Konsumtionsångest och köpfobi

image

Jag har sån fruktansvärd konsumtionsångest och det leder faktiskt inte till något gott. Det är inte en konstruktiv smygande känsla av att jag borde ändra mina vanor och mitt köpmönster utan mer av en huggande kvävande ångest som bidrar till ett destruktivt ofrivilligt köpstopp.

När jag tänker på att jag skulle behöva köpa nya kläder till mig själv, några trikåtoppar eller så för nu har jag bara två som inte är söndertvättade så de är både flammiga och nötta hål på. Vi skulle nog må bra av att ha en cykel som man kan montera cykelvagn på också så vi inte behövde promenera 30 min i rask takt varje morgon och eftermiddag nu när kylan kommit, ett par dubbdäck och en hjälm vore nog säkrast också! Och ett halvdussin matlådor, det skulle nog vardagen må bättre av jämfört med att ha en enda.

Men den onda klumpen säger åt mig att det är onödigt, att det är slöseri med resurser, att ”vi klarar oss”. Min trötta kropp och stressade hjärna börjar skrika något annat… de skriker att de behöver hela rena kläder att må bra i, de skriker att de behöver klara vardagstransporterna konfliktfritt och snabbt, de skriker att de behöver storkok och färdig mat i kylen iaf två dar i veckan!

Men hur fasiken hanterar man konsumtionsångesten i en tid där den uppmuntras som om det vore lösningen på alla den globala världens problem? Hur trotsar man den när varje nyinköp granskas med kritiska blickar och ifrågasättande ”komplimanger”. Hur trotsar man magontet när det är lättare att trotsa värken i knäna, ryggen och själen?

Så är konsumtionsångest verkligen av godo eller är det bara ännu en dålig lösning på ett dåligt problem!? Kan en kollektiv ångest någonsin vara konstruktiv? Om jag själv ska ge mitt svar så känns det ungefär lika friskt och bra som viktångesten och bantningshetsen vilken mynnade ut i en anorexi epidemi..

Kommentera