Kontrollera – Alternera – Delegera

image

Det kommer in en massa existentiella frågor som ”varför kan jag inte bara lära mig att nöja mig, växa upp – kamma mig och skaffa mig ett jobb? Allt det där som så många omkring mig fortfarande är så besviken på mig för (ibland uttalat, ibland kanske bara upplevt). Ju fler svar som dyker upp, ju tydligare och mer högröstad blir frågorna.

Så det blir en rejäl dos analys av människan och vad olika val, förutsättningar och beteenden ställer upp för villkor, vad för värld de villkoren skapar för sin skapare att leva i så att säga.
Rent konkret så har det blivit jättetydligt varför jag alltid så starkt motsatt mig att jag skulle vara väldigt social eller ha stort socialt behov bara för att jag vill och behöver dela mitt liv med andra människor. Jag har inget som helst intresse för och får ingen behållning av rent socialt umgänge, det är bara dränerande meningslöst energislöseri. Men jag är en handlande människa och handla kan man bara göra i samspel med andra människor. Handling ger mig energi, handlandet och dess möjligheter är någonting lustfyllt. Så jag bryter mot sociala konversationer för att stå ut! Jag drar igång diskussioner på barnkalas och sätter igång tekniska samtal på networking mingel. Det fyller en dubbel funktion för det adderar substans och handlingar till något som annars bara är en fancy variant av att titta på varandras måltidsbilder på Facebook och det berättar någonting viktigt om vem jag är. Vi har haft en del föreläsningar med olika infallsvinklar på det här men jag faller så långt utanför någon av standmallarna att det blivit väldigt syntetiskt hur intressant det än varit.

Det har varit ett tvåfrontskrig med den så innötta ”när ska du bli färdig så du kan komma hem, möta verkligheten och skaffa ett riktigt jobb? det är faktiskt på tiden!” på ena sidan och ”vad gör du här? är du säker på att du är en entreprenör? tror du verkligen att du klarar det, orkar det? har du vad som krävs? vill du ens?” på den andra. Och det är lika otvetydigt nu som för 3 år sedan när jag tillslut valde bort så många andra och satte TPU som 1 på ansökan. Det kräver bara tyngre bevis idag, det handlar inte längre om att prova skorna i butik, nu är det på riktigt och de ska helst hålla för många mil redan första vandringen. För det är ju lite det som är poängen med att gå de här åren, att göra lite färre misstag när det är skarpt läge.

Det är lite skrämmande att inse att man är en sån person som hellre chansar och hamnar i rätten med en kontraktstvist än tar den garanterat säkra vägen genom livet som inköpsassistent på Indiska..

Jag är väl medveten om att jag överdramatiserar och ytterligheterna får orimligt stor plats 😉 men det blir så ibland när det inte räcker med vanligt litet funderande och när ”jo, men det blir nog bra” har prövats men visat sig otillräcklig så många gånger att saken antingen måste överges en gång för alla eller prövas ner till grunden och ut i alla sina lemmars extremer.

Kommentera