Försök inte vara snäll, är du snäll!

image

För ett år sedan översköljdes jag med ömkan och världen kastade sympatier på mig.
”Ååh, vad ledsamt att höra.”
”Nej, så tråkigt! Men du ska nog se att saker ordnar sig.”
”Jag beklagar! Jag förstår att du måste ha det jobbigt nu.”

För det är tydligen så man ska göra.. man ska inte först ta reda på hur personen det handlar om egentligen tagit det som hänt, man ska inte fråga hur det känns. Man ska inte försöka möta andra människor där de står.. Nej, man ska visa sina sympatier.

Det -var- mycket som var tufft då, men det som var absolut svårast att hantera, det som var jobbigast och som utan tvekan gjorde mest ont var alla dessa missriktade sympatier!
Jag förstår hur det måste ha sett ut, det gör jag! Jag förstår varför så många oroade sig för mig och min situation.

Nu, idag, ett år senare känner jag större sorg över hur världen omkring mig hanterade situationen och sitt bemötande jämtemot mig.. jag önskar självklart att saker hade blivit annorlunda! Precis som att jag önskar att jag inte hade dyslexi!.. Jag önskar alla mina syskon var i livet!.. Jag önskar alla var snälla och fick mig att må bra jämt!.. Jag önskar jag kunde hjälpa och laga alla människor jag någonsin mött som skulle behöva det!..

Jag önskar en jäklar massa saker här i livet! Och jag sörjer varenda en av dem fortfarande från tid till annan, men jag vill inte ha ömkan eller sympatier för någonting av det. Jag vill gärna bli sedd och mött i det. Där -jag- är, inte utifrån hur du känner inför det eller hur det ”passar sig” att bemöta sådant.

Det finns få saker som får mig att känna mig så liten, svag, utsatt, misslyckad, hjälplös och usel som just ömkan och sympatier. Jag har varit i verkligt utsatta situationer! Jag har misslyckats fatalt många gånger! Jag har varit sannerligen maktlös inför brutala faktum jag plötsligt stått inför! Så jag vet sannerligen vad det innebär.

Och jag är av egen erfarenhet av åsikten att ”What doesn’t kill you makes you weaker..” så det sista vi behöver är att göra varandra ännu svagare! För den där meningen har fått en sats till ”..but connecting with the people around you always makes you stronger.”, det har både livet och forskningen lärt mig.

P.S. Jag är inte rädd alls för att prata om hur du känner inför det som händer eller någon av den sortens saker jag varit med om. Det gör jag gärna, när helst du behöver det! Att våga prata öppet om hur du känner är att knyta an (connection) i lika hög grad som att prata om hur det är för mig att vara med om det.

Kommentera