Auktoritetsberoende

image

Tvinga inte kvinnor hantera dina obearbetade skuldkänslor.

När jag läste artikeln så var den första känslan en stark igenkänningsfaktor. Jag har mött det som beskrivs så många gånger! Men det är främst medelålders kvinnor som sökt bekräftelse på sitt agerande jämtemot sina vuxna döttrar och jag faller för det varenda gång. Jag har själv en helt annan slags relation med min mamma och har velat hjälpa.

Ju mer jag tänker på det ju fler ställen ser jag mönstret på, det är ett vitt utbrett beteendemönster i hela vårt samhälle idag. Istället för att möta varandra och lyssna på den vi möter där i stunden när det händer så stänger vi av, arkiverar problemet och tar det med oss till ”experten” för ett utlåtande och ‘en korrekt bedömning’. Det är ett slags avståndstagande, varje gång någon gör såhär bankar det in en kil som tillslut spränger sönder relationen.

Förändraskapet är nog det område där det här är mest utbrett och av många ses det fortfarande som den enda rätta vägen. Nyfödingen vill amma dygnet runt! Vad säger BVC om det? Tvååringen skriker efter glass varje gång frysen öppnas. Vad säger frågespalten om det? Sjuårigen vägrar göra läsläxan. Vad säger skolpsykologen om det? Tioårigen vägrar äta kött. Vad säger dietisten om det? Fjortonåringen tjatar på att få en smartphone. Vad säger reglerna som röstades fram på senaste föräldrarmötet? Artonåringen vill flytta hemifrån och jobba ett år eller fem istället för att söka till högskolan. Vad säger statistiken om hur ungdomars val påverkar deras framtidsutsikter.

Vi är duktiga på att avsäga oss ansvaret här i Sverige, vi har en lång tradition av att inte dra egna slutsatser och undvika att ta egna beslut. Vi har internationellt kända nationalsymboler som Alva och Gunnar Myrdal att representera fenomenet.

Tyvärr är kanske den största bedrift feminismen lyckats åstadkomma att de skapat den sortens auktoritetsberoende som artikelförfattaren så pricksäkert pekar ut.

2 reaktioner på ”Auktoritetsberoende

  1. Det du beskriver, alltså att kvinnor söker bekräftelse på sitt föräldraskap, känner jag verkligen igen. Hatar när mammor frågar sina barn som de varit ”bra” mödrar, och så måste barnet säga att de har det för att det inte ska bli konflikt. Pappor gör sällan detta, vilket jag tänker beror på att de inte bryr sig så jävla mycket.

    1. Jag tror du har rätt i att pappor kanske bryr sig mindre om vad andra tycker om deras föräldraskap men det betyder inte nödvändigtvis att de bryr sig mindre om kvalitén på sitt föräldraskap. Den där ängsligheten att söka bekräftelse och andras godkännande är på många sätt mer utbredd i kvinnlig kultur än den är i manlig. Utan att ha analyserat det djupare tänker jag att det har med sympatifiskande att göra, vilket inte är ett särskilt empatiskt personlighetdrag..

      (med hänvisning till Brene Browns definition av sympati respektive empati)

Kommentera