Skogspromenad

image

Jag har ett väldigt tydligt ställningstagande i hur man bör bete sig mot varandra. Det har tagit många år att komma fram till det och det är en ständigt pågående process, så snart den stagnerar börjar man halka eller så fastnar man i rigida regler. Det behöver inte ta all ens tid, bara litegrann om man gör det regelbundet, det är relationshygien på samma sätt som att man lägger tid på att duscha för att ta hand om kroppen.

Jag har länge haft väldigt tydliga idéer om hur jag vill bete mig med och mot andra, jag trampar ibland snett utan att kunna förutse det men när jag upptäcker det så finns inte alternativet att ta fler steg. Det är som en stig och den har inga exakta kanter, man kan kliva ut på sidan med ett eller flera steg utan att det gör så mycket men fortsätter man så blir det tillslut svårt att hitta tillbaka. Ibland är den smal och det finns kanske inte fast mark vid sidan och då får man vara mer noga med att träffa rätt medan andra gånger är den bred som en landsväg där bilar och bussar kan mötas utan att hamna i diket. Jag reagerar starkt när någon dundrar fram med en skövlingsmaskin eller fyrhjuling där på stigen genom naturskogen och faktiskt lika starkt när någon motar in alla i sällskapet att balansera på grästuvorna mitt på den breda landsvägen med bannor mot den som stukat foten eller har dålig balans och därför inte klarar uppgiften så bra som andra. Jag tycker det är okej att den som sitter i rullstol inte klarar de smala områdena men jag har tröttnat på att bära den som har fungerande ben men men aldrig behövt använda dem, jag kan hålla handen och visa var det är säkert att sätta fötterna men hen får gå själv för egen muskelkraft. Jag är helt färdig med att hantera människor som hoppar upp på sin gående stol och låter andra bära hen runt och sedan skyller och bannar dem när det går käpprätt åt helsike efter att hen beordrar dem att promenera rätt ut i skogen.
Och jag vet att det finns de som vandrar hela dina liv i vildmarken utanför stigar och vägar utan problem för de kan detta så väl att de ser farorna ändå.

Det här är viktigt för mig och jag har ju längre tiden gått blivit mer och mer noga med hur andra behandlar mig. Jag har blivit mindre accepterande för vad som händer när det blir fel, jag ställer högre krav på att andra ska vilja och försöka lära sig var min stig går och likaledes visa mig deras stig, att hjälpas åt och peka ut de hala klipporna eller lynniga synvillorna där marken ser säkrare ut än vad den är. Att andra ska använda sin egen muskelkraft när den finns, att man ömsesidigt hjälps åt när mjölksyran får överhanden, att aldrig leda in någon på en smal okänd väg man inte är beredd att slå följe hela vägen tillbaka till känd och säker mark.

Ibland händer det att man måste gå åt olika håll mitt ute i trollskogen, om forsen är för stark och stocken över bara bär den ene samtidigt som den andre är den enda som har långa ben nog att kliva mellan stenbumlingarna.. då tar man den vägen när man är redo, för att sitta fast i den fuktiga kylan utan mat är inte bra. Men är platsen trygg och säker och mattillgången stor så slår man kanske läger fram till vintern och promenerar över det frusna vattnet hand i hand. Andra gånger får den ene gå före, för hur ont det än gör är det kanske enda lösningen, men aldrig någonsin går denne utan att man stämt av läget och tillsammans gått igenom alternativen, aldrig går denne utan att ta avsked och kanske säga ”vi ses på andra sidan” om det är ärligt menat.

Jag har blivit kräsen, jag har börjat ställa krav. Dom är höga och samtidigt finns det gott om tolerans i felmarginalen och de breda vägarna är alltid fria att springa, hoppa och hjula fritt på (men snälla putta inte på mig -för- mycket, det är inte trevligt). På de smala vill jag inte lotsa utan lära ut och i möjligaste mån vandra på lika villkor och med hänsyn till förutsättningar.

Jag har blivit kräsen och jag väljer bort mer idag, jag har lärt mig mer och blivit bättre på att se när och med vem det är värt att slå följe. Jag är inte och har aldrig varit en av dom skyr skogsstigarna men jag söker mig kanske inte till dom lika mycket längre? Jag har ju lärt mig hitta där i min skog nu. Jag vill inte längre ha relationer som är en ständig kamp i den svåraste terräng och lika lite vill jag ha dem som håller sig bara på största vägen mellan åkrarna för de är så mörkrädda. Jag har inte längre särskilt mycket till övers för dem som gnäller och klagar så fort det inte är en klar och ljusblå himmel ovanför dem.

Kommentera