om den ursprungliga skivan skulle bli så repig att den inte längre går att spela så får du behålla och fortsätta lyssna på alla de kopior du gjort av innehållet. Du får kopiera hela innehållet precis som det är med enda syfte att göra en exakt kopia för att säkra innehållet inför framtiden. Faktum är att du får ladda upp innehållet på din privata cloud-tjänst och lyssna på det hemma hos andra, hårddrar man det går du ladda ner filerna till kompisens dator förutsatt att du raderar dem innan du går därifrån. Och en av de viktigaste skillnaderna är att du får låna ut eller sälja skivan vidare (om du gör det får du inte längre inneha några ‘kopior för eget bruk’).

När man köper en bok, film eller musik genom nedladdning så köper man en tjänst. Villkoren för tjänsten kan skilja sig väldigt mycket och har inte nödvändigtvis något samband med hur innehållet levereras eller vad man på ett enkelt sätt kan göra med det. Det är här det börjar bli komplicerat..

Förr var gränsen mellan varor och tjänster på många sätt mycket tydligare. När du går på bio köper du en upplevelse vilket är en typ av tjänst, det är vi nog alla överens om, och det som ingår är tillträde till biografsalongen på anvisad tid, en stol att sitta i och att ta del av filmen i fråga. Du får inte spela in bild eller ljud, du kan inte gå upp till maskinrummet och be om att få en kopia av filmen att se vid senare tillfälle, du får inte gå in i en annan salong och se en annan film, du får inte komma in i salongen vid någon annan tidpunkt än den som står på biljetten, du får inte stanna kvar när föreställningen är slut och du får inte komma tillbaka och se filmen igen utan att lösa en ny biljett. Om inte annat avtalats i samband med köpet.

Det finns nedladdningstjänster vilka man lätt och på ett intuitivt sätt förstår att de är just tjänster, till exempel att streaming och on-demand är att jämställa med ett biobesök eller hyra en film. Du är ute efter upplevelsen att ta del av innehållet i sin helhet vid ett enskild tillfälle eller under en begränsad period. Du får dela den här upplevelsen med familj och vänner hemma i tv-soffan men du får inte kopiera innehållet till senare eller föra vidare innehållet till någon annan, du får inte heller ”låna ut” din inloggning till någon annan än vad som står i villkoren (ofta får man dela sitt konto med andra medlemmar i samma hushåll).

Samtidigt finns det andra nedladdningstjänster som är mer lika köp av varor: att köpa film, musik och böcker för nedladdning. Man betalar för att ladda ner en fil utan någon gräns för hur många gånger man får se den eller under hur lång tid man får behålla den. Intiutivt är det likställt med att köpa en CD-, DVD-skiva eller pappersbok men juridiskt är skillnaderna stora.

Nu kommer det som de flesta inte känner till när de gör valet att köpa den där filmen genom posorderföretagets nedladdningstjänst istället för att köpa skivan som tar tre dagar att få hem på i brevlådan. Förmodligen har du ingen aning om vad det är du köpt eller vad du får göra med innehållet, det enda som är säkert är att du har valt att köpa en tjänst istället för en vara.

En tjänst får man inte att sälja vidare. Man får inte ens ge bort filmen man laddat ner, även om man raderar alla egna kopior.

I vissa nedladdningstjänster får man inte kopiera eller flytta albumet till en annan enhet, konvertera den till andra format eller ens göra en backup. Förlorar man datat ska man istället ladda ner den på nytt. När du skaffar en ny telefon betyder det att du måste köpa en som är kompatibel med nedladdningstjänsten du tidigare använt annars får du inte ta med dig din musiksamling till den nya enheten.

En nedladdad film får man aldrig låna ut, du har nämligen inte köpt filmen som produkt, du har köpt tjänsten att kunna se filmen vilket bara gäller dig personligen. Beroende på hur villkoren är formulerade kan det betyda att du tekniskt sett inte får ladda ner låtar och dela den digitala skivsamligen med dina barn eller din partner.

Oftast spelar det här ingen roll, folk gör ju som dom vill ändå. Men jag tycker det är en intressant utveckling och jag är inte helt säker på att konsumenten är den enhälliga vinnaren, den digitala nedladdningsrevolutionen har fullständigt dödat andrahandsmarknaden genom att göra den illegal.

Varför göra det enkelt för sig när det vore fel?

Förbannelsen att aldrig bara göra som man ska… att inte bara följa strömmen och kapitulera inför lättillgängliga piratkopior när uppgiften är att skapa plaggskisser illustrator, utan istället leta med ljus och lykta efter filformatkompatibla alternativ som kan installeras och användas utan att kompromissa varken ekonomin eller min integritet. Vilket slutar med att jag lär mig fyra program istället för ett och förmodligen kommer jag återigen bli kritiserad för att jag inte bara gör som jag blir tillsagd utan att omvägar… ooops!