Privatlivet som profession

image

http://blogg.amelia.se/underbaraclara/2014/05/15/jag-sager-upp-mig-fran-jobbet-som-jourhavande-kvinnlig-forebild/

Jo, kära Clara, jag skall berätta för dig varför det är så som du beskriver. Människor i allmänhet förväntar sig mer av dig för att du är både personlig och privat i din roll som offentlig person.

Jag känner inte dig, jag har (vad jag vet) aldrig träffat dig, jag följer inte ens din blogg eller något annat du gör även om det händer att jag läser spridda artiklar och inlägg som mina vänner delar. Men trots detta så vet jag väldigt många personliga detaljer om dig, sådant jag rent av skulle se som väldigt privat i mitt eget liv. Jag vet hur ditt kök ser ut och hur det kom att bli just ditt kök, jag vet hur du klär ditt barn, jag vet vilka flera av dina vänner är, jag vet hur du tänkte när du beslöt dig för att flytta till orten där du bor, jag vet hur du tillbringade (åtminstone stora delar av) din föräldraledighet, jag vet hur dina tekoppar ser ut och jag har läst otaliga långa stycken text som förkunnat högst personliga tankegångar på vad många nog känner är privata ämnen och områden i livet.

Och vet du vad? När man är så personlig och ständigt borderlineprivat, ja, då ställer omgivningen högre krav på hela ens person, på alla ens åsikter och på alla aspekter av ens liv.

Jag vet inte hur Zlatan har inrett sitt kök, heck, jag vet inte ens i vilken stad eller ens vilket land han bor för tillfället! Jag vet inte vem Anders Borgs frisör är, jag vet egentligen ingenting om honom utanför hans yrkesroll som minister bortsett från en liten detalj; han har ett potatisland. Anledningen till att jag vet detta är att en känd kvinnlig mediemogul nämnde det i en anekdotisk berättelse om hur modern manlighet kan ser ut. Och både Soran Ismail och Timbuktu lyckas vara personliga och äver bitvis gå långt in på smala snåriga stigar i privata upplevelser som varit viktiga för dem själva och som skapar starka fängslande berättelser utan att öppna upp eller släppa in oss i något som känns särskilt vardagligt intimt.

Inte ens när David Bathra berättar om den svåra tiden i ofrivillig barnlöshet och IVF får jag den där känslan av att stå och kika in genom köksfönstret som jag så ofta får när jag läser kvinnliga skribenter. Och det handlar inte om kön, det handlar om språk. Det handlar om vilka detaljer man väljer att välja bort.

Med det inte sagt att det inte finns kvinnor som väljer att välja bort. Självklart finns det även kvinnor som väljer att stå trygg i sin proffesionella roll utan att blanda ihop den med sin person eller sitt privatliv i det offentliga rummet. Det finns bara väldigt få män som väljer att släppa in oss i det privata, som släpper oss in på hela sin person. Det är absolut något som är kulturellt betingat tror jag. För även när Per Morberg släpper in oss att skala potatis med högtryckstvätten ute på kökstrappen så stannar det där, jag vet hur hans tekoppar ser ut men jag vet inte hur han tänker om barnuppfostran, jag vet inte hur han kände när hans fru berättade att hon var gravid, jag vet inte vad han gjorde under sin föräldraledighet eller om han ens varit föräldraledig. Han släpper in oss i sitt kök i sin yrkesroll som (tv)kock, inte i rollen som privatpersonen eller åsiktsmaskinen Morberg.

Så där har du det, Clara. Anleningen till att du ställs inför en högre standard på ett mycket bredare område som täcker in nästan alla delar av livet.. är för att du själv valt att släppa in oss i alla dessa delar av din person och ditt liv. Vi sitter vid ditt köksbord över en kopp te och småpratar som om vi vore dina goda grannar när vi läser dina texter för du skriver dom på det viset, det är du som skriver och därmed du som helt på egen hand sätter upp reglerna för vår relation. Och den är inte bara personlig utan oftare än inte även intim.

För såhär är det, Clara, att jag känner dig mer än jag bett om att få göra. Jag är på samma skola som din syster, jag har träffat din syster och jag har pratat med henne några gånger, hon har hållit seminarier och workshops jag deltagit i. Ni är lika på många sätt! Men en viktig sak skiljer er, trots att jag aldrig träffat dig och trots att jag både hört din syster tala mer än jag hört dig samt läst mer av vad hon skrivit än sånt du skrivit så vet jag nästan ingenting om henne personligen eller privat.

Jag vet att du i din yrkesroll är vad jag vill kalla för en offentlig privatperson, jag respekterar det valet som du gjort. Men i gengäld så förväntar jag mig faktiskt att du förstår att det är ett val du gjort och vilka konsekvenserna av det valet kan bli. Du behöver inte vara någon jourhavande förebild om du inte vill det, du kan sluta vilken dag du vill, det är bara att låta bli! Men sluta gnäll på att folk har åsikter om vad de ser när du själv bjudit in dom på kvällsfika med familjen med de hemstickade racksockorna på sådär mysigt uppkurade i vintagesoffan framför kaminen med ljudet av vårregn mot fönsterrutorna.

Kommentera