Välkomna hem alla mina ord

image

Jag läser om bemötande, interaktion, anknytning, jag läser om hur hjärnan programmeras av varje respons eller icke-respons redan från första dagen, första timmen. Jag läser om hur mönster bildas, om hur vi från första stund och genom hela livet formas av och formar vår omgivning. Jag läser om hur vår neurologi fysiskt ändras av den miljö vi befinner oss i och hur vi blir behandlade av de människor vi har omkring oss.

Jag läser och läser och läser fast jag helst inte vill tro det kan vara så. Jag läser och läser lite till och hoppas jag någon dag slutar känna mig skör, svag, som en vekling som förtjänar att bli krossad som okokta snabbmakaroner under Birkenstocktofflorna på köksgolvet.

Jag skriver och skriver men orden har inte velat dansa med mig när jag bjuder upp. Jag skriver lite till och allt bara väller ut, det vackra med det smärtande som saltlakritspulverdränkta geléhjärtan. Jag gillar geléhjärtan med saltlakritssmak men de har ingen plats i bjudskålen..

Jag skriver tills jag slår i taket och bulan växer. Och växer. Och. Växer. Det är okej, jag tänker fortsätta klättra så fler bulor lär det bli. Jag skriver några rader till och får en påse frysta ärtor utan att be om det.

Jag låter linjerna springa sin egen väg och varenda gång bildar de ett badkar. Jag har en penna nu och den tackar ja till en svängom på det mest oanständiga av gentlemannavis. Pennan och jag och det allt för tunna pappret dansar 20-talsjazz in i sena natten och lämnar tangentbordets smatter att tystna. Pennan är en tålmodigare kamrat när väntan stampat otåligt med foten och hjärnan skriker efter bättre lekkamrater när nya stigar ska slås genom den högvuxna täta ängen.

wpid-dsc_1356-1.jpg

Kommentera