Om att bli arg..

image

Ilska är ett ganska meningslöst energislöseri, det har liksom länge varit min grundläggande ståndpunkt. Det är en viktig signal om att något är fel, så då tar man och åtgärdar det snarast möjligt. Eller så kan man inte göra något åt saken och då är det meningslöst att bli arg, med de flesta människor är det helt meningslöst.. man ska alltid försöka göra något, försöka förklara men de förstår inte, vill inte så efter 2-3 försök är det bäst att ge upp.

Det gick så långt att jag helt slutade bli arg. Sen.. Kaboom! Ilskan utan botten!

Den saktade tillslut sitt flöde men översvämningsgränsen ligger tveklöst närmare än jag är van vid och den stannar kvar längre.

—————–

Sen kommer distansen, i glimtar av distans mins jag senast jag var såhär arg, och att det gick över. Det går fortfarande rykten om det, om mina ‘bittra lögner’, dom gör ilskan tung att bära.

Ur kvävande tung skam reser sig, vaknar, en djup och innerlig ilska: ”Jag hatar dig! Och ni är så många.”
För varje gång jag berättat närmar det sig likgiltighet. Jag slutar undra hur ryktena kommer låta om tio år. Jag slutar tro på det de fördömande föraktfulla insinuationerna. Jag slutar vända ditt beteende till att bli mitt eget.

Smärtsamt sakta, salta sår.

Alla gånger jag fått höra ”Oj, det trodde jag inte om…”
Nej, det trodde inte jag heller! Inte ens när det hände på riktigt i verkligheten kunde jag tro det.
Så jag ältar, för att börja tro på mig själv. Precis som förra gången. Då när jag fick sovrumsdörren söndersparkad, då när jag fick hotfulla samtal mitt i natten levererade av sluddrande medicininducerad psykos, då när det blev helt normalt att få höra om hur självklart underlägset allt av betydelse var hos mig jämfört med flickan i strippaklänning som bodde grattis hos oss.. Fast den gången trodde ni på mig, den gången hade ni misstänkt länge.

—————–

Jag förstår plötsligt varför jag var så hämningslöst bitter! Det var väl befogat och den som säger något annat är det något jäkligt skevt med.

Jag förstår varför jag är och blir lika hämningslöst arg nu, gång på gång. För att det det är befogat! Det behövs. För att ”det trodde jag inte om…!” fortfarande är ett okej svar enligt många.

Så kan det gå när man litar på först ‘den snällaste’ och sen ‘den ärligaste’. Man kan inte ens tro det själv när man möter våld, elakheter och lögner. Och hur ska någon annan kunna tro på det då?

Kom ni om 10 år och kalla det för bittra lögner men nu tänker jag ta bladet från munnen. Inte för att skamma och smutskasta utan för att jag behöver berätta min historia så att jag kan komma dit hän att jag förstår att det inte är viktigt vad någon gjorde mot mig, det viktiga är vad jag var med om och hur det fick mig att känna.

Kommentera