Spiken i huvudet

image

The kip scale.
Insikten att jag anser 7-9 på den här skalan som ”helt normalt” och 10 inte är något exceptionellt.. det är kanske dags att göra något?

Att hantera det genom att skrika eller slå huvudet i väggen lärde jag mig sluta med som 9-10-åring för att inte riskera att bli tvångsomhändertagen. Åka till akuten lärde jag mig senare är totalt meningslöst, dyrt och hemskt skadligt för självkänslan när man oftast får åka hem utan att bli tagen på allvar och utan hjälp.

Jag vet ju vad jag -vill- ha för hjälp men jag orkar just nu inte gå igenom alla rutinkontroller, remissförfaranden, väntetider, rutinmässiga symboliska återbesök hos läkare som tillslut konstaterar att de kan för lite innan jag tillslut hittar rätt, kanske..

Sex veckor sedan jag kunde tänka klart senast, sedan jag hade en något sånär lindrig dag, så lång tid att jag inte längre kan förnimma hur det känns att inte ha huvudvärk. Jag har försökt med allt jag kan göra på egen hand, det hade kunnat vara värre! Livet kan inte stå still längre, det gör mer skada än nytta. Och jag vet att det inte syns, jag vet att det inte märks.. jag vet att jag går upp och gör saker när det normala vore att låta bli.. det betyder inte att det är lättare för mig än för någon annan, det betyder bara att jag väljer att leva även när det inte innebär mycket mer än att överleva. För just nu blir det ändå inte bättre av att vila.

Coping. Kind of..

Kommentera