Kategoriarkiv: historia

Godnatt kära värld

image

Jag sitter och funderar på sekelskiftesideal ur perspektiven Theory of Mind, anknytningsmönster, interaktionsestetik och kognitionsfilosofi. På hur starkt sekelskiftesidealen fortfarande präglar vår syn på barn och på relationer.

Jag har hela mitt liv haft en stark vurm för sekelskiftesarkitektur och tycker det finns någonting otroligt tilltalande i hur klädedräkten för sig teatralt och estetiskt. Och vem kan låta bli att älska den galna tekniska uppfinningsrikedomen? Unga farbröder som lekte och hittade på.

Allt var möjligt och man trodde verkligen på det på riktigt! Innan vi blev disillusionerade, depraverade och deprimerade av erfarenheten att världskrig nu blivit fullt möjliga företeelser. Innan vi blev ironiska jävlar som under 20- och 30-talen..

Jag har helhjärtat och okritiskt tagit till mig den romantiska bilden av sekelskiftesidealen, rationellt intellektuellt har jag avfärdat mycket (Väldigt Mycket) men idén om idéerna har ändå levt kvar.. ”Om bara som hade vetat lite bättre så hade det varit helt genialt!” ungefär.. ”Dom var bara lite naiva och okunniga, men tanken var ju ändå god” typ..

Jag börjar få känslan av att det är jag som är lika socialrealistiskt romantisk och naiv som någon av alla populära karaktärer i alla dessa romaner, noveller och pjäser vi av någon underlig anledning fortfarande tycker känns moderna och aktuella fast än de handlar om människor som saknar normalt anknytningsmönster, som uppvisar grava brister i Theory of Mind, som ofta helt saknar självinsikt och självreflektion, som har extremt begränsad förståelse för intima relationer och mellanmänskligt samspel, som istället tycks ägna sig åt rollspel och regelstyrda ömsesidiga förpliktelser.. jag skulle kunna fortsätta länge!

I natt dog min vurm för sekelskiftesidealen! Må de vila i frid.

Runt kunskapens träd

image

Jag har nästan hela livet varit omgiven av människor som är starka personligheter. Inte minst starka och självständiga kvinnor men det är aldrig någonsin någon som har kallat dom för det. Jag kommer från en lång serie av just starka kvinnor kvinnor som gått sin egen väg men jag hade inte ens det begreppet i mitt vokabulär. Jag har alltid blivit kallad envis och kompromisslös men inte förrän i skolan har det vad jag kan minnas blivit ihopkopplat med något pronomen.

Jag visste att det bara var visa människor som kunde föda barn och att det hängde ihop med biologiska funktioner i kroppen. Jag visste att vem som är juridisk förälder är kopplat till vem det genetiska materialet som bygger barnet kommer från, likaså att de som är juridiska föräldrar är de enda som med lätthet kan bli vårdnadshavare. Jag visste att det fanns en massa juridiska begränsningar kopplat till biologiskt kön men att de oftast inte hade ett dugg med verkligheten vi lever i att göra.

För så himlar många saker finns det inte som är på ett visst sätt med någon slags reell generaliserbar absolut bestämdhet. Men för att fungera tillsammans i samhällen som inte består av små byar på mindre än 200 personer så skapar vi olika kognitiva verktyg och minnesregler. Det beror på begränsningar i hjärnans konstruktion där vi är hårdkådade på ett visst sätt. Vi i har till exempel bara plats för 18-20 individer i en grupp, det är en fysisk begränsningar i hårdvaran som gör att vi inte kan använda de mycket fördelaktiga inbyggda verktyg vi alla har med oss från födseln när en grupp blir större än så. Det vi kan göra (och det som också händer spontant och naturligt) är att vi tack vare den långsamma icke-specialiserade delen av hjärnan kan dela upp gruppen på olika sätt i delgrupper vilka vi sedan kan hantera var och en för sig inom den högspecialiserade delen med sina begränsningar. Ovanför gruppbegränsningen om max 20 individer finns bybegränsningen om ca 200 individer. En ansamling grupper och individer utan grupptillhörighet kan tillsammans bilda större sammanhang som också de har sin plats i den här högspecialiserade delen av hjärnan, en ”by”. Men så snart ”byn” växer sig större än 200 individer så kommer våra hjärnor att använda tillgängliga resurser (nämligen det långsamma logiska tänkandet) till att dela upp ”byn” på olika sätt. Men det betyder inte att människan måste begränsa sig och gå tillbaka till att leva som på bronsåldern med bysamhälle och storfamiljer. Absolut inte!

Det betyder bara att vi behöver vara medvetna om och nyttja detta till vår fördel. När vi pratar genusvetenskap till exempel så skulle vi kunna undersöka och belysa hur det går att minska benägenheten att få en uppdelning baserat på könstillhörighet om man systematiskt håller sig under 20-/200-gränsen samtidigt som man jobbar medvetet och aktivt för att motverka inlärda strukturella beteenden. Hur påverkas den långsiktiga effekten av jämställdhetsarbete av grupp- och ”by”-storleken? Hur kan vi påverka på vilka grunder människor delar upp sig när 20-/200-gränserna överskrids? Finns det kanske strukturer som är gynnsamma för när spontan spontan uppdelning leder till nya konstruktiva konstellationer?

Under antiken hittade man på ett nytt system för hur man kan skapa och administrera kognitiva hjälpmedel som överbryggar hindret som grupp- och bybegränsningen innebär. Då hade man ingen aning om att det handlar om neurobiologi, om hur den mänskliga hjärnan fungerar, en begränsning i din och min hårdvara. Man skapade ett system som var mer pålitligt i sin förmåga att bringa stabilitet när ett samhälle växte sig större och tätare. Ett system som ger oss en gemensam begreppsvärld vilken hjälper oss att på individnivå agera på ett sånt sätt att vi både personligen och på samhällsnivå överbryggar våra ofrånkomliga neurologiska begränsningar. Ett system som innefattar en fysiskt närvarande struktur som är till för att både stötta och hindra när idevärlden inte räcker till (för det kan den aldrig göra fullt ut!). Ett system vars grundläggande principer visat sig vara användbara under snart 2500 år.

Men det växte fram i ett samhälle som också hade stora begränsningar och som var starkt färgat av sin förhistoria. Det växte fram i en tid som var starkt präglad av en fruktansvärd naturkatastrof som innebar slutet för den mest avancerade kulturen man kände till. En katastrof vars efterspel fick kulturella och sociala följder som sträcker som ända till vår tid. En av de som är enklast att lyfta fram konkret och lättbegripligt är konsekvenserna av att den kristna skapelseberättelsen skrevs om någon gång innan 300-talet. Det som tidigare varit berättelsen om hur gud skapade kvinnan och mannen i sin avbild som två jämlikar tillkomna samtidigt med starkt patos.. reducerades till berättelsen om hur mannen hittade sin andra fru, en kvinna som redan vid sin tillkomst stod i tacksamhetsskuld till honom och låg efter i erfarenheter. Men vi behöver i inte kapitulera inför den begränsningen heller, vi kan tack vare vår fantastiska hjärnan ta fram strategier och kognitiva hjälpmedel för att förändra och påverka! På det här området handlar det inte ens om biologiska begränsningar i hårdvaran utan bara om kulturella, sociala nedärvda föreställningar som baserar sig på olyckliga historiska händelseförlopp för ~3000 år sedan.

Fördrivna skärvor och dess spegelbilder

image

Det är idélära, jag ser inte riktigt relevansen i huruvida man använt historiska personer eller skapade personligheter för att förmedla budskapet. Vi vet ju redan att det inte är petimeterkorrekt återberättande av historiska skeenden. Den där jakten efter det autentiska korrekta skrämmer mig. Som om det på något sätt är likställt med att ifrågasätta genuintiteten, som om det förändrar själva idén och kastar en mörk skugga över innehållet?

Självklart ska vi inte falskeligen tilldela historisk autenticitet när den inte finns! Men vi ska inte heller låta oss leva i illusionen att bekräftelse på att någonting är historiskt korrekt återberättat kan ge budskapet en större betydelse. Faktum är att idén ofta ligger långt före verkligheten så vill vi söka oss mot utveckling och framtiden måste vi vända oss till idéer som inte återger något verkligt skeende. Vi måste kunna se storheten i det av människans sinne skapade. Och det utan att för den skull hänge oss åt drömmande, utan att någonsin avfärda vikten av att alltid behålla kontakt med den fysiska, historiska, sociala och personliga verkligheten. Vi måste lära oss att vandra mellan alla dessa, fungera i dem, interagera med dem och att behålla dem alla i minnet hela tiden utan att för den skull låta dem ta över.

Låt oss så istället prata om det vi kan bekräfta med någorlunda historisk säkerhet. Som att varför mina barn får lära sig i skolan att bibeln sammanställdes strax efter Jesu död när vi vet att det inte är korrekt?

Varför får de lära sig att gud ursprungligen skapade en enda människa när vi idag vet att i de tidiga nedteckningarna av skapelseberättelsen skapade han två unika och jämlika människor, en man och en kvinna? Men att kvinnan blev förvisad att bo med demonfolket i öknen utanför Edens lustgård. Först därefter skapade han en kvinna ur mannens revben. Något som idag kan tyckas symboliskt men oviktigt bär på en central idéhistorisk nyckel till hur utvecklingen kunde gå från att det tekniskt och socialt mest utvecklade samhället ca 3000 – 1000 år före Kristus var ett där kvinnan hade en stark ställning med politisk makt, lika stora rättigheter som mannen och samma möjligheter att röra sig fritt ute i samhället. Ett samhälle som har stora likheter med och samtidigt avgörande skillnader mot antikens Grekland där kvinnan var helt underordnad mannen, i princip en ägodel begränsad till ett liv inom det egna hemmets murar. Hela den antika konsten, kulturen, teknologin, mytologin, filosofin osv bygger så uppenbart på arvet från Minoerna, så vad var det som hände?

Adam och Eva är irrelevanta så som historiska personer men vad historien om dom har att berätta för oss och vilka idéerna är som den förmedlar är ovärderlig kunskap som ger insikter om utvecklingen under delar av vår egen historiska bakgrund!

Det var inte Nina Björk..

image

..men boken hade kunnat heta Under den vinröda prästkappan.

Om man nu ska argumentera för att religion är skadligt för att den
skapar ett bakåtsträvande och verklighetsfrånvänt tankesätt hos dess
trogna skara följare, att den per defenition är saboterande till sin natur
och sätter käppar i hjulen för vetenskap och förnuft, ovanpå detta som
kaka på moset använda det faktum att det begås fruktansvärda
övergrepp och grova brott i dess namn…

…då kanske man INTE ska luta sig mot Sigmund Freud och hans lära i
sin argumentation och där på följande försvar!! :facepalm:

Jag gnuggar fortfarande både öron och ögon. Did that just
happened??!


Varifrån kommer då detta plötsliga utbrott? Resonemanget finns att läsa i en bok på ämnet religionskritik som jag fått upprepade hänvisningar till så jag tänkte det var dags att läsa den. Hittills är jag lika förbluffad över det pseudovetenskapliga resonemanget som när jag tillslut läste Nina Björk. Man måste i båda fallen ha så enormt stora och uppenbara kunskapsluckor för att följa resonemanget på det sätt författaren tänkt sig. Och i annat fall så bara gapskrattar man i chock sida efter sida!

Det är synd för jag tror att det bidrar till
till polariseringen, och polariseringen i sig har mycket skadliga
effekter! (Med ”det” menar jag den kunskapsdissonans som uppstår
både inom och mellan grupper när ignorant desinformation och
bristfälliga resonemang sprids.)

Det här är något jag upplever som vanligt på båda sidor i
religionsdiskursen, även så vad gäller feminism och nu senast på
området ”digital filosofi” eller vad det nu kan komma att kallas i
framtiden (de filosofiska, existentiella och sociala frågorna kopplade
till datorer och den nya digitala tekniken).

Läsupplevelsen smakar aspartam

image

En recension av en bok jag inte tycker du ska läsa, så jag bryr mig inte om att nämna vilken. Behållningen ligger i vad jag kom till för insikter om språket, texten, orden, skrivandet och detta att krypa någon riktigt nära in på huden, sedan vidare in i huvudet för att surfa genom synapserna.

När man läser en bok och inte kan sluta, när man samtidigt ständigt känner ett slags syntetiskt avstånd till de händelser som beskrivs, något saknas! Texten är som sötningsmedel och utfyllnad blandat med en tablett generisk multivitamin.. jag vill hellre ha en halv apelsin, lite kött, några kokta potatis och den obligatoriska inlagda gurkan. Det behöver inte vara någon fransk gourmetmåltid eller hälsohippiens nyttobomb, bara lite vanlig hederlig riktig mat!

Jag vill att boken ska mätta.
Att vara sugen på mer hade inte varit en ledsamhet, och förätet däst vore ett helt okej utfall.. men det här.. fortfarande hungrig med avsmak för mer.. Icke acceptabelt! Inte när en historia har så enormt mycket att bjuda på, inte när varje sida är späckad av makalöst faktastoff som driver historien framåt.

Språket är det… språket saknar kurvor, det är två vänsterfötter iklädda en potatissäck som snubblar fram genom de svängiga charlestontakterna. Allt det huvudrollsinnehaverskan har för mycket av genom naturbegåvning och som med tiden slipas av hennes intelligens, det lyser med sin smärtsamma frånvaro i skrivandet. En säkert duktig journalist och gedigna efterforskningar gör tydligen inte en bra författare.

Orden faller fel, de stöter bort en och ger en märklig klinisk hållning. Ingen bevingad bestseller men kanske ska jag vara glad för det?

Det som saknas är i vilket fall precis det som romanens huvudperson -har-. Förmågan att krypa sig nära, att komma någon in på livet, att nästan skala av någon alla lager och krypa tätt intill, att låta någon känna ens andetag mot huden utan att det känns obehagligt påträngande på ett oönskat sätt.

Förmågan att både genom information, texter, berättelser och händelseförlopp komma någon in på livet. Lika mycket som förmågan att kunna göra det samma i verkliga livet med vanliga, riktiga, verkliga människor. Och jag undrar sorgset om det är där i den oförmågan som författarens fascination ligger, det är kanske där i förklaringen till onödigt nedlåtande personbeskrivningar ligger… maggropens aningar sprider obehag samtidigt som irritationen väcker en liten jävul i mig som vill knacka på en dörr, ta ett par medelålders händer i mina och ömt titta in i ögonen som var de första att läsa vart och ett av de där orden som kom att bli ett halvt tusen tryckta sidor och samtidigt innerligt viska ”Nedrighet talar för sig själv, du behöver inte skriva oss på näsan, tolka bevisen åt oss och sedan förkunna ännu en, din alldeles egna privata dom över något som redan är juridiskt och moraliskt överspelat många gånger om.” för att sedan vända på klacken.

Pudeln i vardagsrummet

image

Jag finner det otroligt intressant att så många politiska och ideologiska fenomen som vi idag ser som helt skiljda uppkom ungefär samtidigt och ur ungefär samma geografiska omnejd. Idéer och rörelser som idag påverkar oss i ett globalt perspektiv. Tänk så det kan bli!

Jag är fascinerad över hur länge minnet kan leva kvar utan att vi kommer ihåg vad som faktiskt hände. Jag förundras över hur totalt annorlunda världen ser ut och att dessa idéer kom precis i brytpunkten mellan det nya och det gamla. Hur såg världen egentligen ut ”innan”? Och tänk att detta nya ”efter” inte bara blivit det allmänrådande tillståndet i praktiskt taget hela världen utan att det dessutom raderat ut minnet av alternativet, av det tidigare rådande tillståndet.

Tänk att denna totala radering skett på vad som blivit längden av ett mannaminne. Tänk att hela denna förändring skett på vad som idag är bara lite mer än två tämligen gedigna men fullt rimliga livslängder i följd. Tänk att det enorma tidsspann som passerat idag kan räknas i blott två livslängder!

Perspektiv! Svindlande både i sin litenhet och sin storhet. Återstår gör bara att minnas det vi inte längre kan förstå så att vi kan börja dra sträcken mellan prickarna och se flodhästens konturer växa fram.

Du och jag, 20 år tillsammans!

0002-wahm

I år fyller LSS, lagen om stöd och service 20 år! Hipp Hurra!!

I 20 år har den lagen varit en påtaglig del av mitt liv, jag kommer fortfarande ihåg första gången jag hörde en hänvisning till ”LSS”, det var ett i ett möte jag inte skulle varit med på men som dotter till en ensamstående mamma stod valet mellan att sitta i det otäcka väntrummet med grönflimrande lysrörssken eller följa med in som bisittare. Det var några tanter från kommunen, mamma och jag. De pratar om… ja, jag vet inte för det var som att de hade bokat ett 1+h långt möte helt utan någon idé om vad de ville skulle komma ut av det, jag hade begripit om det var ett första möte men såna här möten hade blivit till en vana nu. I ungefär fem år hade de varit en del av vardagen, och de hade ju lett till saker… efter ungefär tre år hade de där tanterna insett att de behövde fixa en skolplacering, för det gick inte längre att skylla på att ”det är ingen idé, han dör ju snart ändå”. Även döende barn har skolplikt och den här ungen var lika envis som mamman i fråga. Så nu fanns skola men sen var det ju det där med att det kommit en ny lag, en RÄTTIGHETSLAG. Nä, ve och fasa! Mamman sitter där och har lusläst både lagtexten och underlaget, mamman har lärt sig under de här åren! Tanterna har inte läst men de har iallafall hört begreppet LSS. ”Ja,vi får se vad det där egentligen innebär.” ”Vi får se vad det betyder i praktiken.” Jo, just det. Vi får se!!

Nu 20 år senare vet vi och LSS har blivit en av de saker jag kan allra bäst, av alla rikets lagar är det utan tvekan den enskilda lagtext jag åberopat flest gånger, som jag hjälpt flest människor med, som jag vet mest om hur den förändrats i sin tillämpning genom åren, den lag jag samlat på mig flest stöddokument runt och läst flest domstolsbeslut med koppling till sig, i alla instanser. Det är en av de där enskilda sakerna jag kan peka på som jag lärt mig mest på livet igenom!

Så skål och Grattis till 20-åringen, Lagen om Stöd och service!!!

(Det där mötet mynnade ut i att det helkroppsförlamade, döva och blinda barnet fick personlig assistent, korttidsboende, sommarkollo i Rättvik,han kunde fortsätta bo kvar hemma och han levde i många år till. Och tack vare det har jag kunnat uppleva saker som aldrig hade varit möjligt annars, blandannat fick jag iallafall en gång under min barndom resa utomland med min mamma och systrar, till Paris av alla icke handikapp anpassade ställen! Jag har ingenting emot handikapphotell och ett liv utan trappor, tåg, flyg, smala trottoarer och allmänt ojämn terräng men det -är- väldigt roligt att tillsammans ha sett en glimt av den där delen av världen jag till största delen fått utforska helt på egen hand.)

Pro- gress-iv

image

Den här zombie holocaust grejen… alltså jag fattar, det är en kul grej, man skämtar om det och lever sig in i det inrutade måndag-till-fredag livets motsats. Det är en vild lördagskväll i baren anpassat till den stora introverta massan. Man drömmer om några adrenalinkickar och hur kick-ass man skulle vara om bara.. 

Men… Näe! Nej, tack. Jag hoppar gärna den erfarenheten. Testa att leva i en krigszon i en vecka och se hur kul det är i verkligheten. Hoppa in i valfri livsfarlig situation du inte kan ta dig ur och försök bearbeta den posttraumatiska stressen och se hur jävlar häftigt det är. Skaffa en vän som levt under de förutsättningarna och testa att spela Dead rising tillsammans som fredagsnöje. 

Jag förstår lockelsen men jag kan inte hänge mig åt det, jag vill inte ens skämta om det längre. I mina ögon är dystopiernas era över, de har dominerat populärkulturen så totalt att de helt saknar underhållningsvärde längre. Med det söker jag ingen Disney saga, nej, jag vill ha briljanta framtidsvisioner där tekniken inte kommer på någon aspekts bekostnad. Ett futurum där man löser problem och ser vinsten av utvecklingens förfining av allt. Ett snart där resonemanget ”jaja, man kan ju inte göra allt perfekt” inte är en valid tanke, där man istället utgår från ”jo, jag kan försöka göra det här så perfekt jag bara kan! kom och granska mitt resultat jämtemot de hårdaste måttstockarna och jag ska göra mitt bästa för att briljera på de punker där du finner hål” med mondänaste självklarhet. Kom och peta vartenda troll ur mig! 

Dystopin kan absolut fylla en funktion som varningsflagga, som bärare av uppmaningen ”Det här tycker jag känns obehagligt! Låt oss välja en annan väg.” och i formen biografisk dystopi för att berätta om verkliga händelser och dess skeenden. Men den massiva mängd glorifierande dystopier  som bitvis totalt dominerar populärkulturen.. den håller inget öga öppnat under längre tid än man kan räkna i minutrar och timmar. Den börjar kanske bli en självuppfyllande profetia? Jag håller med om att Milla Jovovich är smashing hot! men det gör inte posttraumatisk stress mer sexigt.

Är det inte dags att överge den nu när det står allt klarare att flera av de riktigt stora bestsäljarna på temat är finantierade av försvaret i några av de stora militärmakterna, att tv-spel på beställning är utformade för att dubbla som utbildningsmiljö för nyrekryterade soldater. 

Ögonblick i livet – Litteraturbombaren

IMG_4671_3

Vissa ögonblick fastnar och morgonen den 7:e december 2004 hör till den kategorin. Jag sov dåligt den där natten, som så många andra nätter den hösten och vintern vaknade jag så snart det ljusnat efter alldeles för få timmars sömn. Sömndrucken låg jag kvar i sängen när det hörs ett väldans dån och fönsterrutorna skallrar till ordentligt, sedan blir det knäpptyst igen. Inga fler ljud, ingen åska, inga blixtar, inga sirener. Knäpptyst.
Jag hade aldrig tidigare hört fönster skaka i ett massivt betonghus, välisolerade treglasfönster som skallrat likt åskplåtarna bakom Dramatens stora scen.

På förmiddagen får jag höra vad som hänt, i kvarteret bredvid är en av lägenheterna helt utsprängd. Man vet inte varför men spekulationerna florerar som en vild sommaräng. Var det ett attentat? Ett självmord? En olyckshändelse? Ingen vet just då. Hela gatan är avstängd och nyfikna ögon letar sig dit för att se spektaklet med egna ögon. Där uppe precis under takåsen syns ett stort hål fyllt av bråte istället för den vackra sekelskiftesfasaden, det där huset har jag gått förbi tusentals gånger I mitt liv, där uppe finns inte mer.

Och jag tänker att nu vet jag hur det låter, hur det känns när en hel våning sprängs i luften. Men tankarna vill inte stanna där.. snart står det klart att det jag hört också var ljudet av tusen frågor som aldrig kommer få ett svar, ljudet av unika och ovärderliga litterära verk som aldrig kommer komma tillrätta, ljudet av barn som aldrig kommer få träffa sin pappa igen, ljudet av ett par tre dussin människor som just blivit av med sina hem på obestämd tid. Ljudet av frustration som skapas.

I lägenheten bodde den så kallade KB-mannen, han var idehistoriker, författare och sedemera bibliotekstjuv under utredning.