En färgblind kameleont

image

”Jag är en färgblind kameleont som blivit skicklig på att gissa rätt.”

Jag känner mig ofta som en färgblind kameleont! Det är ett uttryck jag använt på olika sätt i 20-25 år nu.. Och jag kan fortfarande bli lika upprörd när någon tar mig för en kakadua, ett palmträd, en Josef Frank soffa, en fjäril eller en gatsten. Jag går ibland sönder, dör eller reduceras till drivved när någon plockar upp mig och placerar mig där de tror att jag hör hemma. Men jag tappar all färg om någon ser att jag är en kameleont och stoppar mig i ett terrarium.

Det är makalöst fantastiskt ibland och fasansfullt obegripligt svårt ibland! Men hur mycket enklare det än hade varit att vara något av allt det där jag blir tagen för att vara och hur bra jag än blir på att få till och upprätthålla ett färgmönster så kan jag aldrig -bli- det i en verklig mening. Och det blir alltid omöjligt komplicerat och ohållbart att försöka.

Genom åren har jag lärt mig att jag inte är ensam, jag är på inget sätt unik. Alla färgblinda kameleonter är olika, alla går sin egen väg och hittar sitt eget sätt. Vissa slutar använda färgen, trivs bäst i ett terrarium och bygger en fungerande värld för sig på det viset. Andra blir regnbågskameleonter som livar upp och skänker färg till andra människors annars gråa liv. Några lär sig de viktigaste omgivningarna utantill och trivs bra med hur det är. Och så finns det dom som har ett sunt eller osunt storhetsvansinne! Är man färgblind går det ofta väldigt illa om man har ett osunt storhetsvansinne, misslyckandena eskalerar lätt till katastrofer i paritet med kärnvapentester i tätbefolkat område.. medan ett sunt storhetsvansinne är att med stor försiktighet ta siktet på det orealistiska, att hålla sig inom den proximala inlärningszonen samtidigt som man inte låter begränsa sig av sin potential.

Kommentera