Damm eller lera

image

Den olidliga smärtan av att bli sedd och förståd utan att ens försöka.
Tårar vaskar upp det torra jorddammet och blandar det till en smutsig lera.
Världen blir fläckigt gråbrun och ful som stryk. Min fina vita kritade putsfasad är nu både prickig och randig.
En bil kör förbi lite för fort och stänker ner mig ända upp på kavajslaget.
Tidningen börjar krulla sig i kanten, rör jag vid den blir det bara ännu värre.
Jag tar ett steg och och hör dina förmaningar spelas upp i huvudet.
”Snubbla inte.” ”Tänk på var du sätter fötterna!”
”Akta pölen, inte för nära gatan, var försiktig.. det kan läcka från stuprännorna, se upp för det stänker och forsar vid stuprören.”
Ingen plats är säker, ingen plats är torr.

Ingenting blir rent av dessa tårar! Allt blir fullt och smutsigt.
Det första regnet är alltid värst, ingen vill möta bedrövelsen morgonen efter.
Det andra och tredje är de som sätter oss på prov, kan jag utan att skämmas? Kan du utan att bortförklara och ge mig undanflykter?
Kan alla de andra utan att sucka eller starta en här?
Därefter är frågan om det går att våga förändra, om det går att hejda sig från slentrian.. rutin.. vana.. och i förlängningen vanmakt.

Det osynliga dammet har smakat illa länge!
Det färgar snorkråkorna mörka, agerar slipmedel i våra kullager, svärtar våra ansikten om vi någon gång skulle våga anstränga oss nog för att jobba upp lite svett, förorenar allt vi inte håller hermetiskt tillslutet!

Vi vaknar upp, ser vår förut vita vägg alldeles randig och prickig.
Vi ser gyttjepölarna på trottoaren.
Vi ser bilen nedsänkt nästan ända upp till antennen.
Vi ser spillrorna av den blöta tidningen vi glömde ute över natten..

..men vi känner inte hur lätt det blev att andas.
Vi lägger inte märke till att en bris drar förbi men det smakar inte knastrig sand mellan tänderna.
Vi tänker inte på hur det luktar annorlunda än innan.
Och om vi inte vågar göra det här om och om och om igen så många gånger genom resten av livet kommer vi aldrig att få veta att svett i sig gör inte mer än att svalka dig, snorkråkor kan ha många färger där nästan alla är ljusa genomskinliga pasteller och ytterst få saker här i världen mår bra av att hållas tillslutet undan atmosfären vi alla delar.

Så rädd som få gråter jag mina kinder randiga och världen brun.
Ostadigt kliver jag ut på trottoaren trots att jag tog fel skor och glömde paraplyet hemma.
Oskyddat går jag ut över bron, möter det blöta ovanifrån och det blöta från sidan där uppe långt över det stora mörka blöta under mig.
Otaktiskt tar jag upp min telefon och letar efter koden in trots att touchsskärmen inte lyder mig när dropparna börjar täcka den.
Odramatiskt kliver jag in och funderar inte ens över hur jag ska gå till väga för att tvätta det bruna vitt från alla prickar och ränder..
Om ett tag blir det din tur.

Kommentera