Eternal pony of the adolescent fantasy

image

Jag är rätt arg igen och just den här ilskan är riktigt bra. Den är en känsla av ”Så fan heller! Det är nog nu, det här har gått för långt, här drar jag gränsen. Jag tycker du har fel och det är jobbigt för dig att ha fel men det är ovidkommande. Get over it you big baby! Det har nåt sin ändpunkt här, sitt slut. Det är över nu.”.

———

Det hade sina stunder, det är jag säkert på! Precis som alla de där bortglömda livsödena i Eternal sunshine of the spotless mind. Minnet av det underbara rymmer extra mycket smärta när det delar manussida med minnet av svek och otillräcklighet. Det var ett ärligt menat misstag. Jag är bara ledsen att det var en fantasi redan från början..

Det är lätt att önska sig en ponny men ett väldans jobb om man faktiskt får en. För den som önskat fel är det jobbigt att ta ansvar för sitt handlande, men ponnyn som hela tiden levde i god tro har inget att säga till om.

Ibland är det svårt för ponnyn att acceptera att hen bara var en drömponny och inte kommer tävla för dig sida vid sida med de stora hästarna på kapplöpningsbanan. Och ibland blir det kanske bara svårare att ta till sig sina snedsteg ju högre ponnyn protesterar när den man blivit lurad av visar sig vara sig själv. Det hjälper inte att du håller fast vid tanken att det verkligen var en riktig ponny du önskade dig ..om bara omständigheterna hade varit annorlunda hade ni levt lyckliga i alla era dagar?

Det spelar ingen roll om ponnyn upptäcker att hen egentligen är ett föl med gedigen stamtavla som kommer att bli en stor häst snart, men bara råkade hamna i ponnyhägnet genom omständigheternas narr. Ingen häst styr sitt eget öde.

———

Det är så fucked up att du inte vill ha förlåtelse!

Jag trodde att det var du som hindrar mig från att gå vidare när du vägrar acceptera förlåtelse. Det är sant att du måste förlåta dig själv innan du kan ta till dig min förlåtelse och att vi inte kan samexistera på någon slags fungerade ickedestruktiva grunder innan dess.

Men det betyder inte att jag behöver fortsätta leva som om din fantasi vore verkligheten. Att gå vidare är inte att radera minnet och inte heller att ställa allting till rätta, att gå vidare är att lämna de fantasier man inser att man inte kan avbryta. Det är att promenera ur den sociala kontexten medan storyn forsätter att rulla och man själv har en av huvudrollerna trots att man som person inte längre är närvarande.

Kommentera