Är det verkligen det här vi vill?

image

Jag sitter med min 5-åring och tittar på barnprogram när det slår mig vilken skillnad det blir i sensmoralen när en historia berättas i bokform jämfört med när den görs som avsnitt i en tecknad serie. När vi läser en bok kan vi läsa samma berättelse varje dag i flera månader och den förblir -ett- skeende, – en- situation, -en- händelse, -en- berättelse. När vi läst färdigt så har vi bearbetat samma händelse en gång till utan att behöva göra om några misstag. När vi istället ser en tecknad serie om 40 avsnitt med ett avsnitt varje vardag så ser vi samma karraktärer göra samma misstag och upprepa samma beteende med samma skeende i 40 olika situationer, som 40 olika händelser vilka blir 40 olika berättelser utan att lära sig. Även om karraktärerna lär sig sin läxa i slutet av varje avsnitt så finns en dimension till, en dold sensmoral: Imorgon kommer de att begå samma misstag igen när de upprepar samma beteende och bli förlåtna på nytt.

En hemsk insikt slår mig i huvudet, ett mönster framträder. Vilka berättelser och sensmoraler fungerar för vilket format? Hur påverkar själva formatet vår upplevelse och vad vi tar med oss från den?

Jag ser Riddare Micke vilja hjälpa alla, han tar som vanligt på sig mer än han har en chans att ro i land och hindrar som vanligt sina vänner från att hjälpa honom. För han vill klara det -själv- utan sammarbete för han känner att en hjälpande hand och deligerade uppgifter vore ett misslyckande, det skulle ta en del av äran från honom. Han gör samma sak dag ut och dag in utan att lära sig, varje avsnitt är en ny dag där Riddare Micke ska bli den enastående hjälten. Det slutar såklart alltid med att han misslyckas och tvingas ta emot hjälp för att lösa situationen på några sekunder innan slutvinjetten börjar spela. Riddare Micke är en duktig flicka 2.0! Han sätter upp orimliga mål för sig själv och ingen säger ifrån, istället blir alla bara gladare ju mer han tar på sig. Sedan står han där med fler bollar än armar och en stor portion stressad ångest över ännu en situation han inte kan ro iland. När alla är arga på honom så tvingas han stå där och vara den som motvilligt blir räddad ur situationen av sina vänner.

Direkt efter startar Lilla Princessan som sitter i trädgårdsboden och ritar grottmålningar, hon har just fått lära sig om grottmänniskor och vill också bli en. Hon tar av sig fina klänningen, hittar en trasig säck att klä sig i, på med ett snöre i midjan och så en stor kniv i bältet. Rufsigt hår, lera i ansiktet och en pilbåge i handen tillför en sista toutch till förvandlingen. Hon hittar en grotta att flytta in i, spelar vildarnas trumande musik, äter lunch med sina föräldrar utan att använda bestick och ständigt rapande, surplande och utan att använda servett. Hennes föräldrar har överseende och låter henne utforska samtidigt som de kravlöst men tydligt visar hur ett mer önskvärt beteende skulle se ut. Lilla Princessan springer ut igen och leker med de ”vilda” djuren till kvällen kommer och hon ser föräldrarna sitta inne i värmen i slottet med kvällsfikat uppdukat. Då vill Princessan hellre sitta där inne och mysa med mamma och pappa så hon gå upp på sin kammare för att tvätta av sig innan hon byter om till en av de fina klänningarna och går ner i salongen. Hon har tydliga ramar men också en stor kreativ frihet och oavsett vad hon gör eller hur hon beter sig så finns alltid den kärleksfulla trygga familjens famn att krypa upp i vid dagens slut.

Två väldigt stereotypiska berättelser, men vilken av dom skulle du vilja lära dina barn? Vilken av dom vill du ska vara den man upplever en gång och sedan tar med sig lärdomen genom resten av livet och vilken vill du ska upprepa sig?

Kommentera