Trettio-en-sam

image

Lite förvånad har jag accepterat att det går att leva på 30 kvm. Inte bara ibland utan att det är så det kommer vara nu och det är rätt bra.

Det svåra är att acceptera att jag kommer att leva ensam, det är inte bara för stunden, det är ingen tillfällig semester som råkat bli väldigt lång, det är ingenting att vänta ut. Det är så nu.

Båda dom två levererar en rejäl örfil vardera om jag glömmer bort att låta estetiken hålla mig sällskap. Den är viktig även i stora rum och stora sällskaps närhet, den är en oumbärlig källa att hämta energi ur. Alltid. Men jag blir förvirrad och intalar mig själv att den är till för andra, att den slutar spela roll i det lilla och allena. Det är fel.

Estetiken är ett sällskap i sig, formen, färgen, dynamiken, språket, personligheten. Den ger smak åt det ögonen ser.

En grön vinylfotölj, en skräddarsydd ullklänning, ett cocktailglas, bara fötter, stuckaturer, Henry Mancinis svaj, mangokonjak, Amigans raka linjer under fingrarna, humor på distans, en tid då # betydde kanal.
…minnet av en tid när få kvadrat och själv var det nyligen uppnådda målet. En tid när estetik bar det enda självklara ständiga sällskapet och fortfarande var min tjänare.

Någonting måste gått skrämmande snett där ett tag, för hur skulle förhållandet någonsin kunna vara det omvända? Hur skulle någonting kunna ställa mig som slav underkastad estetiken som om den hade eget liv och en åsikt som stod över min i rang? Och hur kunde jag få för mig att det var min plikt att tillfredsställa och underlätta för andra genom att anpassa estetiken i mitt hem och på min kropp?

Jag är ju formgivare, konstnär i 4:e eller 5:e generationen och dessutom trendspårare genom vältajmad tillfällighet. I relationen till formspråk och estetik är det jag som är herre och herde!

Kommentera