Kategoriarkiv: beteendeteori

Ofrånkomligheten

Ibland skrubbar livet liksom sönder huden på en och allt, precis allt gör outhärdligt ont. Nervsystemet klarar inte att hantera så stora skador så alla signalerna blir fel, man går in i chock. Världen blir ohanterlig och obegriplig fast än man egentligen mycket väl skulle kunna peka ut och beskriva varje liten sak för sig. Det går bara inte att sätta ihop alla de där detaljerna till en kontext.

Då är det lätt att bli mer rädd för hur ont någonting och allting kan riskera göra.. även det man förstår leder till någonting positivt, det man verkligen vill få gjort för att inte göra det kommer helt garanterat att leda till enorma smärtor och förluster! Det kan bli väldigt svårt att ta sig för och uthärda nödvändiga bandagebyten och smärtan att sätta sig upp för att ta smärtstillande tabletter och antibiotika.. trots att det är ens bästa chans snart få lite mindre ont.

Så är det ibland med andra saker också, emotionell smärta fungerar på precis samma sätt. För att kunna uthärda den och göra det som i längden för det bättre för oss så räcker det inte med att se och kunna beskriva detaljerna, vi måste kunna bygga ett sammanhang som vi förstår av dem.. och vi måste kunna hålla kvar detta sammanhang i tankarna i sin helhet länge nog att kunna förstå det.

Avoidance of the obvious and excruciating

image

This is in a way a perfect example of unknown knowns. Personal avoidance of something we experience as excruciatingly uncomfortable and thereby create an excruciatingly uncomfortable and immensely complicated situation when the factual reality just can’t be dodged any more..

Esther Perel – Rethinking infinitely

She’s not really talking about monogamy, rather it’s about intimacy and the games we often get involved in over time which inevitably lead to a lack of intimacy, about forcing ourselves free of the roles we don’t feel content in. And sadly infidelity is one of the last desperate tools we have at hand in trying to create change in a relationship. Whether it is by forcing ourselves to enforce that change, or by forcing our partner to accept the necessity of complying with the changes we need, or by (as a last resource) forcing our surroundings to accept that something is wrong and they need to help us reaching change! 

Wouldn’t it be easier to just strive for intimacy, have av activite strategy to discover and continuously brake the patterns of social games and the roles that comes with it. And to have the freaking guts to accept inevitable change without all the drama and bullshit that forces people to take to drastic actions like having affairs.. 

People..! :sigh:

Stjälp-jag..

image

Jag. Bara. Orkar. Inte.

Ibland kommer den där brutala känslan och plötsligt bara infinner sig. ”Jag orkar inte vara ditt hjälp-jag.” Och jag förstår att det är djupt orättvist! Jag förstår att du behöver det mer än de flesta. Jag förstår att du inte har någon fallback solution. Jag förstår att det känns kontraintuitivt att jag plötsligt erbjuder samma villkor och inte en millimeter till när jag så ofta pushar för att man bör bortse från den principen till förmån för att ge alla lika förutsättningar att klara av och lyckas med saker och ting.

Men ska jag vara ärlig så handlat det här inte om dig. Det handlar om mig. Om att jag inte längre är beredd att bära dig genom livet. Om att det är dags för mig att ge mig själv lika förutsättningar att lyckas, att klara av saker och ting! Om att jag inte längre mäktar med den sidan av dig som om och igen tynger ner mig under vattenytan med nya kallsupar.. om att du blivit mitt stjälp-jag.

Så om du inte är beredd att avlöna mig för det arbete jag utför som din personliga kognitiva assistent så säger jag härmed upp mig med omedelbar verkan. Är du inte beredd att erbjuda en skälig ersättning för den tid jag lägger ner på att få ditt liv att fungera och flyta smidigaste.. då är jag inte längre intresserad av att lyfta ett finger för dig. Faktiskt.

Operfekta kedjereaktioner

image

En annan du – Det finns inga barn som överreagerar

Petra Krantz Lindgren blev uppmärksammad när jag inte längre hade särskilt mycket tid att läsa, eller rättare sagt när det fanns andra saker än föräldrarskap som jag hade mycket större behov av att läsa om. Men varje gång jag hört någon prata om henne och varje gång jag ändå läst någon artikel eller inlägg av henne så kan jag inte låta bli att tycka om henne!

Jag tror att den här texten ger mycket även för den som inte delar livet med barn, för jag tror det är såhär för vuxna också. Som vuxen har man oftast den stora fördelen att de exekutiva funktionerna är mer välutvecklade så man har tekniskt sett bättre förutsättningar att reflektera och parera istället för att explodera. Men har man aldrig fått lära sig känna igen och ta hänsyn till sina egna känslor och dess kedjereaktioner, kanske rent av fått lära sig ignorera eller bara rädd för dom så kan det vara lika svårt för en neurotypisk 40-åring att kontrollera sig som det är för en 2-åring. Skillnaden är att 40-åringen saknar verktyg medan 2-åringen saknar både verktyg -och- de neurologiska förutsättningarna som krävs för att praktisera självbehärskning (bland annat impulskontroll och självreflektion).

Men jag kan självklart inte skriva det här utan att också nämna att de neurologiska och biologiska förutsättningarna ser olika ut mellan individer. Alla kommer inte att bli behärskade personer och det är kanske inte det som är poängen heller, grejen med att bli vuxen är att man kan vara operfekt och få livet att fungera bra ändå. Men jag är övertygad om att alla är hjälpta av att förstå och känna igen vad som händer i oss och i relationen mellan oss.

Borderline awareness month

image

Det är Borderline awareness month under maj månad. Det är sällan att jag engagerar jag mig i den typen av evenemang men eftersom jag sett hur stor okunskapen fortfarande är, hur kontraproduktiv den starka stigmatiseringen är, hur psykiatrin på många håll fortfarande ser människor med den här problematiken som ”hopplösa fall” så väljer jag att uppmärksamma detta.

Jag vill tala ut nu, det är dags! Jag har delat livet med många människor som haft borderlineproblematik, det är fruktansvärt jobbigt för personen själv och för omgivningen. Om inte den först så intensiva relationen får ett lika snabbt och ofta dramatiskt slut så hamnar man som anhörig nästan alltid i en position som medberoende. Det är bland det mest smärtsamma och krävande man kan vara med om samtidigt som belöningarna överskrider alla normala gränser!

Min första sambo hade grava borderlineliknande svårigheter (bland annat). Jag tror aldrig han fick någon diagnos för han avhöll sig som regel helt från nära relationer. Jag kom ur den relationen svårt medtagen och med vad jag nu i efterhand förstår var posttraumatisk stress. Jag lyckades tillslut bryta mig fri efter att ha mottagit hotelser och fruktat för min egen säkerhet under ett års tid. Det här är första gången jag talar öppet om de mörka hemligheterna i vår relation, jag var fortfarande tonåring när vi träffades och många år har passerat men ändå har jag inte vågat prata om det tidigare. Jag är ledsen för att jag betedde mig konstigt tiden som följde, för allt ältande och för märkliga beslut. Ni är några här som stod ut och jag uppskattar det verkligen!

Jag önskar att han och alla andra med de här svårigheterna kunde få tillgång till det dom behöver för att må bättre och förvärva förmågan att bygga fungerande, hälsosamma, ömsesidiga relationer! Idag finns det så mycket kunskap och evidens som verkligen kan göra skillnad i människors liv, behandling som ger goda resultat. Eftersom borderline så starkt påverkar samspelet med omgivningen så tror jag det behövs en bredare syn än psykiatrin är van vid idag, man vet redan att personer med de här svårigheterna tar skada av kortvarig behandling (12 veckor är tex normal längd för KBT-behandling vid depression). Så långvarig kontinuerliga insatser på minst 1 år men gärna 2-3 år, och anhörigstöd skulle jag vilja se som ny norm!

Borderline personality disorder (BPD) är inte längre en dom utan nåd, det är en psykiatrisk diagnos, ett beskrivande verktyg som bör öppna upp dörren till att få den hjälp och det stöd som personen behöver för att må bra och förbättra sin egen och sina närståendes livskvalitet.

What progress looks like with those with borderline personality disorder

Hat och handling

image

– Kvinnohat mördar och våldtar, manshat gör någon man lite obekväm på sin höjd.
– Manshat föder kvinnohat om inte annat..

Att hat föder hat gör absolut inte hat till någonting legitimt!
Hat kan heller aldrig göra ett handlande acceptabelt!
Hat kan göra en handling begriplig men aldrig göra den legitim!

Handling baserat på manshat väcker kvinnohat hos den som känner sig utpekad och inte kan hantera den känslan. Handlande baserat på manshat kan användas för att legitimera handlande baserat på kvinnohat.

Handling, handlande och beteende i det här fallet är allt från att uttrycka sig genom kroppsspråk, tal och text till grova våldshandlingar. En handling är det en individ gör och som i någon mån påverkar en annan individ, det kan vara ett beteende eller handlande. Handlande är att utföra en handling i syfte att påverka en annan individ eller för att sätta igång processer som påverkar den fysiska omgivningen, sociala strukturer, samhälleliga funktioner och dylikt. Beteende är vårt vanliga medvetna eller omedvetna agerande, det är det vi gör som inte är unikt utformat med ett särskilt syfte i en unik situation.

Om kvinnohatet mördar och våldtar så är motsvarigheten i manshatet att det ålägger skam. Och skam är en mycket farlig känsla! Det finns bra forskning på skam och hur våldsamma personer som utsätts för skam i uppfostrande syfte blir mer benägna att utföra nya våldsbrott än de som får ett ekonomiskt straff eller blivit frihetsberövade i någon variant. Till och med de som går fria helt utan påföljd löper mindre risk att utsätta andra för nya våldshandlingar än de som sätts i en situation där de känner skam.

Så hatet i sig är inte problemet, hat är en känsla och våra känslor äger vi alla personligen, vi har rätt till våra egna känslor precis sådana som dom är. Vi har också -rätt- att uttrycka våra känslor precis såna som dom är, men när vi gör det måste vi stå till svars för den handling vi utför iom detta och till en del ta ansvar för konsekvenserna av denna. 

Den handlingen är inte ett hat i sig och jag tycker det är olyckligt att vi har kommit att kalla det för ”att hata”. Den handlingen kan vara många andra saker så som att ålägga skam, att bilda opinion, att uppmuntra andra till handling, att förmedla en personlig eller kollektiv upplevelse, att sprida idéer, att uppvigla till individuellt eller kollektivt agerande osv. Men en handling är aldrig hat i sig själv, den är på sin höjd ett uttryck för hat.

———

Viktigt är också att komma ihåg att det är inte på grund av genitalia eller könstillhörighet som hatet uppstår, det är vad de symboliserar för personen i fråga. Och känslor är bara känslor, de är vad de är och kan inte vara korkade/smarta. De kan vara användbara, destruktiva, kontraproduktiva osv men känslor har ingen egen intelligens, de är ett sinnesintryck. Människan däremot, individen, innehar intelligens vilken hen kan använda för att styra sina handlingar och till en viss mån även styra sina tankar och sitt beteende. Människan kan inte styra sina känslor direkt genom intelligens, intelligensen kan bara användas för att lägga upp olika momentana eller långsiktiga strategier för att systematiskt påverka sina framtida tankar och sitt beteende som i sin tur påverkar känslorna. Intelligensen kan sedan i viss mån användas till att utvärdera hur väl man lyckats men där har den stora begränsningar, den behöver hjälpmedel så som tidsdokument (målformuleringar, lägesbeskrivningar, känsloupplevelser mm) för att kunna göra en tillförlitlig bedömning.

Människan kan också använda sin i intelligens till att förändra sin begreppsvärld och förändra vilka symboler som används eller vilket innehåll en symbol har för oss.
Det allra mest fantastiska är att vi kan undersöka och förstå andra människors begreppsvärld!

Disbelief is This belief

image

Sverige må vara det minst religiösa landet i bemärkelsen att få människor är med i något av stora eller mindre organiserade samfunden och få är troende i de lärorna. Men vår andlighet har inte minskat och inte heller vår tro, den har bara förändrats. Vi tror i lika stor grad på ”någonting större”, ett högre väsen. Det är egentligen inte en mer rationell tro och den bygger sällan (eller aldrig?) på vetenskaplig evidens tex. Men den ser annorlunda ut, den är mer individualistisk, vi vill inte organisera oss eller bli samstämmiga med varandra i vår tro och vår andlighet. 

Och då känns det ibland som att det enda vi vill vara överens om är att alla ska få tycka olika, och de som vill tycka lika de tycker fel. Fast egentligen är det nog snarare så att det är de vi -tror- tycker lika somvi beskyller för att tycka fel.

Modell för samhällsbyggnad

image

Jag tar ut nya riktmärken på hur jag vill ha det, ritar upp en detaljplan bit för bit och införlivar den, lever som om det är en realitet redan. Jag försöker att leva nu så som jag vill att det ska bli. Jag försöker testa att göra allt som om jag redan klarade det men ser till att hålla mig i utrymmet mellan det jag vet att jag redan klarar och det jag vet är nederlag jag kan ta. Jag vägrar att undvika men jag tar inte risker.

Sen någon gång börjar kartan se ut mer och mer som detaljplanen, inte exakt för det är inte meningen, den är bättre än detaljplanen för den är avbilden av en fungerande verklighet.