Kartan blir brunare, stråna vitare

image

Jag klev av vid fel t-banestation och började gå.. 
Svänger in på Regeringsgatan strax innan nr 88 och ler, jag kommer ihåg första gången jag var där. Vi har kommit långt från där vi var då, alla vi som var där. 

Fortsätter förbi fina butiker, slummiga hörn och minnen av Mikrodisco på National innan jag når fram till SENAB. Där är jag i livet idag, minglar mellan Eames fotöljer, gumminycklar, designad konst och konstig design, så nära att jag nästan kan snudda vid Norra Kungstornet – Sveriges första skyskrapa. 

Längs vägen ligger nu Mood och sedan NK, är det ditåt jag är påväg? Ligger min framtid där? För ett kort ögonblick trodde jag det men..nej. Jag känner mig hemma där men det är en resa tillbaka in i mitt förflutna. Till barndommens söndagsfika på NK med 24-åringar som inte blivit riktiga männsikor igen efter Lördagsmiddagen vi åt på Café Opera (eller rättare sagt middagens efterspel långt in på småtimmarna). Vardagsfika var på Ritorno, sommarpunch och cigarr vid lunch var på Gubbhyllan och söndagsfika på NK. Det är en återvändsgränd, efter NK finns ingen väg att fortsätta frammåt, där bortom är alla vägar redan vandrade tusentals gånger. 

I dag fortsätter jag ner förbi NK, över Hamngatan, passerar Humbrol-butiken och där framme blippar bloppig musik. Den började i ena änden och har sedan vandrat sakta ner längs gatunumren under 15 år, om den följer sin linje är det Operakällaren nästa. And I’ll be there!

I livet står jag kvar där vid SENAB när jag svänger ner mot Biblioteksgatan istället, runt ett hörn eller två och sätter mig på Prinsen för en stund. Det är ingen slutdestination men det är en liten vit fläck på en annars kaffebrun karta. Jag vet inte åt vilket håll det bär därefter men just nu slår jag mig ner, här ska min dotter få fira sin födelsedag om hon fortfarande vill. 

Mitt liv runt Brunkebergsåsen, ett färgstarkt liv på en brun karta.

Kommentera