Du och jag, 20 år tillsammans!

0002-wahm

I år fyller LSS, lagen om stöd och service 20 år! Hipp Hurra!!

I 20 år har den lagen varit en påtaglig del av mitt liv, jag kommer fortfarande ihåg första gången jag hörde en hänvisning till ”LSS”, det var ett i ett möte jag inte skulle varit med på men som dotter till en ensamstående mamma stod valet mellan att sitta i det otäcka väntrummet med grönflimrande lysrörssken eller följa med in som bisittare. Det var några tanter från kommunen, mamma och jag. De pratar om… ja, jag vet inte för det var som att de hade bokat ett 1+h långt möte helt utan någon idé om vad de ville skulle komma ut av det, jag hade begripit om det var ett första möte men såna här möten hade blivit till en vana nu. I ungefär fem år hade de varit en del av vardagen, och de hade ju lett till saker… efter ungefär tre år hade de där tanterna insett att de behövde fixa en skolplacering, för det gick inte längre att skylla på att ”det är ingen idé, han dör ju snart ändå”. Även döende barn har skolplikt och den här ungen var lika envis som mamman i fråga. Så nu fanns skola men sen var det ju det där med att det kommit en ny lag, en RÄTTIGHETSLAG. Nä, ve och fasa! Mamman sitter där och har lusläst både lagtexten och underlaget, mamman har lärt sig under de här åren! Tanterna har inte läst men de har iallafall hört begreppet LSS. ”Ja,vi får se vad det där egentligen innebär.” ”Vi får se vad det betyder i praktiken.” Jo, just det. Vi får se!!

Nu 20 år senare vet vi och LSS har blivit en av de saker jag kan allra bäst, av alla rikets lagar är det utan tvekan den enskilda lagtext jag åberopat flest gånger, som jag hjälpt flest människor med, som jag vet mest om hur den förändrats i sin tillämpning genom åren, den lag jag samlat på mig flest stöddokument runt och läst flest domstolsbeslut med koppling till sig, i alla instanser. Det är en av de där enskilda sakerna jag kan peka på som jag lärt mig mest på livet igenom!

Så skål och Grattis till 20-åringen, Lagen om Stöd och service!!!

(Det där mötet mynnade ut i att det helkroppsförlamade, döva och blinda barnet fick personlig assistent, korttidsboende, sommarkollo i Rättvik,han kunde fortsätta bo kvar hemma och han levde i många år till. Och tack vare det har jag kunnat uppleva saker som aldrig hade varit möjligt annars, blandannat fick jag iallafall en gång under min barndom resa utomland med min mamma och systrar, till Paris av alla icke handikapp anpassade ställen! Jag har ingenting emot handikapphotell och ett liv utan trappor, tåg, flyg, smala trottoarer och allmänt ojämn terräng men det -är- väldigt roligt att tillsammans ha sett en glimt av den där delen av världen jag till största delen fått utforska helt på egen hand.)

Kommentera