Läsupplevelsen smakar aspartam

image

En recension av en bok jag inte tycker du ska läsa, så jag bryr mig inte om att nämna vilken. Behållningen ligger i vad jag kom till för insikter om språket, texten, orden, skrivandet och detta att krypa någon riktigt nära in på huden, sedan vidare in i huvudet för att surfa genom synapserna.

När man läser en bok och inte kan sluta, när man samtidigt ständigt känner ett slags syntetiskt avstånd till de händelser som beskrivs, något saknas! Texten är som sötningsmedel och utfyllnad blandat med en tablett generisk multivitamin.. jag vill hellre ha en halv apelsin, lite kött, några kokta potatis och den obligatoriska inlagda gurkan. Det behöver inte vara någon fransk gourmetmåltid eller hälsohippiens nyttobomb, bara lite vanlig hederlig riktig mat!

Jag vill att boken ska mätta.
Att vara sugen på mer hade inte varit en ledsamhet, och förätet däst vore ett helt okej utfall.. men det här.. fortfarande hungrig med avsmak för mer.. Icke acceptabelt! Inte när en historia har så enormt mycket att bjuda på, inte när varje sida är späckad av makalöst faktastoff som driver historien framåt.

Språket är det… språket saknar kurvor, det är två vänsterfötter iklädda en potatissäck som snubblar fram genom de svängiga charlestontakterna. Allt det huvudrollsinnehaverskan har för mycket av genom naturbegåvning och som med tiden slipas av hennes intelligens, det lyser med sin smärtsamma frånvaro i skrivandet. En säkert duktig journalist och gedigna efterforskningar gör tydligen inte en bra författare.

Orden faller fel, de stöter bort en och ger en märklig klinisk hållning. Ingen bevingad bestseller men kanske ska jag vara glad för det?

Det som saknas är i vilket fall precis det som romanens huvudperson -har-. Förmågan att krypa sig nära, att komma någon in på livet, att nästan skala av någon alla lager och krypa tätt intill, att låta någon känna ens andetag mot huden utan att det känns obehagligt påträngande på ett oönskat sätt.

Förmågan att både genom information, texter, berättelser och händelseförlopp komma någon in på livet. Lika mycket som förmågan att kunna göra det samma i verkliga livet med vanliga, riktiga, verkliga människor. Och jag undrar sorgset om det är där i den oförmågan som författarens fascination ligger, det är kanske där i förklaringen till onödigt nedlåtande personbeskrivningar ligger… maggropens aningar sprider obehag samtidigt som irritationen väcker en liten jävul i mig som vill knacka på en dörr, ta ett par medelålders händer i mina och ömt titta in i ögonen som var de första att läsa vart och ett av de där orden som kom att bli ett halvt tusen tryckta sidor och samtidigt innerligt viska ”Nedrighet talar för sig själv, du behöver inte skriva oss på näsan, tolka bevisen åt oss och sedan förkunna ännu en, din alldeles egna privata dom över något som redan är juridiskt och moraliskt överspelat många gånger om.” för att sedan vända på klacken.

Kommentera