Rättigheter är viktigare än stolthet

image

Det har varit pridevecka i Stockholm, både stan och mitt flöde har översköljts av dansande regnbågsälskande människor. Men är det någon som mins den tid när det var förknippat med livsfara?

Jag talar inte om våldsamma hatbrott och andra agressioner utan om om när det i modern tid var som att vandra hand i hand med döden att vara gay i Stockholm? När vardagen för många människor var lika ångestfylld som Bergmans medeltidsskildning i ”Det sjunde inseglet”. Om när pesten slog till i rymdåldern och den tycktes selektiv med bibliska mått.

Jag firar inte pride, för att för mig handlar det inte om stolthet utan om rättigheter. Rättigheter du ska ha även om du är grå och även om du skäms!

Jag tycker på intet sätt illa om pride, jag tycker inte på något sätt att den typen av aktivism är principiellt fel. jag tycker rent av att det är fantastiskt att det går att ställa till med både festival och karneval i hens majestät gaylighetens namn! Det är bara inte min grej, jag är inget stort fan av festivaler och karnevaler med andra teman heller.

Det som gör mig illa till mods är hur historien har skrivits om. Hur de aktivister som med hårt arbete av det gråa, långtråkiga, byråkratiska slaget har förvandlats till glamourglittriga, ohämmade discoidoler.. För de sanna hjältarna av de tidiga gayaktivisterna i bland annat San Francisco är de som satte sig vid varsitt skrivbord och ringde samtal 8 timmar om dagen vecka ut och vecka in. De sanna hjältarna är de som plöjde igenom otaliga tusen mardrömslikt snustorra juridiska dokument och sen vågade sätta sig vid en skrivmaskin och författa någonting på samma språk trots att de saknade formella kvalifikationer. De sanna hjältarna är de gråa, tråkiga och vardagliga aktivisterna.

På samma sätt är det idag. Sanna hjältar av idag är de som gör som en väninna till mig gjorde när hon och hennes fru nekades att bli biologiska föräldrar. De tog ärendet vidare upp i beslutshierarkin vilket slutade med en skrivelse till socialstyrelsen som biföll deras ärende. De fick båda bli biologiska föräldrar även vid assisterad befruktning och juridisk könstillhörighet är inte ett hinder för det. Det enda lagen villkorar är att barnet skall biologisk anknytning till minst en av sina föräldrar. Att när förutsättningarna  finns kunna ge ett barn biologisk anknytning till båda sina föräldrar är ur det grundperspektivet självklart att föredra.

Och där sluts kanske livets cirkel? Jag växte upp i en tid där gay för ett kort ögonblick var förknippat med det glada och glättiga livet. För att sedan följas av en lång mörk tid fylld av isande skräck, av sorg, smärta och saknad. En tid där att bevaka sina rättigheter inte handlade om att få skrika ut inför världen vem man är utan att slåss mot risken att bli tvångsomhändertagen även om man är den tystaste av alla gråa möss. En tid som faktiskt handlade om att slåss för rätten att leva när man var mitt uppe i kampen om att överleva.

Jag mins och jag saknar människor som förlorade den kampen. Människor som tynade bort och åts upp av en osynlig fiende som de och resten av världen stod maktlöst livrädd inför.

Det är till dem mina tankar går när jag tänker gay-aktivism. Till vad de som inte längre finns med oss hade behövt. Till vad de som ska komma till oss bäst behöver. Till vad som krävdes för att förändra. Till vad vi behöver börja se som någonting ständigt pågående för att ha någorlunda chans att förhindra att nya osynliga humanitära katastrofer slår till mitt ibland oss.

Kommentera