Rättvisa eller felvisa?

Det gäller nog ganska generellt att regler är till för att man ska veta hur man ”ska” göra och att de flesta människor behöver regler för de vet inte hur de ska agera annars. Regler är användbara på så sätt att de skapar samma villkor för alla, samtidigt är detta med samma villkor faktiskt inte är en rättvis eller jämlik princip i praktiken, den är rent av extremt orättvis! I praktiken bör man utgå från principen att alla ska ha lika förutsättningar, något som det inte går att sätta upp några absoluta regler utifrån. Istället kräven det en stor generositet och att man sätter upp ett antal principer mot vilka man prövar saken.

Om vi tar det till praktiken så blir skillnaden ofta tydligare. En regel som ger alla samma villkor skulle till exempel kunna vara utformad såhär: ”Alla har från 18 års ålder rätt att få en bostad av sin kommun.” Det är samma för alla, har man fyllt 18 år så kan man begära att få en bostad. Punkt. Det tar inte hänsyn till om man har möjlighet att skaffa en bostad på egen hand eller ej. Det tar inte hänsyn till om man har betalningsförmåga att betala hyra och andra räkningar så att man kan behålla bostaden. Alla får samma sak, med väldigt olika slutresultat = millimeterrättvisa.

En princip för att skapa lika förutsättningar skulle istället kunna vara: ”Alla har från 18 års ålder rätt till en egen bostad och det är kommunens uppgift att se till att detta uppfylls.” Det betyder att den som har möjlighet att skaffa en bostad på egen hand kan uppmanas att göra så om hen går till kommunen och ber att få en bostad. Medan den som inte har samma möjligheter har rätt att få en bostad och kommunen ska se till att så sker. Och den som som har en bostad men riskerar att bli bostadslös för att deras egna ekonomiska medel inte räcker för att täcka hyran har rätt att få hjälp av kommunen att behålla sin bostad, alternativt bli tilldelad en bostad som ligger inom personens begränsade ekonomiska ramar. Alla får olika sak, och alla kan nå samma resultat = verklig rättvisa.

En regel som iställer ger samma resultat skulle kunna vara: ”Alla har rätt att från 18 års ålder bo under vad som kan anses vara normala förhållanden med hänsyn tagen till ålder, ort och livssituationen i övrigt.” Det betyder att en person som bor på en ort med bostadsbrist inte har samma rättigheter som den som bor där bostadstillgången är bättre. Det betyder att en person som är arbetslös kan anses ha mindre rätt till en bostad än den som har en anställning eller studerar. Det betyder att den 22-åring som bor på en ort med hög ungdomsarbetslöshet inte kan få hjälp att behålla sin bostad om ekonomin tillfälligt förändras medan den 44-åring som bor på en ort med arbetskraftsbrist och många höginkomsttagare skulle kunna få ekonomiskt bistånd för att kunna behålla villan de hyr av aktiebolaget som de själva äger. Alla får olika sak, och alla når väldigt olika resultat, men alla har det ungefär lika som sin granne = relativ (klustrad) rättvisa.

En princip för att ge samma resultat för alla är målet att alla ska ha samma boendesituation: ”Alla över 18 år har rätt till egen bostad med allrum, kök och toalett med dusch eller bad. För varje ytterligare medlem i hushållet ska det tillkomma ett sovrum, i hushåll större än tre medlemmar ska även tillkomma en toalett.” Det betyder att den familj på tre medlemmar som bor på 3 r.o.k. om 35 kvm i regelverkets ögon har det bättre ställt än om samma familj bor på 2 r.o.k. om 90 kvm. Det betyder också att om ett barnlöst par bor i 3:an på 35 kvm så kan det anses vara fullt rimligt att de löser eventuella ekonomiska svårigheter genom att hyra ut ena sovrummet till en inneboende medan om samma par bor i 2:an om 90 kvm skulle de kunna få ekonomiskt bistånd beviljat när inkomsterna tryter. Men framför allt kommer det med tiden troligen bli större fokus på att alla får samma antal rum utan hänsyn till antal kvadratmeter, man kommer smälla upp extra väggar för att nå normen utan att behöva ge mer yta. Alla får samma sak, och alla kan nå samma resultat, men det genomsnittliga resultatet kommer med tiden att hålla en allt lägre standard = absolut rättvisa.

När man ställer upp det såhär så blir det inte alls konstigt och mystiskt längre hur vissa länder kan ha skolsystem som gynnar jämna och höga resultat medan andra länder har skolsystem som ojämna resultat eller överlag låga resultat, medan ytterligare andra ger väldigt olika resultat i olika regioner. Hur vi utformar regler, principer och riktlinjer är extremt viktigt och helt avgörande för hur stor sannorlikheten är att utfallet kommer någonstans ens i närheten av de intentioner som fanns från början!

Kommentera