Borderline awareness month

image

Det är Borderline awareness month under maj månad. Det är sällan att jag engagerar jag mig i den typen av evenemang men eftersom jag sett hur stor okunskapen fortfarande är, hur kontraproduktiv den starka stigmatiseringen är, hur psykiatrin på många håll fortfarande ser människor med den här problematiken som ”hopplösa fall” så väljer jag att uppmärksamma detta.

Jag vill tala ut nu, det är dags! Jag har delat livet med många människor som haft borderlineproblematik, det är fruktansvärt jobbigt för personen själv och för omgivningen. Om inte den först så intensiva relationen får ett lika snabbt och ofta dramatiskt slut så hamnar man som anhörig nästan alltid i en position som medberoende. Det är bland det mest smärtsamma och krävande man kan vara med om samtidigt som belöningarna överskrider alla normala gränser!

Min första sambo hade grava borderlineliknande svårigheter (bland annat). Jag tror aldrig han fick någon diagnos för han avhöll sig som regel helt från nära relationer. Jag kom ur den relationen svårt medtagen och med vad jag nu i efterhand förstår var posttraumatisk stress. Jag lyckades tillslut bryta mig fri efter att ha mottagit hotelser och fruktat för min egen säkerhet under ett års tid. Det här är första gången jag talar öppet om de mörka hemligheterna i vår relation, jag var fortfarande tonåring när vi träffades och många år har passerat men ändå har jag inte vågat prata om det tidigare. Jag är ledsen för att jag betedde mig konstigt tiden som följde, för allt ältande och för märkliga beslut. Ni är några här som stod ut och jag uppskattar det verkligen!

Jag önskar att han och alla andra med de här svårigheterna kunde få tillgång till det dom behöver för att må bättre och förvärva förmågan att bygga fungerande, hälsosamma, ömsesidiga relationer! Idag finns det så mycket kunskap och evidens som verkligen kan göra skillnad i människors liv, behandling som ger goda resultat. Eftersom borderline så starkt påverkar samspelet med omgivningen så tror jag det behövs en bredare syn än psykiatrin är van vid idag, man vet redan att personer med de här svårigheterna tar skada av kortvarig behandling (12 veckor är tex normal längd för KBT-behandling vid depression). Så långvarig kontinuerliga insatser på minst 1 år men gärna 2-3 år, och anhörigstöd skulle jag vilja se som ny norm!

Borderline personality disorder (BPD) är inte längre en dom utan nåd, det är en psykiatrisk diagnos, ett beskrivande verktyg som bör öppna upp dörren till att få den hjälp och det stöd som personen behöver för att må bra och förbättra sin egen och sina närståendes livskvalitet.

What progress looks like with those with borderline personality disorder

Kommentera