Kategoriarkiv: beteendeteori

Besten är fri

image

Igår insåg jag vad den gemensamma nämnaren är i det som provocerar så mycket med mina texter, samtal om det obekväma och när jag diskuterar: jag Handlar. Genom ord startar jag processer. Jag påverkar och låter mig bli påverkad. Jag gör det utifrån mina egna ideer och min egen agenda.

När jag reproducerar individens egna ideer är hen nöjd. När jag reproducerar någon annans ideer är hen respektfull och behåller lugnet även när hen inte håller med, hen säger att jag har fel och att jag är en nyttig idiot men hen är åtminstone respektfull i sitt bemötande jämtemot mig.

När jag börjar handla däremot, när jag riskerar att utveckla nya ideer hos andra personer.. då börjar odjuret ryta, spotta och spe. Om det sedan tar steget närmare och riskerar att påverka hennom själv.. då släpps besten fri och ger sig efter mig. Om jag inte stoppar, backar och ger mig så utvecklas det tillslut till blint raseri!

Condemned trinity

image

This is a text about how wrong it can turn out even though someone tries to do the right thing. Entering the scene as an intensely engaged friend, starts acting like The tall dark’n’handsome savior swiping in and ends up leaving a disastrously catastrophic mess, much worse than it was to begin with. I do think it is important we dare to intervene, to step in, to have the courage to focus some attention on a person diminished by their situation.

But this is not the way to do it!

———

In an exposed position I mixed up assurance, that deep down feeling of everything working out and even if it doesn’t turn out for the best I will be ok anyway.. with insurance, the need and urge for guarantees and predictable outcomes.

I had felt assurance and at the time I thought that was enough. I was convinced that as long as I was walking in to everything with eyes open and prepared to take any consequences, I would be ok.

What I needed was insurance, I had the need for experiencing some predictability in those factors of the outside world affecting me. After such a long time of laying all trust in my own ability, in the confidence I would handle it whatever hell happened to be my journey, I needed more than just self-reassurence.

What I got on the other hand and what I immediately began to desire was to be seen, to be encouraged, to be fully accepted and for someone to have my back unconditionally for a while. And all of that I got, bundled with wonderful promises of a future very similar to the one I had given up dreaming about.

I got those three mixed up, could not tell them apart. And when the promises desolved and the encouragement turned into submissive worship which turned in to helpless self-loathing I was left lost and eerie in a dense forest not finding my way back to any path or landmark I knew. No bredcrumtrail to follow since I had not thought it to be a necessity.
I lost all hope in the possibility of guarantees ever applying to me, of there ever being anyone inclined to say ”OK, this didn’t work out, lets try another way!”. I gave up on people in the same way I felt people had given up on me.
I confused my broken trust in others with the confidence in my own abilities and thus lost the assurance that had been the only thing keeping me going before walking in to all of this.

———

Some words at the end.

Someone living under abuse or just exposed to high pressure and unusual circumstances is not helped by praise and glory, they will swallow it with appetite (even if they dismiss it) and they will sought for more lighting up with what looks like regenerated strength! But that is just the starvation effects fooling you both. What they need is to not be exposed to that, they need to get continuous, predictable reassurance from you that says ”It doesn’t matter what you accomplish or what you achieve.” and no golden stars for good behaviors.

Someone in that state does not need their hopes and trust in the possibility of a bright and glorious future reinstated. They don’t need promises of everlasting unions, faithful friendship and other beautiful gifts of love from you.They need realistic short term promises and goals set up in such a way they are most certainly guaranteed to be fulfilled.

I realise how tempting it is to make praise and promises and I know it’s always given with the best of intentions in mind.. but please read this, remember this and spread this message to as many as you can!

This story should not be repeated.

Temaarbete

image

Och veckans ord är… Tillförsikt.

Jag funderar på om tillförsikten är någonting som växer fram ut någonting annat. Ungefär som att tillit växer fram ur att det finns en hög sannorlikhet att nya stunder av samhörighet uppstår och man med rimlig grad av ansträngning kan förutse beteende och påverka hur man blir bemött mm.

Det skulle förklara varför den är så svår att greppa och det skulle betyda att den eventuellt inte går att ta med sig från en situation till en annan hur som helst. Att man måste odla den på plats för varje område och situation, att den heller kanske inte kan växa var som helst när förutsättningarna saknas och inte går att återskapa.

Stinkande strumpor

image

Det är lustigt hur en manifestation som syftat till att uppmärksamma och öka toleransen för en grupp samtidigt kan  falla ur i att marginalisera och skapa situationer av så gravt bristande förståelse för en annan grupp! Idag har människor, och då framförallt barn inom förskolan och skolan klätt skog i omaka strumpor. En symbolisk solidarisk handling.

Men jag kan inte se den där eftersträvade toleran sen genomsyra sättet dagens aktion genomförts på många håll. Man har glömt bort valfriheten och inkludering. Den som av någon anledning inte vill eller kan ha udda sockor får inte vara med, får inte plats, blir lämnad utanför.

Den som har autism och inte kan hantera förändringar och regelbrott av det slaget. Den som har perceptionsstörningar och inte klarar av vilka strumpor som helst, som har 20 par exakt likadana par strumpor, den enda modellen utan sömmar som skaver eller resårer som gör ont, den som är så känslig att hen känner skillnad på garnet beroende på vilken färg det har (ja, den kemiska processen under färgningen skiljer sig åt och ger små skillnader i mjukhet, stretch, textur mm). Den som är allergisk mot de färgämnen konfektionsindustrin använder i massproduktionen. Den som har OCD och tvångssyndrom, som inte klarar av när något avviker från symmetrin eller inte matchar.Eller bara den som har en så praktiskt och tråkig mamma/pappa att alla par är identiska.

Det är många barn och faktiskt också många vuxna inom skola och förskola som tillhör någon av dessa, ännu fler som har helt andra hindrande orsaker. Vem visade förståelse för dem idag?

Att ge uppmärksamhet åt och öka toleransen för det som är annorlunda är otroligt viktigt! Men vi måste göra det på ett sätt som tillåter alla slags annorlunda, annars är det bara en ny alternativ intolerans vi har skapat. Vi får aldrig glömma bort att släppa in även de som inte kan anpassa sig, oavsett var på det normativa spectrumet den inflexibiliteten råkar ligga.

Syntetisk förståelse, inte syntetiskt leverne

image

Om ”baksmällan” av för många nya ögonöppnande tankar. Den slår hårt och den gör ont! 32 ton hypotetiskt järnskrot rätt i bakhuvudet, och så några väl valda träffar med järnrör i nackregionen. Krogkväll släng dig i väggen!

Sen börjar jag undra.. är det samma slags buzz som skapar en alkoholist? Hur hälsosam är min ”återställare” när jag morgonen efter dyker tillbaka för ännu mer? Det där suget efter nytt, törsten efter mer.. kan metafysik och beteendepsykologi bli till ett beroende?

Sju svåra år… eller i alla fall sju svåra veckor av vånda och ständig hangover som följs av några timmar av lyrisk yra över bitar som faller på plats, i bästa fall en dag eller två av lättnad och fötterna i stabil jord. Sen direkt tillbaka in i nästa ännu oövervunna område.

Och ändå känns det som det absolut mest balanserade, harmoniska och naturliga sätt att leva. Trygga förutsägbara ständigt upprepande cykler som bygger på det som finns och alltid leder framåt, uppåt. Utan något definitivt mål och slut.

Många är det som inte förstår, jag låter dom behålla sin oförståelse om dom vill. Det finns mycket jag inte heller förstår, inte tycks kunna förstå ens när jag fått kunskapen som förklarar det. För så är det, vi är olika, vi fungerar olika, vi gör olika och vill olika, alla vi människor är olika. Och det är en av de där sakerna som är så fantastiska och spännande!

Jag har svårt att förstå detta med att sätta upp och sträva efter mål för att sedan se allt det man gör som medel för att nå dessa mål. Så fort delarna i mitt liv reduceras till medel och mål så tappar jag intresset. Ibland måste någonting reduceras till ett mål och möjliga medel för att nå detta måste defenieras men det är något jag behöver bli bättre på att undvika annat än när nöden kräver det..

Jag har aldrig förstått den som väljer förutsägbarhet och trygghet framför någonting som man känner starkt och passionerat inför. Det rationella (med innebörden logisk kalkylering) i ett sådant beslut är lätt att härleda men jag kan ändå inte förstå det, passion och engagemang är för mig oumbärliga komponenter i allt! Så det förnuftiga är med självklarhet att välja det jag känner starkt inför så länge det inte är ett direkt destruktivt val.

Jag är inte ignorant inför det faktum att andra människor har andra drivkrafter och därför tar de med rätta andra beslut än jag gör… jag bara förstår det inte annat än i bästa fall rent syntetiskt genom kunskapsbaserad modellering.

Och just därifrån, oförmågan att förstå andra människors drivkrafter, kommer villfarelsen jag blivit så hårt ipräntad att den tillslut blivit en universal sanning.. den om att det ständiga insupandet av nya idéer, nya sätt att tänka och att betrakta världen, nya komplexa pussel att lägga.. Att det vore någonting sjukligt som bor inom mig, något jag behöver lära mig stävja. Att jag borde lära mig bli en vanlig riktig människa, ”kamma mig och skaffa mig ett jobb” som det brukar heta. Det måste jag väll ändå förstå! Eller?

Sorgen tar slut många gånger

image

Jag har en vän som alltid får mig att tänka ur nya perspektiv genom sitt sätt att alltid säga hur det är, brutalt ärligt på det där viset de flesta andra skulle vara obekväm med. Och ut kommer ur mig alldeles färdiga ord på det som en halvtimme innan hade varit råa tankar, oöversättbara till mänskliga språk.

Idag blev jag påmind om vikten av att vara ledsen färdigt. Om hur när man är väldigt ledsen så måste få man vara väldigt ledsen tills dess att man är klar med hela ledsenheten. Man behöver bli klar med den innan den går över. Det är inte farligt att vara ledsen, det finns ingenting farligt med det alls.

P1 sände ett himlar bra program om sorg med samma konstaterande, det är inte farligt att vara ledsen, man kan inte sörja för mycket eller för länge. Och inte minst så är det inte tiden i sig som läker och gör det bättre, utan vad man gör med tiden. Att gå till gymmet eller smälla i sig en chokladkaka förändrar tveklöst hur man känner för stunden genom att påverka signalsubstanserna i hjärnan men de förändrar ingenting substansiellt i själva sorgearbetet i längden. De gömmer och trycker undan sorgen men de bearbetar ingenting. Man måste vara ledsen färdigt!

”Hur länge får man sörja?” heter avsnittet, det sändes den 29 okt som en del av Tendens serie om sorg. Det var sorg kopplad till dödsfall men jag tänker att det gäller all sorg och ledsenhet, jag har upplevt många nära förluster genom dödsfall och jag upplever att soegearbetet efter andra händelser i livet har många likheter just i detta att man -behöver- tillåta sig vara ledsen till dess att det ledsna tar slut.

Och man kan faktiskt vara glad mellan ledsenheten, om man nu verkligen känner så, den tar inte slut en gång utan många gånger livet ut. Man kan inte vara ledsen för mycket eller för länge så man ska inte vara rädd för att ”fastna i sorgen”. Och man ska aldrig någonsin varna någon annan för det!

Falsk ekvivalens

image

Att tillåta sig ha preferenser där man erkänner att man känner olika inför olika personer är inte det samma som främlingsfientlighet, fördomar, att diskriminera någon grupp eller kollektiv särbehandling. Så länge vi håller fast vid föreställningen att bara vi kommer över hindret att behandla alla lika på individnivå i våra personliga kontakter så kommer ingenting att förändras. Vi slåss mot väderkvarnar samtidigt som den verkliga fienden i lugnt mak promenerar förbi oss och vinner land mitt i vårt synfält.

Varför tror ni att det är så vanligt med uttalanden som dessa? ”Ja, alltså invandrare vet man ju hur dom är men min granne Ahmed är en bra kille.” eller ”Kvinnor hamnar inte i företagsledningen för de förstår sig inte på affärer men Susanne är riktigt skarpsint och behärskad, hon ser direkt vad som behöver göras.”

Jo, för vår uppfattning om personer på individnivå är skild från vår uppfattning människor som kollektiv. Det är två helt skilda processer som båda är väldigt grundläggande funktioner som verkar finnas hos alla människor, det tycks vara hårdkådat i oss. Vi kan redan vid några månaders ålder dra väldigt avancerade slutsatser som kräver kategorisering av människor i olika grupper utifrån gemensamma nämnare. Och att människor redan från allra första början visar individuella preferenser inför olika människor är knappast någon nyhet.

Men bara för att båda dessa finns närvarande tidigt betyder inte att de har ett orsakssamband. Vad vi tycker om en människa på individnivå går oftast före vad vi tycker om någon av alla ”grupper” personen skulle kunna klassificeras in i. Samtidigt så verkar det som att vad vi tycker om den personen som individ inte nödvändigtvis påverkar vår syn på och åsikter om de ”grupper” personen kan kvala in i. Inte förrän vi gör det aktiva valet att ifrågasätta och omvärdera våra tankar om en grupp kommer dessa att förändras.

Så länge en så stor del av det antirasistiska arbetet fokuserar på metoden att bara vi kan få alla att se varandra som individer med lika värde och rättigheter så leder det till minskad rasism och främlingsfientlighet kan jag inte ta den på allvar, det visar bara att man inte alls har förstått problemet. Jag är helt och hållet med på målsättningen att alla skall bli behandlade utifrån den individ de är istället för utifrån vem de antas vara och jag är helt med på att alla ska ha samma rättigheter (både i lag och praktik). Jag ifrågasätter varken behov, syfte eller målsättning. Men metoden är befängd! Den är som att behandla borrelia med psoriasiskräm.

Plötsligt händer det!

IMG_5228_800

Jan Björklund fick sig en smäll på fingrarna av Martin Ingvar i förrgårdagens presskonferens om senaste skolutredningen. Det stod med eftertrycklig tydlighet klart att forskningen visar att vill man höja resultaten i skolan så behöver man lägga ansvaret för hur väl eleverna presterar på just skolan. Där är de två viktigaste faktorerna är lärarskicklighet och bedömningskulturens kvalitet. Och inte minst stod det klart att det är kontraproduktivt att försöka lösa problemet genom att ställa större krav på föräldrarna. Herr Björklund stod snällt och höll med om allt som om det inte alls gick stick i stäv med vad han brukar häva ur sig, det är sällan jag sett honom se så timid. Wow! Det är nog första gången jag hört Jan Björklund presentera någonting jag vill att de ska genomföra.

A personal comment on a somewhat private very public conversation.

IMG_4519_900

A while ago I listened in on an conversation on the topic of creativity and originality and here are my thoughts on what was said. It’s a podcast with these two guys who both have what you could call creative jobs, self employed makers of fun and educational films, mostly working in a one man operation set up. They have been doing this for a couple of years and they didn’t really have any experience of that kind of artistic visual entertainment prior to that.

First of all I have to say I admire their courage, one of the guys just tried out making something and put it out there not knowing what to expect. Hoping but not really having any clue if it was any good or just kinda’ okay. I have always envied anyone who can do that. I don’t have that and I never had, I don’t remember a time before I had an advanced frame of reference on all the do:s and don’t:s of making practically any artistic or creative work. I’ve never had that unspoiled eye, sometimes I really wish I could have experienced that at some point in life. For a long time I was scared stiff making anything at all because I knew that nothing I made at that point could live up to the standards of what I knew was a good piece of art or entertainment, I knew all of my beginners mistakes long before I had made them and I just could not stop make them. I wasn’t a perfectionist and I don’t think I was hard on my self, I just knew what a good end result looked like and I knew what the process of creating that was but I hadn’t mastered the craftsmanship. And that annoyed the hell out of me! It felt so enormously liberating listening to these guys talking because this wasn’t even an issue for them. Sure they chatted about the feelings of uncertainly about whether or not their work made the measure and of realizing their prior mistakes as time passed and experiences gained. And that made me realize how wonderful that feeling of learning as you go along is, I’ve had that in other areas and it really is the greatest motivation!

The second thing and probably what rooted it self the deepest into my usually short and flickering attention span was the question of should you keep up to date with the work of others and what’s popular at the moment. They both agreed “No!”, a unanimous strong standpoint that it is for the best just doing your thing in your own way and not risk being colored by other peoples creations. To be certain to keep the uniqueness in your own creative voice, maybe once of twice a year scan the competition, get inspired and do a general keeping-up-to-date check up but not much more than that. This really got to me because I love that thought. I really want to be like that! I’m totally sold on the idea of creative independence, having a strong and unique artistic ore that springs from deep inside, a hail to creative solitude. But I know from experience I just can’t do that, it would drive me to insanity, and not the kind of charmingly mystic louring insanity, NO! No! No, its the pathetic depressed sobbing in to an ice cream bucket not having showered for two weeks and loosing all ability to do any work at all kind of insanity. I do the the exact opposite of what they preach, I watch everything! I see every picture or film clip I can get my eyes on. I read every book or text I can find. I’ll listen to every piece of music and every person talking. Not just new stuff either, I’ll go for scavenger hunts in 100 years old movies and in obscure cultural places like squeaky toys from Soviet Russia. If I didn’t restrict myself I could go for weeks and months just doing general research and keeping up to date without any specific goal other than the joy of the hunt. I do regularly take a few weeks just roaming free in that way. In my own experience the bigger my instream is the less likely I am to fall in the copycat trap, when the mass of it become large enough every single thing will make less of an impact. What happens is that patterns start to emerge, key elements that you never would have noticed in a smaller number of pieces collected.

I have without a doubt struggled all my life with these questions, literally all my life as long as I can remember. I do not think it was something brought upon me by someone in specific, it was just me learning to much to soon. A gift and a curse. I never thought I would do artistic work for a living, I thought that would always just be a thing on the side, I thought it wasn’t for me. Not because I couldn’t do it in any objective sense of measuring, but because I couldn’t make the end result like I wanted it to end up. I was surrounded by pro’s and freekin’ geniuses! I never knew how it was to draw some mash-up with crappy baby crayons and doodling with a grownup that struggled just as hard making a dog or a smiley face. I got fancy aquarelles, moaré kits and charcoal sticks, and I had my mom’s absolutely extraordinary pieces of art that really would belong in a museum surrounding me, and not just hers.. there were all these magnificent people with absolutely fabulous gifts surrounding me. It was a lovely experience but in time I realize that.. from every experience gained there is some other experience made impossible. And when people open my eyes to those impossible experiences it changes and enhances the way I perceive life. Thank you!