Syntetisk förståelse, inte syntetiskt leverne

image

Om ”baksmällan” av för många nya ögonöppnande tankar. Den slår hårt och den gör ont! 32 ton hypotetiskt järnskrot rätt i bakhuvudet, och så några väl valda träffar med järnrör i nackregionen. Krogkväll släng dig i väggen!

Sen börjar jag undra.. är det samma slags buzz som skapar en alkoholist? Hur hälsosam är min ”återställare” när jag morgonen efter dyker tillbaka för ännu mer? Det där suget efter nytt, törsten efter mer.. kan metafysik och beteendepsykologi bli till ett beroende?

Sju svåra år… eller i alla fall sju svåra veckor av vånda och ständig hangover som följs av några timmar av lyrisk yra över bitar som faller på plats, i bästa fall en dag eller två av lättnad och fötterna i stabil jord. Sen direkt tillbaka in i nästa ännu oövervunna område.

Och ändå känns det som det absolut mest balanserade, harmoniska och naturliga sätt att leva. Trygga förutsägbara ständigt upprepande cykler som bygger på det som finns och alltid leder framåt, uppåt. Utan något definitivt mål och slut.

Många är det som inte förstår, jag låter dom behålla sin oförståelse om dom vill. Det finns mycket jag inte heller förstår, inte tycks kunna förstå ens när jag fått kunskapen som förklarar det. För så är det, vi är olika, vi fungerar olika, vi gör olika och vill olika, alla vi människor är olika. Och det är en av de där sakerna som är så fantastiska och spännande!

Jag har svårt att förstå detta med att sätta upp och sträva efter mål för att sedan se allt det man gör som medel för att nå dessa mål. Så fort delarna i mitt liv reduceras till medel och mål så tappar jag intresset. Ibland måste någonting reduceras till ett mål och möjliga medel för att nå detta måste defenieras men det är något jag behöver bli bättre på att undvika annat än när nöden kräver det..

Jag har aldrig förstått den som väljer förutsägbarhet och trygghet framför någonting som man känner starkt och passionerat inför. Det rationella (med innebörden logisk kalkylering) i ett sådant beslut är lätt att härleda men jag kan ändå inte förstå det, passion och engagemang är för mig oumbärliga komponenter i allt! Så det förnuftiga är med självklarhet att välja det jag känner starkt inför så länge det inte är ett direkt destruktivt val.

Jag är inte ignorant inför det faktum att andra människor har andra drivkrafter och därför tar de med rätta andra beslut än jag gör… jag bara förstår det inte annat än i bästa fall rent syntetiskt genom kunskapsbaserad modellering.

Och just därifrån, oförmågan att förstå andra människors drivkrafter, kommer villfarelsen jag blivit så hårt ipräntad att den tillslut blivit en universal sanning.. den om att det ständiga insupandet av nya idéer, nya sätt att tänka och att betrakta världen, nya komplexa pussel att lägga.. Att det vore någonting sjukligt som bor inom mig, något jag behöver lära mig stävja. Att jag borde lära mig bli en vanlig riktig människa, ”kamma mig och skaffa mig ett jobb” som det brukar heta. Det måste jag väll ändå förstå! Eller?

Kommentera