Sur, vi, ve

image

Kan en text bara intressant helt utanför sitt sammanhang?  Vad händer när en kontext helt saknas? Vad gör att en text kan stå på egna ben, räcker det med ett språk som fångar eller måste varje text nå upp till en viss nivå av rationalitet på andra områden? Det här är ett experiment.

”När man är aktiv i intresseorganisationer och handikappföreningar ser man en väldigt annorlunda verklighet än den som beskrivs i den där texten. Många av dom som tillhör den gruppen sjukskrivna som beskrivs träffar aldrig personalen på arbetsförmedlingen, de gör nästan vad som helst för att aldrig behöva utstå det man blir utsatt för inklusive att gå utan ersättning de skulle ha rätt till och som skulle göra livet mycket mer drägligt, en ersättning som trots sin ringa storlek skulle göra stor skillnad. Jag träffar så många människor som helt eller delvis är försörja av sin partner eller sina föräldrar för de har sett vad alla dessa program och åtgärder och utredningar gjort med andra människor,de har varit med själva förut och gjort det som förväntas av dem och trasats sönder men det duger inte och de vill inte gå sönder fler gånger genom fler eldprov. De hankar sig fram på hobbyverksamheter och bisysslor, håller i en kurs i mattvävnad ena kvällen, håller en föreläsning om utbrändhet tre dagar senare (och fläker ut de allra mest smärtsamma delarna av den absolut jobbigaste perioden i livet inför 50 främlingar, för de vet att det ger högre minutarvode) och efteråt far de hem för att mata hönsen som ger några slantar extra och lyxen av proteinrika livsmedel som det annars inte finns budget till. Men det är ingen idyll att leva med självhushåll när man konstant ligger på bristningsgränsen! Det är inte något underbart kreativt leverne att ha fem såna ”fria” jobb när man saknar trygghet, stabilitet, förutsägbarhet och både ekonomiska likväl psykologiska marginaler i livet. Det är ren och skär överlevnad mellan kallsuparna. Det har blivit allt för vanligt att man som familj väljer att avstå den hjälp man skulle ha rätt till om man sökte för följderna är skrämmande ofta mer kostsamma än vad man får tillbaka. Och de som väger att gå vägen genom AF och Fk som nu mer samarbetar sömlöst… det gör så ont att se så många av dem backa 3-4 år, ja ibland 6 eller 7 år i läkningsprocessen efter en utbrändhet! Utbrändhet ger allvarliga långvariga skador på hjärnan som leder till nedsatt kognitiv förmåga under lång tid framöver, man lär sig med tiden att kompensera för det och man kan sinom tid träna upp sin förmåga men man har som regel kvar en sårbarhet och såna som arbetsförmedlingens arbetssätt ser ut på många håll så är det det absolut värsta tänkbara att låta en person med en sådan sårbarhet gå igenom. Det är fantastiskt att det finns människor som i detta system anpassar och skapar precis de förutsättningar som en person som antingen har en medfödd spårbarhet i form av tex ett neuropsykiatriskt funktionshinder eller en förnärvarad sårbarhet genom utbrändhet, trauma, långvarig obehandlad/felbehandlad depression eller annat..!! Det är en tragedi att det fortfarande hör till undantagen. En rolig egenhet det skapat är att de där fantastiska handläggarna är eftertraktade och det händer att man försöker påverka vilken handläggare som tillslut skall hålla i utredningen om man känner igen någon av guldkornens namn någonstans i processen. Allt är inte nattsvart, absolut inte! Men sådär rosaskimrade är det verkligen inte heller!!!”

Kommentera